Önskedags

Jepp, så var den slut. Hoppas ni har haft nöje av läsandet, ni är några stycken även om ni inte är så många som "säger" ngt.

Två frågor:
1. Vill ni läsa ngt mer?
2. Ngt speciellt ni vill det ska handla om?

Kapitel 46 - The End!

Middag och seriöst prat väntade, men först tog vi oss en privat välkommen hem. Behövde få känna närheten och värmen av en annan människa, efter mina dagar i verbalt och fysiskt celibat.

Närheten mellan oss fanns där direkt, precis som attraktionen. Det kändes som att komma hem, fast ändå med en spänningen kvar. Luften gick fullkomligt att skära i, av uttalade frågor och tankar men ingen av oss sade något. Underförstått hade vi bestämt för att ta det civiliserat, i omgivningen av andra. Exakt varför vet jag inte, men det kanske var säkrast så.

Restaurangen Skåningen valt var helt rätt, han har en osviklig känsla för tajming. En liten och intim kvarterskrog, med en enkel men vällagad meny. Gott vin och tända ljus, samt borden placerade utom "lyssningshåll" från varandra.

I början pratade vi om allt som hänt, och självklart resan till Skottland. Jag var något okoncentrerad, försökte klura ut hur jag skulle börja när Skåningen frågade; Nå, vad kom Du fram till? Är det Du och jag som gäller eller tänker Du dra till tillbaka in i skalet igen?

Även om det inte var den öppning jag tänkt mig, så var det skönt att komma till skott. Utan krusiduller berättade jag vad som rört sig i mitt huvud och vad jag kommit fram till. En kravspecifikation kan man väl enkelt säga;

Jag vill satsa på Skåningen, med giftemål och hela köret. "The real thing" så att säga. För jag inbillar mig att det är lättare att kämpa på när man tagit det stora steget. Skåningen och jag har så mycket gemensamt så det vore fan om vi gav upp för något fånigt gräl. Vilket jag tidigare gjort i samboskap, då har det varit lätt att packa väskan och dra. Tack och hej, leverpastej!

Och så vill jag flytta hem till Stockholm igen, leva i den "verkliga" världen. När man bor utomlands som vi lever man på traktamente, är en främling men ingen turist och egentligen inte hemma någonstans. Jag vill ha rötter, känna att det är här jag kommer leva under lång tid framöver. Jag vill sätta bo helt enkelt, stoppa ned bopålarna och skapa en vardag.

Slutligen det sista och kanske svåraste, jag vill inte ha barn! Jag gillar barn, visst men i lagom portioner. Fast det är inte hela sanningen. Handen på hjärtat så törs jag helt enkelt inte.

Eftersom jag själv for illa som barn, vet jag hur lätt det är att förstöra ett barns tillit. Och det ansvaret vill jag inte ta. Aldrig någonsin! Och jag har heller inget behov av att fortplanta mig, se en liten kopia av mig själv. Nej tack! Jag har just lyckats "skapa mig själv" och det räcker bra.
Möjligen kanske detta ändrar sig, men det är inget jag räknar med.

När jag fått ur mig allt kändes det som en befrielse, dels att säga det till Skåningen och dels att höra det högt för mig själv. Då kändes det än mer riktigt, nu hängde det bara på Skåningen.

Först sa han ingenting, bara tittade fundersamt och det gick inte att spåra några som helst känslor i hans ansikte. Sedan drack han några klunkar vin, tittade igen och frågade om jag var helt säker. Jag nickade för nu bar inte rösten, kände hur nervositeten grep tag i mig. Tänk om jag missuppfattat allt? Jag menar, vi var ju inte ens "ihop". Vi hade tillbringat en vecka tillsammans, och efter det kommer jag med ett frieri! Gulp och panik, men nu var det gjort.

När Skåningen äntligen öppnade munnen var jag på väg att svimma. Blodet susade i öronen och jag märkte hur min flåsande andhämtning satte igång igen. Först kunde jag knappt höra vad han sa för bruset i öronen och jag fick klart fokusera för att överhuvudtaget begripa någonting.

Kontentan av det han sa var iaf att vi garanterat skulle flytta till Stockholm, och vad var väl bättre att slå ihop vårt homecomming party med en rejäl bröllopsfest? Barnfrågan lämnade han åt framtiden, för vem vet väl vad den bär med sig. Och det har han ju rätt i!

Kapitel 45

Nu längtade jag hem! Många bitar hade fallit på plats, och även om jag inte hade alla svar visste jag iaf vart jag skulle leta. På flygplatsen kunde jag knappt sitta stilla, ivrig som en greyhound inför en tävling.

Funderade på att ringa Skåningen medan jag väntade vid gaten, men just då ringer telefonen. Stinas namn dyker upp på displayen, och två känslor slår mig. Panik, för att barnet förmodligen är på väg och jag måste boka om biljetten till Stockholm. Den andra känslan är förväntan, mitt gudbarn har slutligen bestämt sig för att göra sitt intåg i denna värld.

Men icke då! Falskt alarm igen, eller rättare sagt den här gången var det jag som hade felaktiga förväntningar. Stina den guldklimpen ville bara höra hur min vecka varit och vad jag kommit fram till.

När hon hörde mitt beslut blev det tyst. Efter en evighets lång väntan suckade hon djupt och sa att någonstans hade hon väl alltid trott att det var så det skulle bli. Även om hon inte ännu hade gett upp hoppet. Hon lät lite besviken, men samtidigt förstod hon mitt beslut och vi bubblade på till dess att mitt plan ropades ut.

Flygningen gick helt problemfritt och snabbt. Hade detta varit en Hollywood film så hade vi drabbats av flygplanskapare, slocknad motor och kraftig turbulens, men så blev det lyckligtvis inte.

När jag klev ut på Heathrow stod Skåningen där. Precis som om när jag lämnade honom, med ett stort leende och öm blick. Stannade upp och tänkte efter en gång till, kom fram till att beslutet kändes rätt. Än mer nu när jag såg honom. Funderade på att ta det direkt, men insåg att jag fick lägga band på mig.

Den nyhet jag skulle förmedla behövde garanterat inramas av en romantisk middag, med god mat och multum med vin. Trots att jag var helt säker i mitt beslut, kunde jag ändå inte veta hur Skåningen skulle ta det. Men nu var det bestämt, och så fick det bli.

Den vägen jag slagit in på var en "one way", och det var den enda rätta för mig!

Kapitel 44

En vecka kan gå snabbt, men tiden kan också krypa fram. Helt beroende på vad man fyller tiden med. Att i vuxen ålder välja att gå i kloster en vecka kan för somliga förete sig lätt desperat, men för mig verkade det vara helt rätt medicin. Men självklart var jag lite lätt nervös, för jag hade noll koll på vad som väntade.

Idén med kloster hade dykt upp efter en kväll av intensivt googlande, där jag sökt på "kontemplation, livskris och oro". Tror att kloster ingick i typ 90% av träffarna, och först var jag totalt anti. Men efter en djup diskussion med Skåningen verkade inte idén så dum längre. Och när jag sedan gogglade fram det lilla italienska klostret var beslutet taget!

Flög till Linate dagen efter min återkomst till London, och landade strax före lunch. Tog bussen in till Milano och åt lunch med gamla vänner. Firade av civilisationen med en riktig italiensk lunch och måttliga mängder chianti. Därefter tåget till Como, där jag fördrev en timme med att vandra vid Villa d'Este och insupa skönheten från Comosjön.

Exakt klockan 18.00 stod jag på torget och inväntade bilen som kom punktligt. Anlände till klostret dryga halvtimmen senare och möttes av några svartklädda madamer, även kallade nunnor.

Med deras leende vänlighet och min stapplande italienska lyckades vi forsla mig till mitt rum, ett kalt men ändå vackert rum beläget högt upp i klostret med en strålande utsikt över bergen. Förmodligen drog de även rutinerna för mig, men där gick min italienska bet. Förstod ord som mangiare och dormire, men de exakta detaljerna var oklara. Turligen nog hade damerna varit med förr och de överräckte ett blad på engelska, där allt stod. Kan väl påstå att jag inte direkt jublade vid första anblicken. Frukost klockan 06.00 och släckning klockan 20.00 var väl inte direkt något jag brukade praktisera.

Efter en orolig natt satt jag vid frukosten den första morgonen och insåg att jag hade två val, antingen skulle jag ge detta en chans och då fick jag köpa kittet fullt ut. Eller så var det bara packa och dra, på rot. Måste medge att den tanken var klart lockande, en vecka i Milano är inget jag normalt bangar för.

Dock kom jag till sans och valde att stanna. Gick in för rutinerna med hull och hår. Ägnade mina dagar åt att låta min kropp och själ komma i samklang med varandra. Låter lite mumbojumbo över det hela, men på något mystiskt sätt fungerade nunnornas metod.

Att inte ha någon att tala med, gjorde att jag fick lyssna på mig själv. Alla mina tankar och funderingar kom fram, de som jag tidigare inte hört pga livets ständigt pågående brus. Kroppen slappnade av, och mådde verkligen bra av det asketiska levernet.

Visserligen inte en livsstil jag skulle kunna anamma för evigt, men en vecka var precis det jag behövde just nu. En rening för både kropp och själ. Många knutar löstes upp, och jag gav mig själv svar på många frågor. Framförallt på den stora issuen i mitt liv just nu, Skåningen.
Var han min framtid eller ej?

Utan att egentligen aktivt funderat så mycket på det, stod svaret klart för mig den sista dagen på klostret. Jag vet exakt när och var det hände. Efter den tidiga frukosten tog jag en promenad i klosterträdgården. Längst bort i ena änden var en otroligt vacker berså, med milt rosa blommor som doftade av längtan och ömhet. Där satt jag och såg ut över de omgivande bergen, beundrade naturens mäktiga scenario och BAM! Plötsligt insåg jag vad jag ville med mitt liv och jag var redo att åka hem igen.

Redo att möta London och Skåningen. Redo att gå ut i livet igen.

Kapitel 43

Efter vår Skotlandsresa kändes London stort och hetsigt, men samtidigt lite lockande. Som att ha varit i kloster en vecka, ja utom för den rent fysiska biten vill säga, och sedan kliver ut i världen. Skåningen och jag tillbringade natten hemma hos honom, som ett kärt gammalt par.

Uppkrupna i soffan, smuttandes Irish Coffée och gloendes på gamla svart-vita Hollywoodsfilmer. Helt perfekt avslutning på en kontemplativ och inspirerande resa. Fast under den avslappnade ytan bubblade frågetecknen. Var vi ett par nu? Hade jag rätt att förvänta mig monogami? Skulle vi satsa på det här eller vad? Samtidigt kände jag mig inte redo att ställa några frågor, behövde ta reda på en del svar hos mig själv först. Och Skåningen verkade vara av samma åsikt, för spänningen fanns men inget blev sagt.

Morgonen därpå tog jag mig till hotellet, och fick en drös med telefonmeddelande från receptionisten. Jag hade lämnat London utan vare sig mobil eller dator, totalt onåbar för hela världen utom Skåningen. Och det fick jag äta upp nu! Istället för att bli stressad och bläddra igenom högen, tog jag det systematiskt och började i botten.

Stina! Helsicke, henne hade jag totalt förträngt under min kärleksresa. Snacka om kompis! Jag hade lovat Stina att finnas där, under hela graviditeten och självklart under förlossningen. Istället för den frånvarande fadern, so to speak. Och vad hade jag gjort? Jo tack, dundrat iväg ut i obygden helt okontaktbar för alla, men framförallt för höggravida Stina. Visserligen några veckor kvar, men barn kan komma för tidigt. Så mycket visste t o m jag!

Ringde självklart upp per omgående, men fick inte tag på henne någonstans. Inte på jobbet, inget svar hemma och mobilen kopplades bara till röstbrevlådan. Likadan hemma hos hennes föräldrar, till slut hade jag ringt runt hela gemensamma bekantskapskretsen men kammat noll. Var inne på att ringa runt alla BB avdelningar, men insåg att det föll på sjukhusens sekretess.

Kvarstod alternativet att kasta sig på första bästa plan hem, men då ringer telefonen. Det är Stina, äntligen! Hon har haft 2 falsklarm, men det var inte därför hon ringt. Det har visat sig att den lille junioren har parkerat sig med rumpan ned och inte gått att rubba. Ett kejsarsnitt är inplanerat, och det var för att ge mig datum för detta hon ringt. Efter tusen ursäkter för min tystnad och miljoners löften om att jag kommer vara där lägger vi på.

Jag fortsätter mitt matande och inga mer dramatiska samtal står på tur. Sammaledes med mailen, världen har tydligen fortsatt snurra utan min närvaro. Känns både skönt och tråkigt, egot får sig en törn men lättnaden är desto större. Jag får börja ta till mig att även om jag är viktig så är jag inte oumbärlig, iaf inte vad gäller jobb.

Så när dessa plikter är uppfyllda och med Skåningen fullt upptagen av jobb, vad gör jag då? En hel vecka kvar att ta tillvara på bästa sätt. Och den ska inte ägnas åt shopping, utan snarare åt andlighet i den mån jag mäktar med. Iaf åt lite eftertanke och självrannsakan.

Och vad gör man det bättre än i ett kloster?

Kapitel 42

Skottland är ett underbart land! Så vackert och verkligen kontemplativt. Vi ägnade dagarna åt att sakta åka runt, titta in på små värdshus och insupa historien i ett otal slottsruiner vi passerade. Såg Loch Nech i solnedgången, vandrade längst Obans hamn i strålande morgonsol och åkte skidor på plastsnö i skymningen.

Ett otal middagar av varierande kvalitet åts, på de små bead & breakfasts vi bodde var maten oftast av högsta kvalitet medan restaurangernas menyer lämnade en hel del att önska. Undantaget var Edinbrough. En helt fantastisk stad, som andades historia och nutid i en salig blandning. T o m lapplisorna var vänliga i denna stad! Istället för pböter fick vi små handskrivna lappar, där man vänligen bad oss ställa bilen på annan plats.

Den genuint trevliga skottska atmosfären gjorde underverk med min själ, och även för vårt förhållande. För nu kunde vi klart konstatera att ett förhållande hade vi, jag och Skåningen. Ett ganska seriöst sådant också, och mycket förälskat.

Det sköna med att vara i vuxen ålder och bli kär är att man skippar spelet. Visserligen var jag en jäkel på att lira det spelet, men den öppenhet som vårt förhållande innebar var än skönare och jag började lära mig även den biten.

Dagar och nätter gick in i varandra, fyllda av ett allmänt välbefinnande. Dock började en viss oror infinna sig, för vad händer när vi väl är tillbaka i Swinging London? Att vara kär på semester och främmande ort, utan störande inslag, är inte så svårt. Men i vardagen, när plikter och vänner pockar på? Måsten dyker upp och tristessen infinner sig? Var vårt förhållande så starkt och låg den verkligen på djupet?

Veckan gick fortare än jag någonsin trott att en vecka kunde göra och återfärden mot London tog sin plats. Sista kvällen tillbringade vi på ett litet B&B strax utanför Gretna Green, och romantikens vingslag slog hårt. Den natten kommer jag minnas för alltid, oavsett vad som händer framledes. En så total nakenhet själsligen har jag aldrig någonsin känt. Ovant och lite obehagligt, men samtidigt så vitalt och ärligt. Den natten ville jag stanna tiden, leva kvar i vår kokong av kärlek och ömhet. Bara vi två, ensamma i ett dunkelt och vackert rum.

Men nu är livet inte alltid så enkelt som i romanerna, och lyckliga slut finns inte alltid. Vardagen kallade för Skåningen, själv hade jag en veckas time out kvar och den tänkte jag utnyttja. En resa på helt egen hand var planerad. En vecka utan jobb och kärlek, men med tid till att utforska mitt eget inre. Tid till att försöka se mig själv som den människa jag innerst inne är, revidera självbilden helt enkelt.

Att jag sedan skulle längta mig kobent efter Skåningen behövde väl ingen tvivla på! Men de säger att kärleken växer med avståndet och det lär vi bli varse. Min oro var framförallt att Skåningen under denna vecka helt skulle gå in i sin vardagliga roll som Londons unkis No 1 och fortsätta leka omkring.

Men om det skulle bli så var våra känslor ändå inte av det rätta virket, och det kunde bara tiden utvisa.

Kapitel 41

För första gången i mitt liv åker jag iväg på semester med en man! Annars har det varit kortare weekends eller flirtar upphittade on the spot. Men här var det en riktig vuxenpryl, en planerad semester med en man.

Eftersom vi åkte i princip i samma ögonblick som Skåningen lagt på luren hann jag inte bli speciellt uppstressad. Jag bara flöt med på stundens ingivelse, svängde förbi hotellet och hmtade upp lite nödvändigheter. Packningen var minimal, men kreditkortet med så att det nödvändigaste kunde införskaffas under resans gång.

Vi bestämde oss för att sträcköra till York, för att där ta ett första stop innan vi tog oss an Skottland. Och York var precis rätt ställe för oss. En oerhört pitoresk äldre stad, med läckra butiker och mysiga restauranger. Vi hittade ett centralt beläget bed&breakfast, med ett rum beläget under takåsarna och utsikt mot det gamla slottet.

Middag på en underbar italiensk korg, vin i stora mängder och vårt samtal från natten innan löpte vidare. Jag har aldrig någonsin öppnat upp som med Skåningen, jag berättade inte enbart om konkreta händelser utan även tankar och känslor som rörde sig i mitt inre.

Om jag någonsin stött på min soulmate så var det den här mannen. Det enda svåra var balansgången, när man utelämnar sig så totalt är det lätt att passionen försvinner. Lite av mystiken falnar och det blir tryggt. Som en varm gammal kofta, varm och skön men inte speciellt sexig.

Vi avslutade middagen med en stillsam promenad genom ett mörkt och stilla York. Hand i hand vandrade vi, först under en vänskaplig tystnad men vartefter promenaden utsträckte sig dök något annat upp. Stämningen tätnade, händerna började försynt smeka varandra och till slut fanns den där, spänningen.

Varje andetag kändes tungt, kroppen började spännas och magen var i totalt uppror. Jag försökte skynda på stegen för att snabbt komma hem, men Skåningen höll mig tillbaka. Strosade så långsamt att det kändes som vi började gå baklänges. Och så log han så oerhört retfullt hela tiden!

Men slutligen var promenaden till ända, vårt vackra rum under takåsarna väntade och inga plikter behövde uppfyllas. Bara våra egna önskningar!