Kapitel 18

Gårdagskvällen blev en attans rolig tillställning, trots den stiffa starten. Tack vare min idiotbeställning bröts isen, de korrekta herrarna vred sig av skratt och servitören blev stolt som en tupp. Efter det flöt allt på stor social samenighet.

Märkte att jag hade fritt spelrum när det gällde den GC liknande ynglingen, men behärskade mig. Visst var han snygg, men mitt maktbegär hade stillats genom dagens möten. Och det var inte helt intelligent att ragga upp någon i de här sammanhangen. Tror min pondus hade fått sig ett fet smäll då. Viss skillnad mellan män och kvinnor, hade jag varit den manlige konsulten som fått med sig servitrisen hem hade det väckt beundran och lite spetsfundiga kommentarer. Om jag hade gjort samma sak hade det blivit en helt annan typ av kommentarer.

Så blev det inte, jag sov min jungfruliga sömn och vaknade redo för nästa sejour i den italienska business världen. Drog inte på lika stort den här dagen, I've made my point redan och kunde köra lite laid back.

Sammantaget var det några riktigt trevliga och givande dagar i Milano. Jobbmässigt kände jag mig stärkt, jag greppade situationen och kunde komma hem med en objektiv analys. Shoppingmässigt är det svårt att klaga när man är i Milano, för här finns a l l t! Och jag åkte hem med en hel del nyinvesteringar. Äter gott gör man, och några riktigt hotta klubbar hittade jag också. Amnesia, bara namnet säger väl allt. Här frotterade sig modeller och skådisar med vanliga, trendiga Milaneser och så en och annan vilsen turist. Och så jag förståss.

Lite stillsamma flirtar blev det, men av någon underlig anledning lät jag det ta stopp där. Kände mig definitivt inte motaglig. Jag som alltid annars haft ett stort behov av att testa min attraktivitet, kunde lugnt luta mig tillbaka och iakta parningslekarna som försegick på dansgolvet. En underlig, men samtidigt befriande känsla. Återigen en notering att ta med Mr Magic.

Måste medge att jag tänkt en hel del på varför jag har så stort behov av att hävda mig. En egenskap jag inte riktigt kan acceptera, även om jag förnuftsmässigt inser att det är så. Är inte ett dugg närmare ett svar idag än vad jag var innan, men jag grottar i det iaf. Innan kämpade jag mest med att acceptera faktum. Något som slog mig som en aha upplevelse var att jag mitt i all min framgång känner mig otillräcklig och liten. Skör på något sätt. Den där kaxiga sidan jag visar upp stämmer inte helt med mina inre känslor. Låter som om det är dags att jobba med självbilden en del. Mr Magic, gör Dig redo för här kommer jag!

Totalt tillbringade jag 6 intensiva dagar i Milano, och kände mig ganska mätt när det var dags att åka hem. Längtade efter att komma hem och cocona mig, krypa in i mitt skyddande skal och hänge mig åt gamla snyftisar. Iklädd gammal slitna mysbrallor och t-shirt modell stor. Knöka i mig Maryland cookies och dränka sentimentilaliteten (är det ett ord?) i coca cola.

När jag står på Linates flygplats och precis har checkat in ringer mobilen. Stina är i andra änden och gråter hysteriskt. Hon vägrar tala om vad det är, säger bara att jag måste komma hem omgående. Lätt att säga, det är ju inte att hoppa på bussen bara. Lovar i alla fall att kasta mig i en taxi när jag kommer hem, och komma med stora famnen.

Hela flygresan sitter jag och funderar på vad det kan vara. Har Kärleken råkat ut för något? Har Stina bestämt sig? Är Stina också sjuk? Tankarna far omkring som värsta guttaperkaboll och jag får ingen rätsida på något. Försöker samtidigt fokusera mig på den rapport jag försöker skriva, och som jag ska dra på morgonen. Men det blir ingen ordning på något, så jag överger allt tänkande och försjunker i den senaste Ian Rankin, ackompanjerad av ett glas malt.

Väl på Arlanda tar jag mig genom tullen i expressfart och snor helt sonika en taxi mitt framför ett äldre par. Inte min vanliga stil, men paniken har tagit full fart och jag är orolig för Stina. Tänk om hon hittar på något dumt? Stina brukar aldrig gråta, iaf inte så man ser det. Och hon var hysteriskt, totalt helt jävla lost.

Lite trafik och taxichauffören leker Niki Lauda så resan går fort. Betrodd med egen nyckel tar jag mig snabbt upp till Stinas lägenhet och in i hallen. Totalt mörker och helt tyst. Hjärtat dunkar på och jag törs knappt höja rösten, men ropar lite försynt på Stina.

"Här inne" hörs en ynklig röst från badrummet. Jag kliver in, fullt beredd på att se Stina med uppskurna handleder liggandes på badrumsgolvet. Det som möter mig är Stina sittandes i badet, lika snygg som alltid. Ett mystiskt leende på läpparna och totalt rödgråten. Klara konstraster som jag inte greppar.

Samtidigt som tårarna strömmar ned för hennes ansikte, ler hon och säger;
"jag är med barn"!

Kapitel 17

Nya livet tar sin början och Milano min första anhalt för det nya uppdraget. Lite lätt nervös, men framförallt oerhört spänd och nyfiken anländer jag Linate en sen kväll i maj. Slår på stort och åker limmo till hotellet, litet och gemytligt på en bakgata nära shoppingstråken.

Italien har jag ju varit i förr, men då mer av karaktären charter. Och när det gäller Milano finns inte charter på världskartan! Snacka om puls. Signorerna här går inte ens ut och köper mjölk utan full outfit, riggade till max och full krigsmålning på. Skall man synas i den här byn gäller det att inte vara blygsam!

Eftersom kvällen var sen blev det en dubbel portion Carpaccio, sittandes i hotellsängen. Tidigt i säng för att vara redo för morgondagens utmaningar, möte med Direktören och Marknadschefen som förmodligen inte var överdrivet förtjusta i att blivit påtvingade en svensk konsult.

Efter en djup tung sömn (tack och lov för Imovan!) vaknar jag i ottan, till lukten av latte som roomservice personalen försynt parkerat utanför dörren. Duschning och krigsförberedelser, lilla ärtiga dräkten med high heels som avslutning och så är jag på G.

Funderar ett kort ögonblick på att ta spårvagnen, men inser att det vore att utmana ödet alltför mycket. Jag kör safe och tar en taxi, vilket nog var tur. Trafiken i Milano är mardrömsliknande, och vet man inte vart man ska kan man verkligen råka ut för en del äventyr.

Anländer klienterna i god tid med en puls högt över det normala. Jag har en egenhet när jag blir nervös, jag liksom flås andas. Låter som om jag har en maraton bakom mig, trots jag bara gått några få meter. Inte mycket att göra åt, in med huvudet i lejonets gap och let the show begin!

Mötet går över förväntan, förmodligen sänkte herrarna garden när de upptäcker att jag är av motsatt kön. Hur underbara italienare än är så finns det ett visst mått av mansgriseri i dem och kvinnor i yrkeslivet är aldrig riktigt hotfulla i deras ögon. De skulle bara veta vilken makt jag egentligen besitter med det carte blanche som jag fått av ledningen.

Mitt uppdrag här bestod av 2 delar, dels att få ett grepp om den italienska marknaden och dels att utröna herrarnas lämplighet för sina positioner. Tufft, men utmanande.

För att imponera på konsulten, d v s mig, var en stor middag arrangerad på kvällen. Manngrann uppslutning på en av Milanos bästa restauranger, av ledningsgrupp och major clients. Hedersgästen yours truly, vilket kändes helt okej. Exhibitionisten inom mig kröp fram, och jag måste medge att makten var något som triggade mig. Undrar vad Mr Magic skulle säga om den insikten?

Eftersom livet just nu snurrade på i maxfart, och nya insikter kom över mig dagligen hade jag börjat föra loggbok. Enkla noteringar om vad jag gjort under dagen, hur jag mått och om jag fått några aha upplevelser. Ibland kunde t o m jag se glasklara slutsatser när jag backade tillbaka bandet. Hela jag drevs av revanschlust, att synas och märkas var oerhört viktigt för mig. Frågan är bara varför? Svaret hade jag inte hittat än, men sanningen fanns väl patetiskt nog någonstans i barndomen. Något jag försökte undertrycka för jag hatar klichéer och insåg samtidigt att jag höll på att bli en.

Men nog om detta, här skulle utrustas för VIP middag på trendkrog i modets Mecca. En liten tur till Via Napoleone kunde inte skada. Två timmars intensiv shopping på företagets bekostnad resulterade i glittriga slingbacks och ett slimmat cerisfodral, modell kort. Hann även rigga upp mig med lite gull gull som pricken över i.

Donnan som gled in på trendkrogen var långt från den korrekte konsult som de sett tidigare på eftermiddagen och jag njöt av att stå i centrum. Självförtroende på topp och ett rum fullt med trevliga, uppvaktande karlar. Kände mig som en modern Zza Zza Gabor, vampig och maktlysten.
En känsla jag unnar alla kvinnor någon gång i sitt liv.

Till bordsherre fick jag den mer prominente kunden, en distingerad herre med stor charm och ett förflutet i Sverige. Skönt då min totalt obefintliga italienska inte på långa vägar räckte för att analysera menyn. Bordsherren rekommenderade ripa, med champinjoner och så fick det bli.

När servitören kom för att ta beställningen fick jag total tunghäfta. Killen såg ut som en ung George Clooney och jag började näst intill dreggla. Hela bordet tystnade och undrade vad som stod på. Kände hur alla intensivt stirrade på mig, harklade och hasplade ur mig min beställning:

"Could I have a rape with the champion, please".

Kapitel 16:
Ibland kan livet verkligen ställa till det! Trodde att jag lyckats hitta lite balans här i livet genom att ta steget till terapi, men icke sa Nicke. Istället har det väckt upp så mycket känslor och tankar jag snygg packat ihop och låst in. Här är det paketöppning var och varannan dag. Ibland är det fina små saker, men ofta rent skit som returrätten sedan länge gått ut på.

Mr Magic är fortfarande en hit, men det tar på krafterna. Finns massor att säga och jag har hittat många förträngda sanningar inom mig själv, men det får nog mogna innan jag släpper ut dem i det fria. Känner mig lite för skör för att sätta det på pränt, men jag vet att jag tagit ett bra beslut som tagit mig hit.

För Stina rullade det på i maksamt tempo, jag tror nog att hon redan fattat sitt beslut när hon åkte hem men att hon behövde stöd i det. Och det verkar som hon får det, även av Kärlekens föräldrar. De har åkt ned till sin son, för att övertyga honom att komma hem.

Det är den ultimata lösningen under de här omständigheterna. Då kan Stina fortfarande ha en närhet och relation med honom, men hon behöver inte bli hans vårdare. Förmodligen kommer det att klinga av med tiden, ju längre in i sin nya "värld" han kommer. Jag känner ingen oro för henne längre, utan jag märker att hon är starkare än jag någonsin trott. Det kommer självklart sätta sina spår, men hon kommer att kunna gå vidare i sitt liv. Med mig vid sin sida, för vi är vänner genom allt!

Det här med terapi är lite mysko egentligen. Förstår inte varför det är så mycket hymlande med det. Skulle vi leva i USA så får man fler pluspoäng ju längre man gått i terapi. Här är det som om man är på gränsen till akut psykvård! Idiotiskt, för om fler körde terapi i förebyggande syfte så skulle vi nog kunna rädda en och annan vilsen själ.

Å andra sidan skulle väl försäljningen av lådvin, Stesolid och Botox sjunka oroväckande lågt. Precis som kroppen behöver sin vård måste väl även själen få sitt. Och kan inte själen få sitt så fokuserar man på kroppen istället. Jag har en teori; om det var obligatoriskt med en terapi sejour före skönhetsoperation skulle man säkert kunna "rädda" en och annan tjej från kniven.

Själv är jag ganska öppenhjärtlig med mitt terapiande, men det orsakar lite rabalder ibland. Och det är olika reaktioner beroende på stadsdel. När jag stötte ihop med ett gäng brattisar från Östermalm och jag råkade nämna att jag precis kom från terapeuten, var deras enda kommentar; på Axens eller Badet? Jag såg förmodligen ut som en fågelholk, terapeuter på Björn Axéns eller Sturebadet, never heard of! Men när jag kom hem klickade det till, i deras värld är terapeuten självklart "skönhetsterapeuten". Snacka om skilda världar.

På Kungsholmen är de mer förstående, där rabblar de namn och terapimetoder snabbare än Sportradions journalister drar matchresultat. Ju fler man provat desto högre på tio i topp kommer man. Men så är ju Kungsholmsborna lite mer preppiga och Bush inriktade.

På gamla hederliga Söder möts jag av två olika varianter; antingen rekommenderas jag lite helande yoga och olika fina mantra, tantra hokus pokus eller så garvas det rått, och jag hänvisas till lite hederligt kroppsarbete. Terapi och själavård är för fiiiint folk, och på söder är man antingen trashtrendig eller söderbo i 3:e generationen. Själv är jag fortfarande invandrare enligt deras mått mätt.

Än så länge har jag inte mött så många sansade reaktioner kring det, men det kanske kommer?

Mitt i allt detta har jag försökt sköta mitt konsultande, med hyffsat resultat. Mitt senaste projekt var ju Reklambyråernas Reklambyrå. Trots min lilla fadäs med amerikanen (som by the way fick ihop det med projektledaren som ville jag skulle babysitta honom!) och min lilla näsbränna med Mr AD så var de kanonnöjda. Så nöjda att jag blev erbjuden en fast tjänst. Sugen var jag, hög lön och fin titel men framförallt tryggheten. Våndades många nätter men insåg att jag kört solo för länge för att få en chef och fasta rutiner. Så jag tackade nej, med mycket fladder i magen.

Det visade sig vara ett riktigt lyckoskott! För en av delägarna knoppade av sig själv och drog igång eget. Och lyckliga lilla jag fick ett 6 månaders konsultuppdrag. Den närmsta framtiden tryggad, och utmaningar utan dess like. Den nya byrån har en lite annorlunda affärsidé, och utan att avslöja för mycket så kommer de enbart jobba med 2-3 kunder men i gengäld ta över alla deras kontor i Europa. Så vad jag ska börja med är att resa Europa runt i stor stil, lära känna kunderna och ta pulsen på marknaden. Snacka om smörjobb!

Jag kommer satsa seriös på heavy shopping och lite stillsamt flirtande. I'm on my way to heaven, med eller utan terapi!

Kapitel 15:
Terapi var ordet, och terpai blev det! Men det var en lång och krånglig väg dit. Stina ville inte riktigt avslöja hur det gick för henne, men jag vet att hon bytte 2-3 gånger innan hon hittade rätt. Själv var jag helt inställd på att hitta en underbart, förstående person i 50 års åldern. Lite typ av föräldragestalt, som skulle lyssna och trösta mig i mitt elände. Ösa mig full med kärlek och medömkan, sätta mig på en piedistal och förklara att jag var ett missförstått geni.

Jotack! Någon sådan terapeut hittade jag inte. De kanske finns i böcker och sentimentala filmer, men i mitt liv fanns de inte. Och jag lovar att jag letade. Tror jag matade mig igenom en 5-6 stycken innan jag hittade rätt alternativt gav upp, har inte riktigt bestämt mig än.

Terapeut nummer 1 jag provade på hade mottagning på en liten bakgata på söder. Lite sunkig entre, men skenet kan bedra. Det jag fastnade för var annonsen "Om Du söker sanningen ska Du finna Dig själv". Ha! Så här i efterskott kan jag inte inse hur jag gick på den. Det lyser glasklart vad det handlade om.

In i en lite unkna entren, en halvtrappa upp och in i ett mörklagt litet rum. Stjärnor i taket och triljoners med doftljus. Ingen soffa så långt ögat kunde nå, men väl en fåtölj modell harem. Och där sjönk jag ned, lite flöjtmusik i bakgrunden och terapeuten i högsätet. Hur ska jag beskriva honom utan att överdriva? Tänk er Aladin fast typ 85 år gammal och med 50 kilos övervikt. Då har ni ett hum i alla fall. Han tog mina händer, stirrade mig stint i ögonen och mässade "sanningen finns inom Dig" och liknande haranger.

Inte direkt my cup of tea, var inte i närheten av att hitta någon sanning. Det enda jag lyckades med var att urskilja Lilla Björn i taket när jag satt och räknade minuterna baklänges.

Skam den som ger sig, bara att prova på nytt. En kort sammanställning av de "felaktiga" terapeuterna teorier kommer här:

- sexuell frustration pga att jag var förlöst med kejsarsnitt
- latent homosexualitet som jag förträngde
- olycklig barndom p g a att jag storasyster och kände mig ratat när lillasyster kom
- stjärnorna stod i olycklig konstellation när jag föddes

Och lite mer sådant svammel. En del av de andra var nog helt okej, men inte riktigt det jag sökte. En av dem gav mig verkligen den där översvallande ömheten och medlidandet jag letade efter, men då fick jag panik. Vad jag än sa så kontrade hon med "och hur kände Du då, lilla vän" eller "vad tänkte Du då, lilla gumman". Det kröp i hela kroppen och efter 3 vändor skyllde jag på plötslig utlandstjänst och drog.

Men sedan kom jag till Mr Magic! Och jag hittade hem. När jag klev innanför dörren för vårt första möte trodde jag att jag kommit fel. Det såg ut som ett kontor av vilket slag som helst, förutom att det stod 2 fåtöljer bredvid varandra. Och där satt vi i godan ro, pratandes om allt och ingenting. Efter lite kallprat sägar Mr Magic "Och vad är felet på Dig då?".

Jag försökte förklara min tragiska barndom, hur missförstådd jag var och hur infernaliskt synd det var om mig. Mr Magic säger helt kallt "vad tänker Du göra åt det då?". Vad då jag? Jag går ju i terapi, det är ju det terapeuten ska fixa. Men Mr Magic skrattar hjärtligt och förklarar situationen för mig. Det är mitt liv och mitt mående, det är bara jag som kan ta ansvar för det. Hans roll är att coacha mig, utmana mig och försiktigt visa på alternativa vägar, that's it.

Och då förstod jag vad det handlade om. Mitt liv och mitt ansvar. Vill jag bli lycklig och tordas leva måste jag ta besluten. Bli vuxen och stå för det jag tror på. En lång väg att gå, men jag har i alla fall börjat.

Kapitel 14:
Snacka om beslut! Jag avvundas verkligen inte Stina hennes sits, för även om logiken säger en sak så finns ändå hoppet kvar. Kanske det finns en bot, kanske har läkarna fel, kanske kan han bli frisk, osv. Men kan man leva på det sättet? Eller rättare sagt, kan en livsbejakande person som ännu är i början av livet leva på det sättet? Veta att framtiden förmodligen innebär att ständigt oroa sig och vårda resterna av det som tidigare var en stark person. Att se den människa man en gång älskat passionerat sakta försvinna in i en dunklare värld, där de inte längre kan mötas.

Det var skälet till Stinas hemkomst. Att försöka få distans till det som inträffat, och fatta ett beslut. Jag kan absolut inte råda henne, men jag kommer att stötta henne vilket beslut hon än fattar. Det enda jag kan bidra med i dagsläget är min vänskap, vilket kanske inte är så bara men det är så otillräckligt.

När jag satt mitt emot Stina och hörde hennes berättelse började mina egna tankar vandra. På kärlekar jag mött, ratat och försakat. Men även på kärlekar jag bejakat, men blivit lämnad av. Så här med facit i hand kan jag kallt konstatera att oavsett smärtan och våndan jag upplevde då, är det ändå värt det. Att tordas leva efter sina känslor, att satsa och verkligen leva!

Stinas sorg gjorde att jag såg mig själv i min emotionella spegel. Trots visst slitage var det ändå tydligt att jag slutat leva, och ägnat mig åt att överleva. Jag körde feglir helt enkelt! Hur jävla dum i huvudet får man vara? Av räddsla för att bli sårad höll jag igen, och körde på parollen "ensamma vargar jagar bäst". Och det kan jag i och för sig fortfarande tycka, att singellivet är bekvämare än parförhållandet. Men det behöver å andra sidan inte utesluta känslor!

Jag fick en otäck känsla av hur andra människor ser mig; framgångsrik konsult med hyffsad ekonomi, helt okej socialt nätverk och några riktigt nära vänner. Inte en helt otrevlig bild, men den stämde inte helt med min självbild. För där tillkom det några ingredienser som sårbar och känslig, men även räddsla.

Smarta damer som vi är insåg både Stina och jag att det här racet var inget "kan själv" variant, utan här behövdes assistans. Och mer assistans än vad vi kunde ge varandra. Dags att kalla in proffsen och få ordning på huvudkontoret!

Sagt och gjort, en snabb googling gav träff på ett antal terapeuter i närområdet och uppdrag sondering började. Stina och jag satte som mål att inom 2 veckor ha hittat den optimala terapeuten för våra behov. Om det sedan blev samma eller två olika fick framtiden visa, men kravlistan var relativt kort:

- sympatisk och förtroende ingivande i telefonen
- mottagning i närheten av trevlig restaurang, där vi kunde vila upp efter sejouren
- ingen soffa! Bara tanken på att ligga utfläkt både andligen och kroppsligen fick håren att krulla sig
- referenser, exakt hur det skulle gå till var vi osäkra på. Bekvämt nog lyckades vi glömma bort tystnadsplikten

Och resultatet? Ja, jag kan väl säga så här att det finns många sorts herdar i vår herres hage. Och det finns många olika sorters hagar att leta i. Men vi lyckades så småningom och våra liv gick in i en ny fas.

Kapitel 13:

Den Stina som satt framför mig på Tures var en mogen och bra mycket snyggare variant, än den jag såg senast. Full av liv, men nu med ett djup hon tidigare saknat. Det fanns en tyngd i henne, och samtidigt en outtalad sorg.

Något hade hänt, det behövde man inte vara någon Einstein för att förstå. För vad gjorde hon annars här i det gamla hemlandet, i absolut fel årstid. Februari är inte direkt till Sveriges fördel. Jag var nyfiken som attan men fick ge mig till tåls. Först rabblades alla mina bedrifter igenom, jobbmässiga såväl som relationsartade. Och så gick vi igenom den gamla bekantskapskretsen, vilka som gift sig, fått barn och separerat. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Alla gamla förälskelser kom på tapeten, och så även J. Stina hade haft viss mailkontakt med honom under en period, men sedan försvann han spårlöst och hörde inte av sig på över 2 år. Plötsligt för dryga året sedan hade hon fått nyheter via snigelpost, skickat från Kanada. J hade fått den utlandstjänst han så länge längtat efter och startat på nytt i Montreal. Det var tydligen en stad som passade hans personlighet, för där gjorde han en total omvändning i livet. Insåg att teknik inte alls var hans grej, utan startade en blomsteraffär!

Korrekte datanörden J hivade ut modemen och routrarna, och spenderade sina dagar bland rosor och tulpaner. Och inte nog med det, han hade insett att hans verkliga jag stämde bättre överens med en partner av samma kön. Så nu var J en framgångsrik florist, sammanboendes med en man och förälder till en helt bedårande liten pojke.

Ibland tar livet lite underliga vägar, men på något sätt så leder det oss dit vi ska. Om än under vissa strapatser och bedrövelser ibland. Så även i Stinas fall. För nu kunde jag inte hålla mig längre, jag måste få förklaringen till den plötsliga hemresan. Stina hummade och harklade sig, försökte leda in samtalet på andra vägar men insåg till slut att det var dags att ta bladet från munnen och haspla ur sig hela historien. Skam till sägandes hoppades mitt avundsjuka jag att Stina hade blivit övergiven, samtidigt som mitt sanna jag led med henne och hoppades på en positiv berättelse. Men icke!

För ungefär två år sedan hade Kärleken varit på turné, och Stina hade stannat hemma p g a ett evenemang på konsulatet. När han kom hem hade något hänt. Från att varit en öppen och harmonisk kille, med hyfsat jämt temperament fick han helt plötsligt raserianfall för absolut ingenting. Hade Stina lagt saxen i fel låda tog det hus i helsicke, för att inte tala om vad en full tvättkorg kunde innebära.

Stina förstod ingenting, och vid en konfrontation var Kärleken helt oförstående. Trots att hon var en tillitsfull person, så började hon snoka. I hennes tankevärld var det dåligt samvete som låg bakom utbrotten, och dåligt samvete fick man av droger eller otrohet. Efter veckor av luskande hade hon inte kommit sanningen ett enda steg närmare och utbrotten blev tätare.

Slutligen ringde hon upp några som varit med på samma turné för att höra vad som kunde ligga bakom det hela, men de var totalt oförstående. Kärleken hade varit precis som vanligt, inga utsvävningar eller galanta damer hade passerat hans väg. Han hade visserligen varit lite tröttare än vanligt, men inte nämnvärt. Och närmare sanningen än så kom hon inte.

Stina kämpade på för mellan varven var allt som vanligt, passion och vänskap i en härlig mix. Och dessa stunder övervägde än så länge de negativa perioderna, men i takt med att frekvensen blev allt tätare blev situationen ohållbar. Hon frontade återigen Kärleken och krävde att få veta sanningen. Kärleken såg återigen ut som ett frågetecken, han verkade totalt renons på igenkänning när hon tog upp aggressionerna och utbrotten. Fast någonstans klickade det väl till inom honom, och han gav med sig.

Men vart börjar man? I brist på annat gick de till doktorn, vilket visade sig vara helt rätt ställe. Efter många provtagningar, undersökningar och lång tid av väntan fick de svaret; vid inte ens 40 år fyllda hade Kärleken drabbats av Alzheimers och Paradiset tonade sakta bort.

Den första tiden kunde de leva sitt liv nästintill som vanligt, medicineringen fungerade hyfsat och lugnet inföll. De visste samtidigt att detta var lugnet före stormen, och många beslut var tvungna att fattas. Det var enbart en tidsfråga innan Kärlekens tillstånd skulle kräva konstant vård och vara Stina redo att ge upp sitt fortfarande unga liv, för att vårda en kärlek som långsamt försvann in i en annan värld dit hon aldrig kunde följa med?

Kapitel 11:
Stinas hade hamnat i paradiset, i ordets rätta bemärkelse. En man som avgudade och uppvaktade henne, i kombination med ett underbart klimat. Tänk att slippa höstens regn och vinterns kolsvarta mörker. Visst saknade hon snön ibland, men det varade inte länge. Och när denna längtan överföll henne, klädde hon av sig naken, släckte lamporna och öppnade frysen. Efter att ha stått där i 5 minuter var hon ganska nöjd med att vara utan snön.

Kärleken var ljudtekniker, och tydligen en extremt duktig sådan. Eftertraktad av så gott som alla musiker innebar det att han kunde välja och vraka mellan jobben. Och det gjorde han, tog bara välbetalda och utmanande jobb. De levde verkligen ett gott liv. Ett jobb i musiksvängen innebar alltid en risk, men kärleken var totalt ointresserad av droger, party och groupies. Han gjorde sitt jobb och ägnade resten av energin till Stina.

Stina startade sitt nya liv som lyxhustru, men efter en tid av shopping, solning och skönhetsvård var även hennes kvota av lättja fylld och hon började jobba extra på svenska konsulatet, som någon slags allt i allo. Organisation vara definitivt en av Stinas starkaste grenar, och hon fick ofta uppdrag i att sätta ihop agendor för olika besökare av "lagom"dignitet.

Ett uppdrag var att organisera en välkomstmiddag för en svensk företagsledare, känd för att vara dryg och allmänt stiff, och tämligen nyskild. Enligt rykten p g a hans notoriska otrohet. Till saken hör att Stina hade stött på hans son i Stockholms utesväng en gång i tiden, och fått allt annat en ett positivt intryck. Så vad gör Stina då när detta gyllene tillfälle uppenbarar sig? Utnyttjar det såklart!

Till middagen inbjöds svenskens motsvarigheter i företagsvärlden, tillsammans med lite kulturfolk och så Stinas egen överraskning, en oehört attraktiv transvestit. Fanns inte en chans i universum att genomskåda skönhetens egentliga könstillhörighet utan en regelrätt striptease Och det var inte på agendan.

Transvestiten placerades som företagsledarens bordsdam, och vinet serverades friskt. Stina gamlade vilt på att företagsledaren hade samma förkärlek för alkohol som sonen, och det stämde över förväntan. För att göra en lång historia kort, transvestien charmade byxorna av företagsledaren, och middagen åtföljdes av en "night on the town". Avslutning i hotellbaren med stora drinkar och styrdans. Det såg onekligen ut som det skulle bli en lång och händelserik afton för det nyblivna paret. Tyvärr fick Stina aldrig vara med om finalen, men företagsledaren var tämligen lågmäld när han dök upp dagen därpå, utan transvestiten.

Det där var så typyskt Stina, lyckades alltid röra om i grytan utan att det för den sakens skull kokade över. Livet flöt fram som på en räkmacka, med få lågtryck. Visst fanns det ormar även i detta paradis, men de var av kalibern snok. Lätta att ta kål på och utan att sprida något farligt gift.

Sociala personer de var byggde de snabbt upp ett bra kontaktnät, och vännerna i Sverige föll snabbt i glömska. Inte helt och hållet, ett obligatorisk mail dök upp då och då, men det var här och nu som gällde för Stina.

Barnalstrandet hade varit på tapeten, men gemensamt beslut togs om att skjuta detta på framtiden. De var inte helt redo att ge upp sitt bekväma liv, och Stina var inte helt övertygad om att barn ingick i hennes framtidsplaner.

Och så gick tiden sin gilla gång. De började diskutera att återvända till Europa. Kärleken hade fått ett nytt jobberbjudande, och de började båda längta tillbaka till familj och vänner. Svenska köttbullar och engelska pubar, fotboll och midsommar m.m hägrade och hemresan låg inte allt för långt borta.

Då kom den verkliga ormen in i paradiset. Ingen liten snok denna gång, utan en riktigt gift variant som sakta spred sin galla i tomtebolyckan. Även den vackraste av sagor har sitt slut, och så även denna.

Tjejsnack tar härmed time out, i väntan på fantasi, lågtryck och läsarnas smicker *s*. ETA är i dagsläget inte planerat, utan blir när behov finnes.

(ETA; estimated time of arrival)

Kapitel 10:

Vändpunkt sa Bill, tändpunkt var ordet sa Bull. Och det var det, bägge två alltså. Väl ankomna London genomgick Stina en total förändring. Förälskelsens i J övergick till en hysterisk kärlek till pubar, nattliv och shopping. Det var som om puppan transformerats till en fjäril av den mest exotiska sort. Jag hade svårt att hänga med i svängarna, även om jag gjorde mitt bästa.

London som ung, singel och med välstadd kassa är ingen dum stad. Vi hade hur kul som helst, träffade fullt med folk och lyckades på vår korta vecka bygga upp ett litet partygäng. Stina hittade efter lång om länge klänningen, the one and only. Och vi kunde åka hem med väl utfört arbete.

Efter en dryg månad hemma var Stina tvungen att åka tillbaka för att prova klänningen. Jag erbjöd mig följa med och såg en ny fest weekend framför mig, men Stina nappade inte på erbjudandet. Tvärs om avrådde hon mig, med motiveringen av att hon behövde hämta andan och vara själv. Inom mindre än en månad skulle hon för alltid ingå i en tvåsamhet, och hon behövde ladda inför det. Lite ratad kände jag mig, men förstod samtidigt. Jag körde henne till Arlanda på torsdagen, och J skulle hämta henne söndag kväll. Efter löfte om täta rapporter försann hon genom gaten. Inte fasken fattade jag då att det skulle dröja hela två år till jag skulle se henne igen!

För min del förflöt helgen ganska lugnt, en elak liten bakterie hade krypit ned i kycklingsalladen och jag tillbringade de närmsta 48 timmarna med att högt och ljudligt ropa på "raelf". Söndag kväll låg jag i soffan och funderade på tystnaden, varför hade inte Stina hört av sig? Förmodligen hade hon fullt upp, men lite sur blev jag. Och nyfiken såklart!

Vid nio rycket ringer luren, och jag svarar i fast förvissning om att det är Stina. Men icke sa Nicke, det är J, lätt förvirrat och med en aggressiv ton. Summa sumarum så hade han varit på Arlanda sedan sju snåret och väntat in 2 London ankomster, men ingen Stina. Vid flygbolagets disk vägrade de uppge om hon varit bokad på någon flight eller inte. Och där stod han, förgäves väntandes på sin brud. Såklart han var både rädd och förbannad. Hade något hänt henne eller hade hon försvunnit frivilligt? Varit ute och festat, och missat flyget hem? Vad som än hänt borde hon meddela oss.

Och det gjorde hon, två dagar senare ringer telefonen på jobbet. I andra ändan är det Stina, en lätt generad och skamsen Stina men samtidigt bubblandes av glädje. Det inte bara lät som om hon ringde från en annan värld, hon var verkligen i en annan värld - i Australien! Efter många hummanden och harklanden kröp historien fram. Hon hade insett att J inte var mannen i hennes liv (surprise! Det kunde jag berättat för länge sedan). Den helg vi var i London hade hon inlett en romans med en engelsk kille som ingick i partygänget. Det hade alltså försegått mitt framför mina ögon och jag hade fattat nada! Och hon hade inte litat på mig såpass att hon kunde satt mig in i situationen. Snacka om besvikelse.

Helgen hon åkte dit för att hämta sin klänning hade allt satts på sin spets. Hennes engelske kärlek var på väg till Australien där han fått jobb, och han ville hon skulle följa med. Efter många timmars vånda gick hon på magkänslan, avbokade klänningen och drog! Synd bara att hon glömde meddela sina närmste och käraste. Hon utnyttjade verkligen vår vänskap till fullo, när hon bad mig berätta för J. Vilket jag i och för sig gjorde.

J tog det förvånansvärt bra, tror nog att i ett ögonblick av självrannsakan insåg han att Stina egentligen inte var den stora kärleken. J var inte direkt en passionerad man, utan föredrog enkelhet och fasta rutiner. Och det var inte Stinas främsta kännetecken.

Så istället för att vara ljuv tärna på bröllopet, fick jag äran att ringa ringa runt alla bröllopsgäster och informera om det inställda bröllopet. Inte någon blev förvånad, vilket ska ses som ett tecken på att Stina verkligen gjorde en klokt om än dramatisk sorti från sitt förhållande med J.

Livet i Australien då? Det artade sig precis som Stina förväntat sig; passion och värme, många äventyr och ytterst lite slentrian. Det perfekta livet, m a o. I alla fall fram till nu....

Kapitel 9:

Back in order, inga mer utsvävningar i Memory Lane. Det var om Stina jag skulle berätta. Har nog inte insett hur mycket jag saknat henne förrän vi sågs igen. Konstigt, det kan gå år mellan varven men när vi ses är det som om det vore 10 minuter sedan.

Hon såg lika fräsch ut som vanligt, hon har en helt unik stil. Kombinerar gärna dyra märkesplagg med riktigt ofräscha 2nd hand outfits men lyckas ändå se uppseendeväckande "vanlig" ut, om ni förstår vad jag menar. Lägg sedan till ett kastanjerött hårsvall, kritvitt skinn översållat av fräknar och riktigt stort, vitt leende. M a o, en kalaspingla! Inte direkt den utveckling någon förväntade sig när hon var 8 år och hade tänder i klass med Roger Rabbit. Som liten såg hon ut som en korsning mellan Pippi Långstrump och en albino hamster, alltid iklädd mamelucker och knäppkängor. På Stinas bröllop sa hennes mamma, att hon först nu förstått hur ful Stina var som barn. Det är äkta moderskärlek, hihi.

Stina och jag följdes åt som ler och långhalm, bästisar i vått och torrt även om vi hade våra bataljer. Stina var en kronisk mytoman, och hittade konstant på olika historier. Naiv som jag var trodde jag på de flesta av dem, fast när hon försökte tuta i mig att hon var oäkta barn till vår dåvarande kung förstod t o m jag att hon for med osanning. Å andra sidan var jag inte heller guds bästa barn. Stina lyckades alltid få folkets blickar på sig, genom sin frimodighet och goda humör. Själv var jag en långsint och lättstött ung dam., inte mycket mer attraktiv än Stina som barn. Min dåliga hårkvalitet gjorde att min mor såg till att frisyren var av modell "potta", vilket var en lätt traumatisk upplevelse.

Både storasyster och Stina hade långt svallande hår, så när Lucia firandet nalkades var det aldrig några diskussioner om vem som skulle bära ljuskronan. Låt mig säga så här, jag var aldrig ens med i diskussionen. Rutinen var den att storasyster hade kronan fram till skolan kallade, då flyttades den över till Stina som fortsatte med den äran. Jag fick lunka efter som tärna, på nåder. En tag fick jag nog och av en händelse råkade jag hålla mitt levande ljus lite för nära det där förbaskade hårsvallet. Inte fick jag gå Lucia för det inte, enda följden blev att jag fick rumsarrest i en vecka. Men Stina förlät mig, som alltid. Vänner i vått och torrt, eller för att vara riktigt vitsig - genom eld och vatten.

Ett tag jobbade vi även tillsammans och delade lägenhet. En upplevelse som innehöll både bra och mindre bra stunder. Som vuxen övervann Stina sin förkärlek för osanningar, istället levde hon ut sin fantasi i hemmet. Det innebar att vi alltid bodde i en extreme makeover variant av lägenhet, förutom att vi aldrig kom till slutet. Ett och annat krogbesök hann vi väl med. En stor del av Stinas charm var att hon lyckades behålla sin upptäckarglädje i livet, hon såg verkligen var dag som en ny gåva.

Och så blev hon kär! För mig kändes det som hon svek vår vänskap och jag fick kämpa hårt med svartsjukan. Visst fanns det fortfarande plats för mig i hennes liv, men jag var inte längre numero uno. Det var istället J, en mycket speciell person som jag aldrig helt lyckats förstå mig på.

Livet gick som på räls och vi fortsatte vår vänskap, om än i ransonerad skala. J var så gott som alltid med på ett hörn, och till slut var det oundvikligt - bröllop stundade! Stina hade alltid närt en dröm om stort kyrkbröllop à la Askungen och det fanns ingen hejd på planerandet. Tror jag var med hos alla florister som finns i vår stora stad, ätit mig igenom storslagna middagar för att hitta den perfekta menyn, men hur vi än letade hittade vi ingen bröllopsklänning värdig en prinsessa. Så en resa till London bokades, 2 månader före den storslagna kyrkvigseln. Som tärna var det min självklara plikt att hänga med. Men mot ett löfte - vi skulle göra London by night också. Vilket vi gjorde så ordentligt att J aldrig någonsin förlät mig, men kul var det. Så roligt att det faktiskt blev en vändpunkt i livet, framförallt för Stina.

Mitt ego har fått sig en törn, ska jag fortsätta kapitlen eller skriver jag för tomma intet? Jag är en ömhudad liten själv ibland *s*. Kritik tar jag gärna, men tystnad har jag svårt för

Kapitel 8:

Vi lyckades! Egentligen ganska elakt, men vi njöt varje sekund. Snacka om teamwork. Jag spelade helt med i unkisens flirt, och han var nog övertygad om att det var halva inne. Drog en story om att Stina skulle sova hos mig, så skulle jag med på efterfest så skulle Stina det med. Vilket unkisen motvilligt accepterade, först när Stina hivade upp en medhavd pocket och stora hörlurar. "Ta det lugnt grabben, jag har full sysselsättning i handväskan". Och så promenixade vi Strandvägen bort, till den flashiga vindsvåningen som införskaffats också den av pappas pengar.

Till unkisens försvar måste sägas att han var kanontrevlig och artig, om än lite väl polerad för min smak. Lägenheten var som tagen ur Sköna Hem, d v s stilful och vacker men totalt utan personlighet. Skumpan åkte fram och stereon på. Stina har inte rört sin medhavda bok, utan vi ägnar oss åt något så barnsligt som att tjuvringa klockan på morgonen. Inte direkt moget, men just då var det roligt. Bästa var när Stina fick dag på jourhavande präst och hade en lång diskussion om domedagen var nära. Enligt prästen var det lugnt, men han fick ägna en lång tid att övertyga Stina om att hon kunde sova lugnt.

Efter massa jidder hit och dit blev det sovdags. Jag och Stina hävdade bestämt att vi skulle sova i samma säng. Unkisen försökte hålla god min, men vi förstod hur han jublade i sitt inre. Han trodde nog han fått jackpot med 2 lätt berusade damer i sitt sovrum. Men han blev nog varse, när han var ute och borstade det vitpolerade garnityret passad vi på att låsa dörren och krypa ned. Efter ett antal knackningar på dörren, åtföljda av mindre smickrande tillmälen gav han upp och slocknade i soffan. Själva sov vi kanon, med magen fylld av rysk kaviar och dyr skumpa!
Behöver jag nämna att vi smög oss därifrån tidigt nästa morgon? Vi lämnade en hälsning på badrumsspegeln, med illrosa läppstift "tack för en underbar natt, den gör vi gärna om".

Av någon underlig anledning blev vi aldrig mer inviterade till hans efterfester....

Kapitel 7:

Idag har jag ägnat hela dagen åt självömkan, ibland kan man behöva pigga upp sig med att frossa i sitt elände. Riktigt gotta sig i de missöden som man stött på genom åren. Snacka om välfärdsproblem. Egentligen finns det viktigare saker att bry sig om, men just idag har jag lagt världssamvetet på is och överlåter åt andra mer hårdhudade individer att rädda vårt jordklot.

Mitt recept för självömkan är först och främst en lång sovmorgon, med frukost i sängen. Därefter kryper jag upp i soffan och glor på såpor, gärna oseriös dramatik à la Glamour. Näringen som intas är av karaktären "junkfood", växlat med lite chips och ostbågar. När anden är stärkt brukar jag plocka fram gamla dagböcker och riktigt frossa i det förflutna. Jag brukar alltid börja med de tragiska bitarna, m a o kraschade kärlekshistorier. Vid den eminenta åldern av 30+ har man ju genomgått en och annan story, som satt sina spår. I ärlighetens namn har det väl hänt att jag haft stories som passerat spårlöst också.

När jag sitter i soffan och riktigt grottar in mig i det förflutna ringer telefonen. Redo för ytterligare en redogörelse för den "heta dejten" greppar jag luren och väser hallå. I andra änden hörs en röst från det förflutna, Stina! Snacka om paff! Damen ifråga emigrerade för kärlekens skull, till andra sidan jorden. De senaste 5 åren har vi lyckats utbyta ett och annat sporadiskt mail där vi dyrt och heligt lovat att inte tappa kontakten. Yea, right! Och så har det gått ett halvår igen utan att vi hörts.

Men nu är hon här, inte bara i luren utan även i Stockholm. Snacka om att livsandarna vaknade till liv. Trots att vi hörs så sällan så är Stina min mentala syster. Vi har delat det mesta, sorg och glädje men framförallt bus. Sällan har jag haft så kul med någon som med henne. Tillsammans är vi ett oövervinnerligt radarpar som charmar braxorna av de mest inbitna kvinnohatarna.

Jag kommer ihåg en gång på Berns Salonger, när vi verkligen var i vårt esse. Vi hade gjort en spontanare, och gått ut direkt efter jobbet. Helt naturella båda vad gäller alkohol och styling dyker vi in i vimlet och sular loss i 180. Vi fullkomligen äger dansgolvet och självförtroendet är på topp. Förmodligen är vi extra attraktiva just för att vi ger blanka fasen i omgivningen. En av de mer attraktiva unkisarna får span på mig, och bröstar runt för att fånga min uppmärksamhet. Kan inte undgå att bli smickrad och intresserad, för han är oerhört attraktiv. Tyvärr alltför medveten om det, och alldeles för mycket av pappas pengar i plånboken för att det ska vara sunt.

Kvällen lider mot sitt slut, och jag blir inviterad till efterfest. Klart lockande men livsfarligt. Efter ett sammanträde i damernas publika möteslokal lägger Stina och jag upp strategin. Och vilken strategi! Faller allt väl ut blir det både skumpa, spänning och näsbränna till Mr Unkis!

Kapitel 6:

Bara att inse, rapport om gårdagen är nödvändig. Kan väl lugnt säga att det inte blev som jag tänkt mig. Den berömda kvinnliga intuitionen hade garanterat tagit time out, den fanns inte ens i samma universum som jag gjorde.

Hur som, jag gled in på hotellet och vi tog en drink i baren. Vi kunde prata om precis allt, och det kändes helrätt. Varenda siffra i alfabetet stämde, och det kändes kanon. Självförtroendet började återvända och fransarna började fladdra igen. Gick väl lite väl hårt åt vinet, men det var gott och lättdrucket. Sedan långprommis genom Gamla Stan, som är ett måste när man visar Stockholm och avslutandes med en pub runda på Söder.

Ju mer vin som passerade blodsystemet, desto frimodigare blev jag. För varje vink jag kom med log Jänkaren bara bredare och bredare. Jepp, här är det rakt på tänkte jag och började fantisera om kvällens slut. Då tar jänkaren mig i handen och ser mig djupt i ögonen - sanningens ögonblick har kommit och jag nästintill slutar andas. I huvudet dånar det "oh oh, we halfway there... oh oh living on a prayer".

Då kommer bomben! Vännen, Du är både snygg, trevlig och attraktiv men jag klickar inte med Dig, säger han. Que? Inte klickar? Vad är felet? Hela kvällen har han suttit och sugit i sig min charm i 180 utan att blinka, utan snarare uppmuntrat mig. Och sedan "tack, men nej tack". Tror aldrig jag sett mer ut som en guldfisk än just då. Totalt oförstående blick och gapande mun. Inte vill ha mig, är han bög eller vad?

Nehej då! Inte bög, inte mormon, inte gift eller förälskad i någon annan. Absolut inte någon som helst bortförklaring, utan jag var helt enkelt inte hans typ. Men en verkligt trevlig kompis och han ville gärna gå ut fler gånger. Kändes klart snopet, hade varit lättare att ta om han föredragit killar.

Efter en natts sömn känns det bättre, insåg att jag drabbats av hybris och att Jänkaren fick ned på mig jorden igen. Ganska nyttigt egentligen att inte alltid få sin vilja fram. Bra för ödmjukheten framförallt.

Hm, ser jäkligt bra ut i skrift men nu gäller det att börja tro på det också! Ödmjuk my ass! Inte mitt bästa personlighetsdrag. Fan också, jag ville verkligen ha en story med denne karl! Inget seriöst, men en het passion till dess att han åker tillbaks "over there". Men så blir det icke! Får väl slicka såren och inse att jag inte är oemotståndlig.

För att riktigt strö salt i såren ringde telefonen hysteriskt hela morgonen. Jag mitt dumma nöt hade ju berättat för hela världen att jag skulle på en het date! Snacka om att krypa till korset. Inte så kul att medge "han tände inte på mig", så istället fick det bli en friserad version à la "vi hade det underbart mysigt, men kemin stämde inte riktigt".

I mitt nästa liv ska jag bli en bättre människa, mer ödmjuk och sanningsenlig. Lovar och svär dyrt och heligt. Men i detta liv tror jag att jag kör på som vanligt. Nu ska jag ut och tröstshoppa lite. Tror det blir en tur till Room, finns inget som gör sådant underverk för ett sårat ego som lite egoistisk lyxkonsumtion!

Kapitel 5:
Oh mein got, vilken dag detta har varit! Stort kryss i almenackan, för sånt här flyt har jag aldrig varit med om. Knappt så jag vet vart jag ska börja någonstans. Och då gör man som en klok gammal lärare en gång sa - ta det från början och fortsätt sedan till slutet, då brukar det bli rätt. Så raskt tillbaka till C och tidernas hämnd.

Jag satt kvar på jobbet igår så länge jag kunde, utan att någon skulle börja ana oråd. När jag sorterat gemen i färgordning för sjuttioelfte gången hade jag absolut noll anledning att vara kvar, så det var bara att packa ihop. Ledningsgruppsmötet pågick fortfarande, och inga nyheter hade sipprat. Jag var lätt orolig att hela vår eminenta plan hade gått åt pipsvängen. Och inte hade jag Cs hemnummer så jag kunde få rapport senare på kvällen. Tror jag sov en halvmeter ovanför sängen, för kroppen var spänd som en bågfil.

Det hade det goda med sig att jag var i garanterat god tid på jobbet. Lyckats t o m ta mig dit innan morgontidningen, och då kan man snacka om tidigt. Så tidig var definitivt inte C, förbaskade sömntuta. Förstod han inte hur jag led? Kring 10 snåret släntrar han in, ur lugn som helst. Skarp som en hök iaktar jag hans ansikte noga och kan äntligen andas ut när jag ser en pillemarisk glimt i ögonen. Yes, we did it! Och det hade vi verkligen. C höll på att krevera när han skulle återberätta gårdagen. Enda tråkiga i kråksången var att jag inte fick vara med och skåda showen. För show hade det varit!

Mötet hade börjat hur traditionellt och tråkigt som helst, Mr Chairman bluddrade på om Byråns förträfflighet i säkert en halvtimme och sedan var det min antagonists tur, Mr AD himself. Välpreppad med nonchigt frammåtkammad lugg och bästa svarta byråstassen på klev han fram, som vanligt oerhört säker på sig själv. Föreställ er då minen när han inleder sitt anförande med en brakare utav guds nåde! C höll på att bita av sig kinden, för att inte bryta ihop. Mr AD såg mest förvånad ut och de engelska ledamöterna rörde inte en min. I alla fall inte första gången, för mer blev det. C uppskattade frekvensen till 3 vädersläppningar per minut, vilket i sig är en bedrift. Snittet brukar tydligen ligga på 7.

Ju mer Mr AD ansträngde sig, desto mer bleknade han i takt med att pärlsvetten förgyllde ans bildsköna nuna. Engelsmännen såg lite lätt konfunderade ut, men fanns sig raskt. I bästa brittiska stil övergick mötet till ett rent brainstormingmöte om gaser i magen. Så istället för att britterna åkte hem, imponerade över Mr ADs förträfflighet så lämnade de honom med en dunk i ryggen och hans nya nick "Mr Gasman". Det kallar jag en skön hämnd! Och C är väl bara alldeles underbar, synd bara att han har noll i attraktionsförmåga. Gäller att hålla vänskapen på rätt spår så det inte blir några förvecklingar där inte, vore synd att loosa en så bra kompis pga lite hormoner.

Dagen kunde inte börjat mycket bättre, och mer skulle det bli. Glad i hågen bestämde sig C och jag för att luncha på Sturehof. Unna oss en riktigt dyr och lång lunch, kanske ett glas vin eller två. Det var ju ändå fredag och vi hade lite att fira. Svårt att få det till repp, men ibland får det kosta. Och när vi sitter och mumsar dagens i godan ro, sörplar på ett glas rött så blir det uppståndelse i baren. Som tur är är C nyfiken så han skaffar sig raskt en överblick över läget - en kändis har äntrat baren. Vilket inte är alltför ovanligt, men denne kändis är milt sagt pruttfull, vid lunchtid en fredag. Kanske inte det smartaste draget i hans karriär.

Serveringspersonalen har fullt sjå att hålla Kändisen i styr, för han är på allt och alla. Karlarna dunkar han i ryggen och försöker muck med, medans kvinnorna får en lite lätt närgången bodysearch. D v s alla kvinnor i baren, undertecknad sitter alldeles för långt därifrån. Nu kanske detta inte är alltför mycket att glädja sig åt, egentligen är det väl tragiskt. Men det var en lite lätt lunchunderhållning och sådant är alltid roligt.

Efter en alldeles för lång lunch och på tok för många glas vin tog vi oss tillbaks till Byrån. Knappt inkommen på rummet ringde Projektledaren och bad mig ta hand om en besökare. En kille från vår amerikanska systerbyrå hade hux flux dykt upp på idag istället för på måndag och han behövde en babysitter. Inte bara över dagen, utan helst över helgen. Åtminstone middag ikväll och lunch på söndag. "Det är inget Du måste, men i Din sits vore det dumt att säga nej" som Projektledaren lite subtilt uttryckte det. "Inte måste" my ass, klart jag måste! Annars var chansen till fler jobb på den här byrån typ gone för alltid. Usch, blä och fy. Festhelgen inställd och istället skulle jag få dra runt med en stomatolleende Ken docka.

Bara att pallra sig bort till Projektledaren och sätta igång. Fördelen var att det blev betald arbetstid och en gratis middag, alltid något. Utanför dörren stramar jag ihop mig och tänker glada tankar à la Gullan Bornemark, knackar på dörren och kliver in.

Tvärnit. Puls i 180. För att låna en klyscha så kändes det som jag träffats av blixten. Där står en ganska intetsägande kille och jag går igång på alla cylindrar. Hade vi varit själva hade jag slitit av mig kläderna och kastat mig framför hans fötter, vilt vrålandes "gör mig till Din slavinna". Trots alkoholens påverkan lyckades jag besinna mig, för annars hade jag garanterat gjort mitt på Byrån. Då hade vi snackat emigration istället för projektförlängning.

Lite lätt skakad i mitt inre hälsar jag prudentligt och tar i hand. Efter lite allmänt dösnack ger jag honom "the grand tour" genom skrytbygget, och avslutar med en fika i vår vinterträdgård. Som en passus kan nämnas att det är ett måste för alla Byråer av rang, det eller en egen piazza.

Jänkaren verkar totalt omedveten om vilken påverkan han har, min kvinnliga charm har han överhuvudtaget inte noterar. Den verkar inte finnas på världskartan. Så jag lägger i bromsen, varvar ned fransviftandet och andas med djupa andetag. Vi bestämmer träff i hotellbaren klockan 19, för vidare färd ut i Stockholms natten.

Inser att mina darriga gasellben aldrig kommer att ta mig hem helskinnad, så jag avslutar min "jobbdag light" med en taxi hem. Funderar ett kort sekund på en tupplur, men övergår raskt till att påbörja förvandlingen till femme fatale.

Min darriga lekamen rakas och skrubbas, gnuggas och parfymeras, målas och putsas för att slutligen iklädas den lilla svarta från Dolce & Gabana. Ett helt underbart kroppsfodral som liksom omfördelar kilona på ett sanslöst sympatiskt sätt. Och så bär det av, ut i det okända. Nu jäklar är det allvar, jakten kan börja!

Kapitel 4:

Stärkt av tanken på hämnd var det än roligare att gå till jobbet. C och jag hade bestämt oss att genast skrida till verket, varför ska man ge upp de få nöjen man hade här i livet? Den som säger att man ska vända andra sidan till har ingen aning om hur ljuv hämnden egentligen kan vara. Vilken kick man kan få av en välregisserad revanch.

En hämnd skall alltid vara raffinerad och rikta in sig på föremålets mest ömma punkt. Den ska aldrig vara av fysisk karaktär, och inte heller alltför förnedrande, risken finns då för en backlash. Att förnedringen blir så stort att omgivningen känner medlidande istället för förakt för offret. Och i detta fall var avsikten riva av Mr AD brallorna totalt! I andlig mening.

Hur skulle vi nu åstadkomma detta? Som av en händelse var C en hälsokost freak, han hade besökt alla butiker inom en 10 mils radie, testat av hela sortimentet från undergörande salvor till lugnande örtteer. C led av en magåkomma allmänt kallad förstoppning, vilket innebar att han provat ut de optimala medlen för att bota detta. Under sin undersökning hade han snubblat över ett optimalt laxermedel, vars enda bieffekt var att man fick okontrollerade gaser av mycket ljudlig karraktär.

Vad kunde vara bättre än att få den fisförnäme Mr AD att släppa brakare i tid och otid? En hämnd helt i min smak, speciellt som Byråns internationella ledningsgrupp skulle ha sitt kvartalsmöte under Mr ADs ledning. Detta verkar bli en helt underbar dag!

C hade inte glömt sin del, utan kom tidigt med de små ljusblå pillren i tryggt förvar. Ett snabbt besök i pentryt, där pillren löstes upp i Mr ADs privata örtte. Och sedan var det bara att vänta. Något som inte direkt är min starkaste gren, men i detta fall satte jag personligt rekord. Inte en endaste gång tog jag en lov förbi ADs kontor för att tjuvlyssna. Jag höll mig helt och hållet efter instruktionerna, ivrigt väntandes på Cs rapport. Vår plan var helt fulländad i och med att C skulle hålla en kort dragning på ledningsgruppsmötet. Jag skulle bli belönad med förstahandsinformation! Herre min je vad livet kan vara underbart ibland!

Kapitel 3:

Gårdagskvällen blev av förklarliga skäl inte speciellt sen, så jag var i ottan på jobbet. Utvilad och förhållandevis balanserad skred jag in på den stora Byrån. Som frilansare är man på ett sätt en persona nongrata, samtidigt som man är oehört eftertraktad. En sån där "bra att ha person" som gärna får utföra skitjobbet, helst vara duktig men absolut inte ta någon credit för det. En del upplever mig som ett hot, och andra ser mig som en resurs. Då är det bra att vara hårdhudad som en gammal liktå, en egenskap jag definitivt besitter.

Om man exkluderar den trendiga, en lite lätt överåriga receptionisten så var dagens första encounter med ADn. Inte vilken simpel AD som helst utan ADn med miljoners triljoners guldägg bakom sig. Skall man tro på ryktet så var det inte tack vare hans insatser utan snarare trots hans medverkan, som dessa Guldägg hade regnat ned över Byrån. Får vara hur det villl med den saken, men en sak var i alla fall säker - det var ingen ödmjuk person!

Där kommer jag gåendes i korridoren, lite lagom stylad för att passa in i den trendiga black&white världen. Ser honom i ögonen, sträcker fram handen och säger glatt "Hej, det är jag som är Sillbritt. Jag är med i Tokholms kampanjen". ADn synar mig från huvudsvålen ned till tårna, med lätt ironisk blick. Avslutar med en föraktfull blick på min framsträckta hand och säger "jaha och?" och vandrar vidare i korridoren. Ridå! Där står jag och pendlar mellan total förnedring och ett ilsket kokande raseri. Inser dock att som inhyrt hjon gör man sig inte osams med Mr Power, för den fighten lär jag loosa hur bra jag än fightas.

Jag är inte i världens mest harmoniska form när jag kliver in i arbetsgruppens konferensrum för dagens briefing. Som plåster på såren är bordet fyllt av ljuvligt doftande cafe lattes och stora, kaloririka brownies. Det förtog inte helt den nesa jag blivit utsatt för, men räckte en bra bit på vägen. Dagen fortsatte sedan i ett gynnsamt tecken, och avslutades med en gemensam öl på Tures. Ett måste för alla trendiga, svart/vita byråmänniskor. Och det var ju den sfären jag skulle leva i de närmsta veckorna.

I stöket på Tures kom jag i samspråk med en kanon trevlig copy. Ibland kan dessa vara lite introverta och svåra att få kontakt med, men inte denna kille inte. Han var totalt utsläppt, och hur rolig som helst. Han fällde någon kommentar om att jag sett lite stukad ut när jag kom in på morgonen, och under ölens inflytande blev jag lite glappkäftad varpå hela storyn slapp ur mig. Inte så smart kanske, men det var i alla fall till rätt person. Copyn vek sig dubbel av garv, och frustade glatt "då slapp Du ändå lindrigt undan". Sedan följde en intensiv diskussion om hur vi skulle kunna ge igen. Vilda teorier som innehäll allt från arsenik till yxmord genomarbetades, men inget kändes riktigt rätt.

Helt plötsligt knäpper copyn med fingrarna och vrålar "Heureka" i 100 decibel. "Nu vet jag vad vi gör!". Och det var en hämnd som hette duga. Helt i min smak, och den kommer genast att sättas i verket.

Kapitel 2:
Jag förstår varför Bethoween lämnade sitt verk ofullbordat! En del saker ska helt enkelt inte fullföljas. Dejten var inte bara en katastrof, den var en total disaster. En fullständigt onödig händelse i mitt annars så lyckliga liv. En liten jäkla parantes som snabbt ska förpassas till glömskans mörker.

Ni nöjer väl er inte med detta, utan ska helst ha detaljer också? Riktigt grotta i mitt totala fiasko som Mrs Robinsson. Det som ser bra ut på film fungerar inte alltid i verkligheten. Inget fel på åldersskillnad mellan parterna i ett förhållande, men det är inte min tekopp.

Hur var det då? Egentligen borde jag fattat misstankar när vi skulle mötas upp vid Den Gröne Jägaren, de är inte direkt i samma stil som mina vanliga vattenhål kring Stureplan. Här är det mer fokus på alkoholhalten per krona och inte miljö direkt.

Glad som en lärka trippade jag dit i mina nyinköpta cowbojsare och lagom riggad för förförelse. Pirret i magtrakten lyckades överrösta mina skeptiska tankar om mötesplatsen, så jag anlände med ett lite lätt förälskat leende på läpparna. Och vad möter jag? Inte fasiken var det Mr Pitt look a like i alla fall. Pojken som i fjällvärlden varit klädd i jeans och t-shirt, lätt skäggstubbad med en avspänd frisyr stod framför mig som värsta nörden. Iklädd en lila, jag upprepar L I L A kostym och gul skjorta såg han mer ut som The Mask look a like. Det naturliga håret var friserat till oigenkännlighet och utan skäggstubb framgick hans unga år än tydligare.

Nu ska man inte ha fördomar om folks klädstil, så jag bet ihop och gav mig fasiken på att ha en trevlig kväll. Lyckades jag? Döm själva av följande dialog:

- Hej goding, redo för lite närkamp eller vill Du krubba först?
- Que? Närkamp? Tänkte nog lite mat, kommer direkt från jobbet.
- Okej med en vurre då, för stålarna är slut. Studiebidraget har inte kommit.
- Äh... tänkte nog kanske något annat, är sugen på pasta.
- Helt okej om Du pröjsar. Lovar att gottgöra Dig i bingen.

Resten har jag gjort mitt bästa för att förtränga. Min kvinnliga ego fick sig en seriös törn, så nu ska jag hem och läka såren. Fokusera stenhårt på jobbet, ringa upp några säkra kort och ha lite oseriös flirt. Rapport följer när jag återigen kan hålla fanan högt,

Kapitel 1:
Herrejävlar vad tidigt! Vaknar av telefonen och hjärtat går igång som en pistong, dundrar i 180 och paniken kryper på. Jag hatar mornar, för mig får dagen gärna börja vid lunch och sluta efter midnatt. Jag är i mitt esse kring midnatt, ståendes i en bar full med publik för vilka jag kan leva ut mina exehibitionistiska drag.

Telefonen ja, just det. Inte att förglömma. I andra ändan var en whisky hes röst som kraxade fram ett "ciao friend, hur är läget?". Och hur läget var har vi redan gått in på. Hur som, resultatet av samtalet blev ett jobb. Skönt för pengarnas skull, men ack så trist för friheten. Idag hade jag tänkt mig en solopicnic i Tanto, åtföljd av en glassarlunch kring Stureplan. Men det gick åt pipsvängen! Jobbet kallade så jobb fick det bli. Idag var det ganska okej jobb, ett vik på en reklambyrå i 2 veckor. Fullt med hispiga kreatörer visserligen, men bra betalt. Klockan 9 spik skulle jag infinna mig på Byrån med stort B och träffa den store gurun, för vidare instruktioner. M a o gällde full speed för att hinna dit i tid.

Raggardusch och nonchigt uppsatt hår, snabbmake à la grunge och så iväg. Turen var med mig och bussen kom som den skulle, det fanns t o m sittplats! Undrens tid är inte förbi. Satte på mig "power facet" och klev in med 3 minuter tillgodo. Damen i receptionen anmälde min ankomst och jag klev in i det heligaste, Byråns konferensrum. Gurun himself introducerade mig för arbetsgruppen, som skulle bli mina arbetskamrater i 2 veckor framöver. Kanske mer, om jag hade tur och projektet drog ut på tiden.

Första dagen avlöpte utan några anmärkningsvärda händelser, gruppen verkade hyffsat samstämmig och trivselfaktorn helt OK. Veckan skulle nog gå som smort, om man kan döma av starten. Optimist i alla lägen som jag är, avlägsnade jag mig från Byrån en halvtimma efter arbetsdagens slut. Som frilans är det bra att anstränga sig lite extra, i alla fall första dagen.

Tog en prommis hem, och tömde hjärnan på all information den sugit in under dagen. Råkade av en "händelse" passera NK och gick in. Bara för att titta lovade jag mig själv dyrt och heligt. Visserligen var ekonomin i bra skick, men jag behövde garanterat inte fylla på garderoben vare sig med kläder, skor eller handväskor. Av någon outgrundlig anledning är alltid löften till sig själv lättast att bryta så det slutade med en hyffsad välfylld kasse i alla fall.

Lite extra nöjd med fynden, och i förväntan inför kvällen klev jag in. Idag var det dagen D, D som i dejt. Och daten var med den ofullbordade flirten från Åre. Lite bakgrund är på sin plats; jag har nyligen separerat efter ett 10 år långt förhållande. En dag stod vi vid vägskälet, sväng till höger för separation eller vänster för giftemål. Och det blev en högersväng. Inget lätt val, men ändå det enda möjliga.

Efter en så lång tid i monogaismens tecken var jag paniskt rädd för att binda mig igen. Ville verkligen leva själv, bestämma semester, vardagsrumssoffa och middagsmaten helt allena. Flirt i all ära, men inget mer än så. Visst, den biologiska klockan tickade, men det lär den göra med eller utan partner och så länge större delen av kvinnligheten reproducerade sig behövde jag inte känna mig manad. Det fick bli som det blev.

Hur som, flirten från Åre var det som gällde nu. Strax efter brytningen var jag på ett jobb i Åre, tidiga mornar och sena kvällar totalt i nykterhetens tecken är inte direkt det bästa utgångsläget att vara i en pulserande skidort. Men dett var faktiskt helt OK. Sista kvällen tog jag mig t o m ut på krogen och hamnade på Bygget. Stod mest och iaktog, helt nöjd med att vara en åskådare och inte deltagare. I baren fanns människor av alla de sorter, bland annat ett gäng högskolekillar. Söta men ack så unga! Kul att iakta deras självsäkra och flirtiga stil, de gick klart hem hos tjejerna. Plötsligt finner jag mig själv indragen i en diskussion med just nämnda grabbar. De var trevliga över förväntan, och en av dem var ett riktigt charmtroll. Inte riktigt i Mr Pitts klass, men inte långt ifrån.

För att göra en lång historia kort - Mr Pitt look a like och jag inledde en stillsam flirt, som avslutades med styrdans och puss på kinden, samt det obligatoriska utbytet av telefonnummer. Jag åkte nöjd hem, hade klarat jobbet kanon och mitt kvinnliga ego hade fått sig lite näring. Förväntade mig inget mer, för telefonnummer har en tendens att snabbt förglömmas. Så när samtalet från Åre flirten kom blev jag paff. Och glad. Blev även lite lätt pirrig i magen, och ikväll var det dags - den ofullbordade flirten skulle fullbordas!