Kapitel 13:

Den Stina som satt framför mig på Tures var en mogen och bra mycket snyggare variant, än den jag såg senast. Full av liv, men nu med ett djup hon tidigare saknat. Det fanns en tyngd i henne, och samtidigt en outtalad sorg.

Något hade hänt, det behövde man inte vara någon Einstein för att förstå. För vad gjorde hon annars här i det gamla hemlandet, i absolut fel årstid. Februari är inte direkt till Sveriges fördel. Jag var nyfiken som attan men fick ge mig till tåls. Först rabblades alla mina bedrifter igenom, jobbmässiga såväl som relationsartade. Och så gick vi igenom den gamla bekantskapskretsen, vilka som gift sig, fått barn och separerat. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Alla gamla förälskelser kom på tapeten, och så även J. Stina hade haft viss mailkontakt med honom under en period, men sedan försvann han spårlöst och hörde inte av sig på över 2 år. Plötsligt för dryga året sedan hade hon fått nyheter via snigelpost, skickat från Kanada. J hade fått den utlandstjänst han så länge längtat efter och startat på nytt i Montreal. Det var tydligen en stad som passade hans personlighet, för där gjorde han en total omvändning i livet. Insåg att teknik inte alls var hans grej, utan startade en blomsteraffär!

Korrekte datanörden J hivade ut modemen och routrarna, och spenderade sina dagar bland rosor och tulpaner. Och inte nog med det, han hade insett att hans verkliga jag stämde bättre överens med en partner av samma kön. Så nu var J en framgångsrik florist, sammanboendes med en man och förälder till en helt bedårande liten pojke.

Ibland tar livet lite underliga vägar, men på något sätt så leder det oss dit vi ska. Om än under vissa strapatser och bedrövelser ibland. Så även i Stinas fall. För nu kunde jag inte hålla mig längre, jag måste få förklaringen till den plötsliga hemresan. Stina hummade och harklade sig, försökte leda in samtalet på andra vägar men insåg till slut att det var dags att ta bladet från munnen och haspla ur sig hela historien. Skam till sägandes hoppades mitt avundsjuka jag att Stina hade blivit övergiven, samtidigt som mitt sanna jag led med henne och hoppades på en positiv berättelse. Men icke!

För ungefär två år sedan hade Kärleken varit på turné, och Stina hade stannat hemma p g a ett evenemang på konsulatet. När han kom hem hade något hänt. Från att varit en öppen och harmonisk kille, med hyfsat jämt temperament fick han helt plötsligt raserianfall för absolut ingenting. Hade Stina lagt saxen i fel låda tog det hus i helsicke, för att inte tala om vad en full tvättkorg kunde innebära.

Stina förstod ingenting, och vid en konfrontation var Kärleken helt oförstående. Trots att hon var en tillitsfull person, så började hon snoka. I hennes tankevärld var det dåligt samvete som låg bakom utbrotten, och dåligt samvete fick man av droger eller otrohet. Efter veckor av luskande hade hon inte kommit sanningen ett enda steg närmare och utbrotten blev tätare.

Slutligen ringde hon upp några som varit med på samma turné för att höra vad som kunde ligga bakom det hela, men de var totalt oförstående. Kärleken hade varit precis som vanligt, inga utsvävningar eller galanta damer hade passerat hans väg. Han hade visserligen varit lite tröttare än vanligt, men inte nämnvärt. Och närmare sanningen än så kom hon inte.

Stina kämpade på för mellan varven var allt som vanligt, passion och vänskap i en härlig mix. Och dessa stunder övervägde än så länge de negativa perioderna, men i takt med att frekvensen blev allt tätare blev situationen ohållbar. Hon frontade återigen Kärleken och krävde att få veta sanningen. Kärleken såg återigen ut som ett frågetecken, han verkade totalt renons på igenkänning när hon tog upp aggressionerna och utbrotten. Fast någonstans klickade det väl till inom honom, och han gav med sig.

Men vart börjar man? I brist på annat gick de till doktorn, vilket visade sig vara helt rätt ställe. Efter många provtagningar, undersökningar och lång tid av väntan fick de svaret; vid inte ens 40 år fyllda hade Kärleken drabbats av Alzheimers och Paradiset tonade sakta bort.

Den första tiden kunde de leva sitt liv nästintill som vanligt, medicineringen fungerade hyfsat och lugnet inföll. De visste samtidigt att detta var lugnet före stormen, och många beslut var tvungna att fattas. Det var enbart en tidsfråga innan Kärlekens tillstånd skulle kräva konstant vård och vara Stina redo att ge upp sitt fortfarande unga liv, för att vårda en kärlek som långsamt försvann in i en annan värld dit hon aldrig kunde följa med?