Kapitel 14:
Snacka om beslut! Jag avvundas verkligen inte Stina hennes sits, för även om logiken säger en sak så finns ändå hoppet kvar. Kanske det finns en bot, kanske har läkarna fel, kanske kan han bli frisk, osv. Men kan man leva på det sättet? Eller rättare sagt, kan en livsbejakande person som ännu är i början av livet leva på det sättet? Veta att framtiden förmodligen innebär att ständigt oroa sig och vårda resterna av det som tidigare var en stark person. Att se den människa man en gång älskat passionerat sakta försvinna in i en dunklare värld, där de inte längre kan mötas.

Det var skälet till Stinas hemkomst. Att försöka få distans till det som inträffat, och fatta ett beslut. Jag kan absolut inte råda henne, men jag kommer att stötta henne vilket beslut hon än fattar. Det enda jag kan bidra med i dagsläget är min vänskap, vilket kanske inte är så bara men det är så otillräckligt.

När jag satt mitt emot Stina och hörde hennes berättelse började mina egna tankar vandra. På kärlekar jag mött, ratat och försakat. Men även på kärlekar jag bejakat, men blivit lämnad av. Så här med facit i hand kan jag kallt konstatera att oavsett smärtan och våndan jag upplevde då, är det ändå värt det. Att tordas leva efter sina känslor, att satsa och verkligen leva!

Stinas sorg gjorde att jag såg mig själv i min emotionella spegel. Trots visst slitage var det ändå tydligt att jag slutat leva, och ägnat mig åt att överleva. Jag körde feglir helt enkelt! Hur jävla dum i huvudet får man vara? Av räddsla för att bli sårad höll jag igen, och körde på parollen "ensamma vargar jagar bäst". Och det kan jag i och för sig fortfarande tycka, att singellivet är bekvämare än parförhållandet. Men det behöver å andra sidan inte utesluta känslor!

Jag fick en otäck känsla av hur andra människor ser mig; framgångsrik konsult med hyffsad ekonomi, helt okej socialt nätverk och några riktigt nära vänner. Inte en helt otrevlig bild, men den stämde inte helt med min självbild. För där tillkom det några ingredienser som sårbar och känslig, men även räddsla.

Smarta damer som vi är insåg både Stina och jag att det här racet var inget "kan själv" variant, utan här behövdes assistans. Och mer assistans än vad vi kunde ge varandra. Dags att kalla in proffsen och få ordning på huvudkontoret!

Sagt och gjort, en snabb googling gav träff på ett antal terapeuter i närområdet och uppdrag sondering började. Stina och jag satte som mål att inom 2 veckor ha hittat den optimala terapeuten för våra behov. Om det sedan blev samma eller två olika fick framtiden visa, men kravlistan var relativt kort:

- sympatisk och förtroende ingivande i telefonen
- mottagning i närheten av trevlig restaurang, där vi kunde vila upp efter sejouren
- ingen soffa! Bara tanken på att ligga utfläkt både andligen och kroppsligen fick håren att krulla sig
- referenser, exakt hur det skulle gå till var vi osäkra på. Bekvämt nog lyckades vi glömma bort tystnadsplikten

Och resultatet? Ja, jag kan väl säga så här att det finns många sorts herdar i vår herres hage. Och det finns många olika sorters hagar att leta i. Men vi lyckades så småningom och våra liv gick in i en ny fas.