Kapitel 15:
Terapi var ordet, och terpai blev det! Men det var en lång och krånglig väg dit. Stina ville inte riktigt avslöja hur det gick för henne, men jag vet att hon bytte 2-3 gånger innan hon hittade rätt. Själv var jag helt inställd på att hitta en underbart, förstående person i 50 års åldern. Lite typ av föräldragestalt, som skulle lyssna och trösta mig i mitt elände. Ösa mig full med kärlek och medömkan, sätta mig på en piedistal och förklara att jag var ett missförstått geni.

Jotack! Någon sådan terapeut hittade jag inte. De kanske finns i böcker och sentimentala filmer, men i mitt liv fanns de inte. Och jag lovar att jag letade. Tror jag matade mig igenom en 5-6 stycken innan jag hittade rätt alternativt gav upp, har inte riktigt bestämt mig än.

Terapeut nummer 1 jag provade på hade mottagning på en liten bakgata på söder. Lite sunkig entre, men skenet kan bedra. Det jag fastnade för var annonsen "Om Du söker sanningen ska Du finna Dig själv". Ha! Så här i efterskott kan jag inte inse hur jag gick på den. Det lyser glasklart vad det handlade om.

In i en lite unkna entren, en halvtrappa upp och in i ett mörklagt litet rum. Stjärnor i taket och triljoners med doftljus. Ingen soffa så långt ögat kunde nå, men väl en fåtölj modell harem. Och där sjönk jag ned, lite flöjtmusik i bakgrunden och terapeuten i högsätet. Hur ska jag beskriva honom utan att överdriva? Tänk er Aladin fast typ 85 år gammal och med 50 kilos övervikt. Då har ni ett hum i alla fall. Han tog mina händer, stirrade mig stint i ögonen och mässade "sanningen finns inom Dig" och liknande haranger.

Inte direkt my cup of tea, var inte i närheten av att hitta någon sanning. Det enda jag lyckades med var att urskilja Lilla Björn i taket när jag satt och räknade minuterna baklänges.

Skam den som ger sig, bara att prova på nytt. En kort sammanställning av de "felaktiga" terapeuterna teorier kommer här:

- sexuell frustration pga att jag var förlöst med kejsarsnitt
- latent homosexualitet som jag förträngde
- olycklig barndom p g a att jag storasyster och kände mig ratat när lillasyster kom
- stjärnorna stod i olycklig konstellation när jag föddes

Och lite mer sådant svammel. En del av de andra var nog helt okej, men inte riktigt det jag sökte. En av dem gav mig verkligen den där översvallande ömheten och medlidandet jag letade efter, men då fick jag panik. Vad jag än sa så kontrade hon med "och hur kände Du då, lilla vän" eller "vad tänkte Du då, lilla gumman". Det kröp i hela kroppen och efter 3 vändor skyllde jag på plötslig utlandstjänst och drog.

Men sedan kom jag till Mr Magic! Och jag hittade hem. När jag klev innanför dörren för vårt första möte trodde jag att jag kommit fel. Det såg ut som ett kontor av vilket slag som helst, förutom att det stod 2 fåtöljer bredvid varandra. Och där satt vi i godan ro, pratandes om allt och ingenting. Efter lite kallprat sägar Mr Magic "Och vad är felet på Dig då?".

Jag försökte förklara min tragiska barndom, hur missförstådd jag var och hur infernaliskt synd det var om mig. Mr Magic säger helt kallt "vad tänker Du göra åt det då?". Vad då jag? Jag går ju i terapi, det är ju det terapeuten ska fixa. Men Mr Magic skrattar hjärtligt och förklarar situationen för mig. Det är mitt liv och mitt mående, det är bara jag som kan ta ansvar för det. Hans roll är att coacha mig, utmana mig och försiktigt visa på alternativa vägar, that's it.

Och då förstod jag vad det handlade om. Mitt liv och mitt ansvar. Vill jag bli lycklig och tordas leva måste jag ta besluten. Bli vuxen och stå för det jag tror på. En lång väg att gå, men jag har i alla fall börjat.