Kapitel 3:

Gårdagskvällen blev av förklarliga skäl inte speciellt sen, så jag var i ottan på jobbet. Utvilad och förhållandevis balanserad skred jag in på den stora Byrån. Som frilansare är man på ett sätt en persona nongrata, samtidigt som man är oehört eftertraktad. En sån där "bra att ha person" som gärna får utföra skitjobbet, helst vara duktig men absolut inte ta någon credit för det. En del upplever mig som ett hot, och andra ser mig som en resurs. Då är det bra att vara hårdhudad som en gammal liktå, en egenskap jag definitivt besitter.

Om man exkluderar den trendiga, en lite lätt överåriga receptionisten så var dagens första encounter med ADn. Inte vilken simpel AD som helst utan ADn med miljoners triljoners guldägg bakom sig. Skall man tro på ryktet så var det inte tack vare hans insatser utan snarare trots hans medverkan, som dessa Guldägg hade regnat ned över Byrån. Får vara hur det villl med den saken, men en sak var i alla fall säker - det var ingen ödmjuk person!

Där kommer jag gåendes i korridoren, lite lagom stylad för att passa in i den trendiga black&white världen. Ser honom i ögonen, sträcker fram handen och säger glatt "Hej, det är jag som är Sillbritt. Jag är med i Tokholms kampanjen". ADn synar mig från huvudsvålen ned till tårna, med lätt ironisk blick. Avslutar med en föraktfull blick på min framsträckta hand och säger "jaha och?" och vandrar vidare i korridoren. Ridå! Där står jag och pendlar mellan total förnedring och ett ilsket kokande raseri. Inser dock att som inhyrt hjon gör man sig inte osams med Mr Power, för den fighten lär jag loosa hur bra jag än fightas.

Jag är inte i världens mest harmoniska form när jag kliver in i arbetsgruppens konferensrum för dagens briefing. Som plåster på såren är bordet fyllt av ljuvligt doftande cafe lattes och stora, kaloririka brownies. Det förtog inte helt den nesa jag blivit utsatt för, men räckte en bra bit på vägen. Dagen fortsatte sedan i ett gynnsamt tecken, och avslutades med en gemensam öl på Tures. Ett måste för alla trendiga, svart/vita byråmänniskor. Och det var ju den sfären jag skulle leva i de närmsta veckorna.

I stöket på Tures kom jag i samspråk med en kanon trevlig copy. Ibland kan dessa vara lite introverta och svåra att få kontakt med, men inte denna kille inte. Han var totalt utsläppt, och hur rolig som helst. Han fällde någon kommentar om att jag sett lite stukad ut när jag kom in på morgonen, och under ölens inflytande blev jag lite glappkäftad varpå hela storyn slapp ur mig. Inte så smart kanske, men det var i alla fall till rätt person. Copyn vek sig dubbel av garv, och frustade glatt "då slapp Du ändå lindrigt undan". Sedan följde en intensiv diskussion om hur vi skulle kunna ge igen. Vilda teorier som innehäll allt från arsenik till yxmord genomarbetades, men inget kändes riktigt rätt.

Helt plötsligt knäpper copyn med fingrarna och vrålar "Heureka" i 100 decibel. "Nu vet jag vad vi gör!". Och det var en hämnd som hette duga. Helt i min smak, och den kommer genast att sättas i verket.