Kapitel 5:
Oh mein got, vilken dag detta har varit! Stort kryss i almenackan, för sånt här flyt har jag aldrig varit med om. Knappt så jag vet vart jag ska börja någonstans. Och då gör man som en klok gammal lärare en gång sa - ta det från början och fortsätt sedan till slutet, då brukar det bli rätt. Så raskt tillbaka till C och tidernas hämnd.

Jag satt kvar på jobbet igår så länge jag kunde, utan att någon skulle börja ana oråd. När jag sorterat gemen i färgordning för sjuttioelfte gången hade jag absolut noll anledning att vara kvar, så det var bara att packa ihop. Ledningsgruppsmötet pågick fortfarande, och inga nyheter hade sipprat. Jag var lätt orolig att hela vår eminenta plan hade gått åt pipsvängen. Och inte hade jag Cs hemnummer så jag kunde få rapport senare på kvällen. Tror jag sov en halvmeter ovanför sängen, för kroppen var spänd som en bågfil.

Det hade det goda med sig att jag var i garanterat god tid på jobbet. Lyckats t o m ta mig dit innan morgontidningen, och då kan man snacka om tidigt. Så tidig var definitivt inte C, förbaskade sömntuta. Förstod han inte hur jag led? Kring 10 snåret släntrar han in, ur lugn som helst. Skarp som en hök iaktar jag hans ansikte noga och kan äntligen andas ut när jag ser en pillemarisk glimt i ögonen. Yes, we did it! Och det hade vi verkligen. C höll på att krevera när han skulle återberätta gårdagen. Enda tråkiga i kråksången var att jag inte fick vara med och skåda showen. För show hade det varit!

Mötet hade börjat hur traditionellt och tråkigt som helst, Mr Chairman bluddrade på om Byråns förträfflighet i säkert en halvtimme och sedan var det min antagonists tur, Mr AD himself. Välpreppad med nonchigt frammåtkammad lugg och bästa svarta byråstassen på klev han fram, som vanligt oerhört säker på sig själv. Föreställ er då minen när han inleder sitt anförande med en brakare utav guds nåde! C höll på att bita av sig kinden, för att inte bryta ihop. Mr AD såg mest förvånad ut och de engelska ledamöterna rörde inte en min. I alla fall inte första gången, för mer blev det. C uppskattade frekvensen till 3 vädersläppningar per minut, vilket i sig är en bedrift. Snittet brukar tydligen ligga på 7.

Ju mer Mr AD ansträngde sig, desto mer bleknade han i takt med att pärlsvetten förgyllde ans bildsköna nuna. Engelsmännen såg lite lätt konfunderade ut, men fanns sig raskt. I bästa brittiska stil övergick mötet till ett rent brainstormingmöte om gaser i magen. Så istället för att britterna åkte hem, imponerade över Mr ADs förträfflighet så lämnade de honom med en dunk i ryggen och hans nya nick "Mr Gasman". Det kallar jag en skön hämnd! Och C är väl bara alldeles underbar, synd bara att han har noll i attraktionsförmåga. Gäller att hålla vänskapen på rätt spår så det inte blir några förvecklingar där inte, vore synd att loosa en så bra kompis pga lite hormoner.

Dagen kunde inte börjat mycket bättre, och mer skulle det bli. Glad i hågen bestämde sig C och jag för att luncha på Sturehof. Unna oss en riktigt dyr och lång lunch, kanske ett glas vin eller två. Det var ju ändå fredag och vi hade lite att fira. Svårt att få det till repp, men ibland får det kosta. Och när vi sitter och mumsar dagens i godan ro, sörplar på ett glas rött så blir det uppståndelse i baren. Som tur är är C nyfiken så han skaffar sig raskt en överblick över läget - en kändis har äntrat baren. Vilket inte är alltför ovanligt, men denne kändis är milt sagt pruttfull, vid lunchtid en fredag. Kanske inte det smartaste draget i hans karriär.

Serveringspersonalen har fullt sjå att hålla Kändisen i styr, för han är på allt och alla. Karlarna dunkar han i ryggen och försöker muck med, medans kvinnorna får en lite lätt närgången bodysearch. D v s alla kvinnor i baren, undertecknad sitter alldeles för långt därifrån. Nu kanske detta inte är alltför mycket att glädja sig åt, egentligen är det väl tragiskt. Men det var en lite lätt lunchunderhållning och sådant är alltid roligt.

Efter en alldeles för lång lunch och på tok för många glas vin tog vi oss tillbaks till Byrån. Knappt inkommen på rummet ringde Projektledaren och bad mig ta hand om en besökare. En kille från vår amerikanska systerbyrå hade hux flux dykt upp på idag istället för på måndag och han behövde en babysitter. Inte bara över dagen, utan helst över helgen. Åtminstone middag ikväll och lunch på söndag. "Det är inget Du måste, men i Din sits vore det dumt att säga nej" som Projektledaren lite subtilt uttryckte det. "Inte måste" my ass, klart jag måste! Annars var chansen till fler jobb på den här byrån typ gone för alltid. Usch, blä och fy. Festhelgen inställd och istället skulle jag få dra runt med en stomatolleende Ken docka.

Bara att pallra sig bort till Projektledaren och sätta igång. Fördelen var att det blev betald arbetstid och en gratis middag, alltid något. Utanför dörren stramar jag ihop mig och tänker glada tankar à la Gullan Bornemark, knackar på dörren och kliver in.

Tvärnit. Puls i 180. För att låna en klyscha så kändes det som jag träffats av blixten. Där står en ganska intetsägande kille och jag går igång på alla cylindrar. Hade vi varit själva hade jag slitit av mig kläderna och kastat mig framför hans fötter, vilt vrålandes "gör mig till Din slavinna". Trots alkoholens påverkan lyckades jag besinna mig, för annars hade jag garanterat gjort mitt på Byrån. Då hade vi snackat emigration istället för projektförlängning.

Lite lätt skakad i mitt inre hälsar jag prudentligt och tar i hand. Efter lite allmänt dösnack ger jag honom "the grand tour" genom skrytbygget, och avslutar med en fika i vår vinterträdgård. Som en passus kan nämnas att det är ett måste för alla Byråer av rang, det eller en egen piazza.

Jänkaren verkar totalt omedveten om vilken påverkan han har, min kvinnliga charm har han överhuvudtaget inte noterar. Den verkar inte finnas på världskartan. Så jag lägger i bromsen, varvar ned fransviftandet och andas med djupa andetag. Vi bestämmer träff i hotellbaren klockan 19, för vidare färd ut i Stockholms natten.

Inser att mina darriga gasellben aldrig kommer att ta mig hem helskinnad, så jag avslutar min "jobbdag light" med en taxi hem. Funderar ett kort sekund på en tupplur, men övergår raskt till att påbörja förvandlingen till femme fatale.

Min darriga lekamen rakas och skrubbas, gnuggas och parfymeras, målas och putsas för att slutligen iklädas den lilla svarta från Dolce & Gabana. Ett helt underbart kroppsfodral som liksom omfördelar kilona på ett sanslöst sympatiskt sätt. Och så bär det av, ut i det okända. Nu jäklar är det allvar, jakten kan börja!