Kapitel 9:

Back in order, inga mer utsvävningar i Memory Lane. Det var om Stina jag skulle berätta. Har nog inte insett hur mycket jag saknat henne förrän vi sågs igen. Konstigt, det kan gå år mellan varven men när vi ses är det som om det vore 10 minuter sedan.

Hon såg lika fräsch ut som vanligt, hon har en helt unik stil. Kombinerar gärna dyra märkesplagg med riktigt ofräscha 2nd hand outfits men lyckas ändå se uppseendeväckande "vanlig" ut, om ni förstår vad jag menar. Lägg sedan till ett kastanjerött hårsvall, kritvitt skinn översållat av fräknar och riktigt stort, vitt leende. M a o, en kalaspingla! Inte direkt den utveckling någon förväntade sig när hon var 8 år och hade tänder i klass med Roger Rabbit. Som liten såg hon ut som en korsning mellan Pippi Långstrump och en albino hamster, alltid iklädd mamelucker och knäppkängor. På Stinas bröllop sa hennes mamma, att hon först nu förstått hur ful Stina var som barn. Det är äkta moderskärlek, hihi.

Stina och jag följdes åt som ler och långhalm, bästisar i vått och torrt även om vi hade våra bataljer. Stina var en kronisk mytoman, och hittade konstant på olika historier. Naiv som jag var trodde jag på de flesta av dem, fast när hon försökte tuta i mig att hon var oäkta barn till vår dåvarande kung förstod t o m jag att hon for med osanning. Å andra sidan var jag inte heller guds bästa barn. Stina lyckades alltid få folkets blickar på sig, genom sin frimodighet och goda humör. Själv var jag en långsint och lättstött ung dam., inte mycket mer attraktiv än Stina som barn. Min dåliga hårkvalitet gjorde att min mor såg till att frisyren var av modell "potta", vilket var en lätt traumatisk upplevelse.

Både storasyster och Stina hade långt svallande hår, så när Lucia firandet nalkades var det aldrig några diskussioner om vem som skulle bära ljuskronan. Låt mig säga så här, jag var aldrig ens med i diskussionen. Rutinen var den att storasyster hade kronan fram till skolan kallade, då flyttades den över till Stina som fortsatte med den äran. Jag fick lunka efter som tärna, på nåder. En tag fick jag nog och av en händelse råkade jag hålla mitt levande ljus lite för nära det där förbaskade hårsvallet. Inte fick jag gå Lucia för det inte, enda följden blev att jag fick rumsarrest i en vecka. Men Stina förlät mig, som alltid. Vänner i vått och torrt, eller för att vara riktigt vitsig - genom eld och vatten.

Ett tag jobbade vi även tillsammans och delade lägenhet. En upplevelse som innehöll både bra och mindre bra stunder. Som vuxen övervann Stina sin förkärlek för osanningar, istället levde hon ut sin fantasi i hemmet. Det innebar att vi alltid bodde i en extreme makeover variant av lägenhet, förutom att vi aldrig kom till slutet. Ett och annat krogbesök hann vi väl med. En stor del av Stinas charm var att hon lyckades behålla sin upptäckarglädje i livet, hon såg verkligen var dag som en ny gåva.

Och så blev hon kär! För mig kändes det som hon svek vår vänskap och jag fick kämpa hårt med svartsjukan. Visst fanns det fortfarande plats för mig i hennes liv, men jag var inte längre numero uno. Det var istället J, en mycket speciell person som jag aldrig helt lyckats förstå mig på.

Livet gick som på räls och vi fortsatte vår vänskap, om än i ransonerad skala. J var så gott som alltid med på ett hörn, och till slut var det oundvikligt - bröllop stundade! Stina hade alltid närt en dröm om stort kyrkbröllop à la Askungen och det fanns ingen hejd på planerandet. Tror jag var med hos alla florister som finns i vår stora stad, ätit mig igenom storslagna middagar för att hitta den perfekta menyn, men hur vi än letade hittade vi ingen bröllopsklänning värdig en prinsessa. Så en resa till London bokades, 2 månader före den storslagna kyrkvigseln. Som tärna var det min självklara plikt att hänga med. Men mot ett löfte - vi skulle göra London by night också. Vilket vi gjorde så ordentligt att J aldrig någonsin förlät mig, men kul var det. Så roligt att det faktiskt blev en vändpunkt i livet, framförallt för Stina.