Törs Du?

Vara med och påverka fortsättningen? Vem är det Skåningen har med sig?

1. lillasyster
2. exfru
3. jobbarkompis
4. flickvän
5. hans inneboende
6. hans granne som är transvestit
7. eget förslag

Anta utmaningen och säg vad Du tycker, så ser vi vad det blir *s*

Kapitel 33

Det behövdes inget större geni för att inse att något gått snett, så jag bad med bävan att få en spegel. På de trendiga salongerna är det no peeping förrän allt är fixed och färdigt. Normalt sett brukar jag uppskatta det, men inte nu.

Efter lite hummande hit och dit inser de att de inte kan komma undan och spegeln hämtas.

Holy shit! Ser ut som jag spottat körsbär i fläkten. Hela ansiktet är fyllt av små röda knottor, det är lättare att räkna de vita fläckarna än de röda. Läpparna ser ut som efter en natts tonårshångel och ögonen ska vi inte prata om. En knappnål är gigantisk i jämförelse med mina ögonhålor. Och håret! Tanken var att det skulle vara guld och koppartonade slingor, för att framhäva mina gröna sköna små ögon.

Fast å andra sidan fast det just nu inga ögon att framhäva, så vad gjorde det att håret var en mysko grön gul färg. Passade liksom in i mitt övriga totalt miserabla ansikte. Undrar om Skåningen gillar Alcros färgkartor? Närmare ett levande exemplar än så här kunde han iaf inte komma.

Inte nog med att det såg ut som skrutt, det kändes som jag peelat mig med grovt sandpapper. Inte en direkt angenäm känsla, och läpparna stack om jag käkat brännnässlor till lunch.

De ytterst korrekta och oerhört generade damerna i personalen skulle prompt ringa doktorn. Själv ville jag enbart ta en påse över skallen och åka hem. Sova bort skiten och hoppas att jag skulle se ut som vanligt dagen därpå. Men medan vi dividerade i vilket som var vettigast, började jag må pyton. Kallsvettas och pulsen kändes som den höll på att lägga av.

Och nästa ögonblick vaknar jag upp på sjukhuset! På en hysterisk akutavdelning, fylld av fyllon, skrikande armbrutna barn och förvirrade åldringar. Och så jag, damen med köttfärsansiktet! Det visade sig att jag fått en seriös allergiattack, förmodligen av kombinationen skaldjur och slingning. Med cortison en masse och lite adrenalinsprutor skulle de raskt få mig på fötter.

På mina enträgna frågor om när jag skulle se normal ut och om håret skulle ändra färg, log de bara artigt och bytte samtalsämne. De ville hålla mig kvar för observation över natten, och jag kände mig inte speciellt kaxig så jag vek ned mig direkt.

En sval skön säng, lite lull lull medicin och natten passerade fort förbi. Vaknade tidigt nästa morgon och ylade efter en spegel det första jag gjorde, men servicen var inte speciellt på topp. Jag fick själv masa mig ut i badrummet och i skenet av en halvdassig lampa försöka få en överblick över katastrofen.

Läpparna och ögonen såg normala ut, skinnet som en ödla. Torrt och fnasigt som Döda Havs rullarna. Håret ska vi inte tala om. Såg ut som ett påskris, risigt och grönskimrande i hela jävla skalan. Snacka om att starta på minus!

Maggie var en pärla och hämtade upp mig på sjukhuset, tog mig raka vägen hem och påbörjade diverse underdunder kurer. Hårtvätt och glittersprayer i mängd kunde dock inte fixa barret. Jag såg ut som en påskkäring, period. Alternativen var att antingen köra naturelle och lansera en ny trend, eller dölja eländet med huckle eller peruk.

Efter en del vånda och ett otal provningar blev det naturelle. Jag menar, skulle jag lyckas kroka Skåningen skulle jag förr eller senare vara tvungen att vissa håret. Tänk själv, seriöst making out i soffan och så skuttar vi in i sovrummet. Jag tar av mig hucklet och han får frispel av håret! Istället för upphettsning lär han drabbas av hysteriska skrattattacker.

Styrkte mig med en stor malt, en sista titt i spegeln och lyckospark från Maggie och så bar det iväg. Maggie skulle komma senare men jag hade lovat ADn att vara värdinna, och som sådan bör man vara på plats före gästerna.

ADn ömkade mig och piggade samtidigt upp mig, med att beundra mitt gröna hår. Unikt och läckert, tror jag han sa. Segervittringen började återvända och jag hyste stora förhoppningar på kvällen. Gästerna började drälla in, men ingen Skåning att skåda så långt ögat kunde se. Attans karl, förstod han inte att jag höll på att förgås av frustration?

Då kommer han äntligen! Hjärtat galopperar och min konstiga andning börjar igen. Drar i mig en malt till på stående fot, och går mot dörren för att välkomna. Ler förföriskt och tar Skåningen i armen. Han vänder sig mot mig och ler, en lätt puss på kinden. Totalt osensuellt, men kanske lite nervös? Men då slår han till! Vänder sig bak, pekar på en oerhört snygg brunett och säger - här är Sandra!

Survey!

Mamma Mu är en trogen och återkommande läsare, och Mamselamsen passerar förbi. Ser på räknaren att det eventuellt är några till, men nu är jag nyfiken. Är det Mamma Mu som läser oerhört ofta eller är ni fler som läser? Vore kul att veta, och är även seriöst intresserad av KRITIK - både ros och ris, för det här experimentet är tänkt att utveckla mig.

Kapitel 32

Den stora dagen närmar sig! Gästlistan är kollad på både korsan och tvärsan, och yes - Skåningen kommer! Catering ordnad, musiken kirrad och DKNY är uthämtad från kem. Hormonerna under kontroll, de ligger och glöder under ytan. För att citera James Brown, I feel good!

Så jäkla bra att jag genast börjar oroa mig. För när allt är som bäst brukar väl något gå åt pipsvängen eller? Exempelvis att projektet avslutas i förtid, dagen före middagen vore ju klockrent. Eller att min bästa, käraste, finaste Sofie behöver min hjälp för då finns inga alternativ. En livslång vänskap är viktigare än en potentiell romans. Hårt men sant!

Men so far so good, ingen ko på isen och hoppet stiger. Fredagen har jag gjort en fuling, har ett oerhört viktigt och mycket intressant möte utanför stan klockan 10.00. Londontrafiken en fredag är ingen lek, så jag lär inte hinna in till kontoret. Ack så tråkigt, men jag får väl ägna mig åt lite kreativ skönhetsvård. Att sedan det oerhört viktiga mötet råkar bli avbokat behöver väl ingen veta? Egentligen borde den Lutherska själen i mig få dåligt samvete, men not.

De senaste veckorna på jobbet har ADn och jag verkligen presterat en masse. Vi ligger före tidsplanen, och 25% under kostnadsbudget så jag är värd en belöning. Om jag sedan kan lyckas få till en egen privat liten guldmedalj vore det än bättre.

Torsdagen avslutas tidigt och jag tar mig hem med gott samvete. Hotellrummet som tidigare känts som en isoleringscell har återigen blivit den fristad jag först kände när jag kom hit. Har bullat upp med snacks och färdiglagat från Fortnum & Mason för här ska lyxas. Lax, hummer och lite andra godsaker väntar för en hårt arbetande kvinna.

Kvällen avlöpte helt utan dramatik och jag slocknade ganska tidigt. Vaknar pigg och lycklig, första gången på länge som jag känner en total förväntan på dagen. Dusch och sedvanliga samtalet till Sofie, där allt också framskrider enligt planerna.

Magen växer och hon verkar må hur bra som helst. Kärleken hennes är installerad i föräldrahemmet, och de blivande farföräldrarna håller en tät kontakt. Sofie frågade om jag vill bli gudmor, vilket jag hade hoppats och förväntat men ändå inte kunde ta för givet. Fick en liten tår i ögat och kände mig stolt som attan. Jag ska bli den bästa jäkla gudmor som går på denna jord! Göra allt bus som mamman inte gör, finnas där som en snäll tant med en stor famn att krypa in i och jag ska alltid, alltid finnas där för henne eller honom. Always!

Precis när jag ska lämna rummet ringer telefonen, och det är Stockholms kontoret. Istället för att bli hemkallad i förtid blir projektet förlängt och utökat. Minimum 3 månader men eventuellt ännu längre. Och vad säger man då? Yes please är väl ett lätt understatement. Skåningen my dear, Du sitter löst till för denna varg är på jakt!

Skönhetssalongen är en av Londons hottaste, som Maggie fixat tid till. Känns klart lyxigt att susa omkring i megatjock morgonrock och dricka skumpa en arbetsdag, men Luther den lille djävulen verkar ha slocknat för jag njuter hämningslöst.

Det klipps och slingas, masseras och knådas. Både fejan, tår och händer får sitt och en ny kvinna börjar träda fram. Känner mig lite som på moln, huvudet i bomull. Läge att dra ned på champagnen kanske.

Plötsligt börjar personalen runt om se lite spända ut. Det viskas febrilt och det känns som om alla stirrar mig. Själv sitter jag med näsan i en tidning, för på de riktigt flaschiga salongerna är det nono att tjuvkika i spegeln innan hela härligheten är klar. Men jag kan inte hålla mig, något är fel och med lite lätt hysterisk röst ber jag om en spegel.

Kan väl säga som så att Roy Orbinsson hade inte börjat gala om han fått se mig inte!

Kapitel 31

Snacka om att livet kan vända snabbt. Tidigare var privatlivet enkelt och okomplicerat, en lätt slajdning på en räkmacka. Jobbet var en evig balansgång, med noggran blandning av ödmjukhet och proffessionalism. Eller som man enkelt kan uttrycka det "a lot of asses to kiss". Som tur vad har jag hitintills valt rätt rumpa!

Men så åker jag till London, och livet gör en tvärvändning i 180! Visserligen kunde väl den simplaste Einstein ha räknat ut att det skulle hända något. Jag hade ju faktiskt frivilligt börjat i terapi. Fast så här med facit i hand så tror jag nog inte att jag riktigt hade kläm på vad terapin kunde eller skulle åstadkomma för förändringar i mitt liv. Det var väl mer en grej, "jaha då börjar jag väl i terapi då, så har jag testat det med". Men Mr Magic tar inte lätt på sådana saker inte, så här är jag. Manglad och kavlad, på längden och tvären.

Och så ser det ut som det gör. Privatlivet är ett kaos utan like, ingen balans eller harmoni utan ett vilt vacklande mellan höga torn och djupa avloppsbrunnar.

Jobbet däremot är en dröm, för ADn är en riktigt bra kille att jobba med nu när garden är nere. Njuter och trivs varje sekund, projektet löper som det ska och det är framförallt roligt! Tänk om någon sagt till mig innan att jag helt plötsligt skulle uppskatta den svartklädde, totalstiffe skyltdockan! Jag hade garvat rått och hjärtligt, samt rekommenderat Sobril i stor mängd.

Skåningen är ett kapitel för sig. Hur fasen ska man kunna lista ut om man är kär i en karl när man aldrig ser honom? Visst, vi har en bakgrund tillsammans med det var hundra år sedan och som alltid tenderar det förflutna att se lite mer rosenskimrande ut än vad det var.

Och ja, vi hade kanonsex här i London och trivdes som handen i handsken med varandra. Men sedan då? Försöker intala mig själv att det blir man inte kär på. Ganska jag drabbats av moral och samvete på äldre dar, försöker intala mig själv att jag är kär för att inte känna mig billig och lättfotad? Klassiska tjejsymptom, som jag tidigare ratat hos mina medsystrar och aldrig drabbats av själv.

Just nu snurrar det friskt, så jag funderar nästan på att ta en time out. Åka hem över dagen och parkera mig i Mr Magics rum tills han rensat upp i mitt så kallade förnuft! Fast jag vet ju bara vad han kommer säga "det är Ditt liv och Dina beslut"! Thank you for nothing!

Och även om jag nu skulle vara förälskad i Skåningen, så vad gör jag åt det? Jag vet inte var karln bor, har inget telefonnummer och jag kan inte direkt tälta i parken om han skulle komma förbi fler gånger. Visst vet jag var han jobbar, men hur hysteriskt är inte det. Töntvarning i 180 och jag gör inte sådant, över min döda kropp!

Tur att jobbet är inne i en krävande process just nu. Gick upp i ottan i morse och hade briefing med ADn. Vi har kommit på ett litet sidospår, som kan vara kul att följa. Slår det väl ut så lär det slå big time, vilket vore en bra merit att komma med. Körde på hela dagen, och lunchen bestod av en ostmacka så vi var väl värda att fira på kvällen.

Tänk, mig och ADn på krogen utan att sätta huggtänder i varandra. Trevligt hade vi, totalt utan spänningar eller flirt. Bara ren och skär vänskap, på en ganska hög social nivå. Inte för att förringa mina vanliga lekkamrater på hemmaplan, men det är också mest lek. Vi har kul och är barnsliga ihop, men med AD var det lite intellektuellt över det hela. Jag vet fortfarande inte vart hans preferenser ligger, men det dritter jag fullständigt i. Det är hans business och ganska så ointressant.

ADn har ju en stor fördel till, om man tänker efter riktigt ordentligt. Han är kompis med Skåningen, och borde således veta hur man får tag på honom! Ergo, en plan börjar ta form i mitt huvud. Tänk en liten spontanfest arrangerad av ADn, då måste han rimligen bjuda in sina kollegor och polare. Och vilka kan då spontant träffas? Och vem ska då vara klädd i sitt svarta åtsittande DKNY med stilletterna på? Vässad till tänderna och lite lagom cool?

Faktum är att det var inte så svårt att manipulera ADn till ett litet party. Dels hade han just flyttat in i sin nya lya och dels fanns det en liten födelsedag att fira. Och hyggliga jag erbjöd mig raskt att vara med att rodda det hela.

Ska bara lyckas hålla ihop i 2 veckor till, sedan går startskottet för Förförelseakt nummer 2, för jag har beslutat mig! Ingen rotborste, utan här satsas friskt av All the way May!

Kapitel 30

En man i receptionen! Gulp. Snacka om att jag blev högpresterande på några få sekunder. Klart att karln ska upp, men ge mig en minut eller två. Tornado genom hotellrummet, kläder på, fingrarna fixade frisyren samtidigt som tänderna borstades. Skyfflade ned snackshögen och flaskorna, som sedan kamouflerades med en filt. Lite rosa på läpperna och så kan vem som helst knacka på dörren.

Såklart det var Skåningen! Vem annars visste vem jag bodde är i London? Maggie iofs, och trots att hon var lite macho i stilen skulle ingen ta henne för en man ens i en kolsvart nattklubbslokal.

När knackningen kommer ler jag förföriskt, beredd med en klart inviterande kommentar. Här vankas tidsfördriv och sensuellt umgänge. Äntligen något som kunde bryta min nedåtspiral och locka fram den levnadsglada person jag egentligen är.

Snacka om surprise! Vem står utanför dörren när jag öppnar? Inte busan är det Skåningen inte, utan en total överraskning. Herr AD himself!

Jag blev stiff som en telefonstolpe och leendet försvann raskt in i evigheten. Tror inte ens att jag sa något. Vad tusan vill han? Och hur i helskotta hittade han mitt hotel?

En sak var jag säker på, och det var att kvällen inte skulle sluta som jag tidigare trott. Inte under några som helst omständigheter skulle jag tumla runt med den här mannen i sängen. Inte ens för en miljon pund.

Med tanke på hans bistra uttryck var det nog inte heller vad han hade i åtanke. Efter att ha tackat nej till en drink från den innehållsrika minibaren satte han sig i soffan. Hela hans macho attityd verkade runnit av honom totalt, och han såg mest ut som en kille som spelat bort alla sina stenkulorna.

Efter lite hummande och harklande kom han fram till vad han ville. Efter det totala fiaskot på mötet tidigare i veckan hade han insett att han var tvungna att samarbeta med mig. Framförallt nu när jag låg på topp och han var ute i kylan. Han kom för att lägga ned stridsyxan helt enkelt, och inleda fredsförhandlingar.

Eftersom jag satt med alla kort på hand hade jag kunnat pressa honom ganska hårt. Instinkten sa mig att trycka dit honom rejält, och ge igen för hans tidigare oförskämdeter. Men jag sansade mig. Visst skulle det kännas skönt att se honom kräla i stoftet, men å andra sidan kunde vi ha nytta av varandra och samarbetet framledes skulle självfallet bli klart mycket lättare om vi kunde mötas på mitten.

Efter någon timmes snack var vi rörande överens, vi hade pratat igenom misshälligheterna och lagt korten på bordet. När han väl la av macho kostymen var han riktigt trevlig. Jag hade aldrig någonsin tvivlat på hans kompetens, det var bara hans person jag inte stod ut med men nu kändes allt klart bättre.

När ADn gått stöp jag i säng, totalt utmattad efter helgens intensiva känslokaos. Egentligen ganska lustigt, i början av veckan var jobbet pain och privatlivet toppen. Och några dagar senare var det upside down. ja, ja man kan väl inte få allt här i livet.

För första natten på länge sov jag djupt och drömlöst, men vaknar tidigt i gryningen med samma känsla som morgonen innan. En stor saknad och jag inser att jag har Skåningen under my skin.

Frågan är som förr - ska han få stanna där eller ska jag ta ett nappatag med rotborsten?

Kapitel 29

Det blev en låååång helg, med massor av tankar och funderingar. Och längtan! Vaknade mitt i natten av att jag grät. Kom inte ihåg vad jag drömde om, mer än att jag kände mig ensam och övergiven. Var totalt förvirrad när jag inte kände igen mig, och hade några halsbrytande ångestsekunder innan hjärnan satte igång.

Tidigt på söndagsmorgonen började min självpåtagna isolering ta på krafterna, och jag kände att fick jag inte tala med någon skulle jag gå totalt bananas. Ringde Maggie, men hon var barnvakt. Hon hade skickat iväg dottern över helgen och ägnade sig 100% åt mormorsrollen. Hur gärna hon än ville var det stört omöjligt.

Och sedan var listan på potentiella stödkuratorer i London slut. Ett telefonnummer till med London som prefix fanns, men det var totalt förbjudet! Möjligen att det kunde nyttjas under alkoholens påverkan, men inte spik nykter en söndag. Det var totalt no no.

För att inte börja klättra på väggarna eller tömma minibaren makade jag mig upp ur sängen och tog en promenad. Parken vid hotellet var precis lagom stor, och i mitt undermedvetna hade jag en viss förhoppning om att det ingick i Skåningens sedvanliga promenadsstråk.

Jag tror jag gick i parkhelvetet i 4 timmar, fram och tillbaka, men inte en glimt av någon Skånsk herre inte. Däremot ett helt gäng pansjos som såg lite lätt nervösa ut när jag knatade förbi dem sjuttioelfte gången. Hade de varit utrustade med mobiler hade de nog ringt polisen på stört. Insåg hur patetisk jag var och avvek från parken.

En tur till närmsta butik för att tröstshoppa lite. Lite onyttigt snacks, Seven Up i mängder och alla inredningstidningar butiken kunde uppbringa skulle väl hjälpa mig fram till måndag morgon. Hotellrummet som tidigare erbjudit en fristad och möjlighet till kontemplation kändes nu som en cell, där jag blev själsligen och kroppsligen inlåst med mig själv och mina tankar.

För att ytterligare fördriva tiden funderade jag på att åka hela Londons t-bane nät, men insäg att det verkade lite väl maniskt. Bet ihop och klev tillbaka till hotellet. Djupandades hela vägen upp i hissen, för att bevara lugnet.

Som ett mantra mumlade jag tyst för mig själv "jag kan, jag vill, jag kan, jag vill". Exakt vad jag kunde och ville kom jag aldrig till, men det hjälpte iaf att hålla ångesten borta. Kliver in på rummet och inser hur fånig jag är. Ett hotellrum är ett hotellrum, varken mer eller mindre.

In i duschen och sedan myspyjamas på, grisskär i modell större men hur skön som helst. Fullbordar min outfit med tjocka raggisar och bandara runt huvudet. Unnar mig en GT och kryper ihop i soffan, omgiven av snacks och tidningar i en salig röra.

Telefonen ringer och jag ler lite för mig själv. Stackars Maggie har fått dåligt samvete och nu kommer inbjudan till söndagsmiddag med mormor och barnbarnen. Men icke då! Det var receptionen.

"Madame, there is a gentleman waiting for you down in the reception. Shall I send him up?"

Kapitel 28

Kvällen i sängen blev en lång och tankfylld natt. Många tankar som snurrade runt och ingen rätsida fick jag på saker och ting. Beslöt mig för att lägga locket på och låta det mogna fram. Somnade framåt småtimmarna, och kom till jobbet urlakad. Skönt att det var fredag, kort arbetsdag och sedan en lång skn helg.

När jag kom till jobbet upptäckte jag att stämningen var helt annorlunda, helt plötsligt möttes jag av mer respektfyllda blickar än tidigare. Egentligen ganska fånigt att kvinnliga tårar var vad som behövdes, istället för att min kompetens bemöttes på rätt sätt. Hur som var jag iaf glad att min jobbstatus hade höjts till skyarna.

I konservativ anglosaxisk anda hade jag betygsatts redan innan jag satt min fot på kontoret. Följdaktligen hade man redan på förhand bestämt att jag inte hade något att komma med. M a o var loppet kört redan på förhand. Men så kom då de förlösande tårarna, gubbsen sänkte garden och helt plötsligt lyssnade de på vad jag sa. Och insåg att jag de fakto hade något att komma med och så blev livet genast mycket lättare.

Fredagen avslutades i en glad anda, med några öl på puben. En del av kollegorna skulle vidare och försökte locka ut mig på bus, men jag var ståndaktig. Kände att tankarna som snurrade runt behövde få en chans att få landa och en helg för mig själv var vad jag behövde.

Ännu en kväll i hotellrummets tystnad väntade. Trots att det var ett helt frivilligt val, kände jag mig ändå lite ynklig. Trots allt positivt som hänt den senaste veckan kände jag mig skör. Som om huden skalats av och jag var totalt naken, själsligen. Den kaxiga donnan som åkt till London hade ersatts av en mjuk och känslig liten flicka. Och det gillade jag inte riktigt.

Senaste mötet med gruppen hos Mr Magic hade gett mig en hel del att tänka på, förmodligen var det det som bubblade upp nu. I gruppen hade jag blivit varm i kläderna, både tyckt till om andra och öppnat upp själv. Vid den senaste sessionen hade jag blivit tufft åtgången. Vet inte riktigt hur vi kom in på det, men jag hade sagt något om att det var tråkigt att jag inte behövde någon. Att jag var så stark i mig själv. Och det var som att släppa loss en flock hyenor!

Utan att göra en alltför lång historia kan jag väl säga att de höll inte med. Min känsla av att vara stark och klara mig själv, förklarade de med feghet. Att jag inte tordes släppa någon på livet för jag var rädd för att bli sviken. Något inom mig reagerade på vad de sa, inte så att jag direkt höll med men någon form av igenkänning fick jag.

När jag ser tillbaka inser jag att en fysiskt närvarande men mentalt frånvarande mor kanske inte var bästa förutsättningen för att växa upp till en trygg och stabil person. Fadersgestalten var totala motsatsen, fysiskt frånvarande men i högsta grad mentalt närvarande. Kan väl säga att det inte var den optimala grogrunden för att utveckla tillit till mina medmänniskor.

Men jag hade ändå kommit dit jag var idag. Genom hårt arbete med mig själv, jag hade dissikerat och analyserat mig själv hänsynslöst. Kategoriserat och förpackat alla delar i små lådor, och stoppat in dem i den själsliga garderoben. Vad jag inte insett var att jag fortfarande bar med mig samma sorger och bedrövelser som förr, bara snyggare förpackade nu.

För att komma igenom det förflutna och låta såren lägga sig var jag tvungen att på nytt öppna alla dessa lådor. Kasta bort de negativa bitarna och låta de fina minnena finnas kvar, inte förtränga och stänga inne. Förnuftet i mig förstod detta glasklart, men det var en helt annan sakt att låta det komma in i hjärtat. Men så är å andra sidan vägen mellan hjärna och hjärta universums längsta strecka!

Men varför dök allt detta upp nu då, när livet flöt fram på en räkmacka och jag kände mig stark?
Kanske just därför, jag släppte på garden och öppnade upp för nya intryck. Tror även att natten med Skåningen gjorde sitt till. Så inställd på att jag var trygg med honom, att ingen förälskelse var på gång gjorde att jag var helt och fullt avslappnad. Och totalt vidöppen emotionellt, inget skyddsnät överhuvudtaget.

När jag var helt ärlig mot mig själv insåg jag att natten med Skåningen betytt mer för mig än vad jag egentligen ville tillåta. Han hade berört mig förr och gjorde så denna gång också. Insåg att jag hamnat i ett vägskäl, skulle jag göra som förr - play it safe? Eller skulle jag försöka dra lärdom av min tid hos Mr Magic och försöka "live a little"?

Kapitel 27

Hämnden är ljuv, en sliten gammal klyscha men inte desto mindre sann. Stärkt som jag var efter en kanonkväll, lite lätt avtrubbad av för mycket älskog och för lite sömn gjorde att jag slajdade fram på en räkmacka. Inga svårigheter för stora, inte hinder oövervinnerliga utan allt var lätt som en spettekaka!

I god old England är man klar förkärlek för möten. Ju mer hierki desto bättre. Rangordningen är helig, och högsta hönset styr mötet med järnhand. Inga diskussioner utanför protokollet. Något som normalt retar mig till vansinne, men i detta fallet var det till min fördel.

Av en händelse hamnade jag bredvid ADn och jag undrade om det var en medveten strategi från hans sida. Det gav mig verkligen the creeps, men en dag som denna lyckades jag klara även det. Med en ljuv stämma framförde jag viskande mina ursäkter för att jag snott hans pojkvän kvällen innan. Ett skämt, om än plumpt. Något mer macho än ADn fanns inte, och jag var snudd på vänskaplig när jag framförde det som en ursäkt.

Och se på fan, vad händer? Mannen går fullständigt i taget, får ett veritabelt utbrott och reser sig upp. Högröd i ansiktet vrålar han diverse tillmälen och okvädningar till mig. Rummet fryser till is, och den enda som verkar levande är ADn. Men han är iofs desto mer levande, än alla oss andra tillsammans.

Själv sitter jag som paralyserad. Vad sa jag egentligen? För att hålla tillbaka mitt skratt biter jag ihop, och tårarna börjar sakta rinna av undertryckt fnitter. Fast de korrekta kostymerna fattar nada, de tror att jag är sårad. Visserligen förstår de inte ordagrant vad AD öser ur sig, men vare sig tonfall och kroppsspråk lämnar inget tvivel om vad det rör sig om.

ADn blir lugnt men bestämt tillsagd att lämna rummet, jag serveras en kopp av den engelska universalmedicinen te tillsammans med en bunt näsdukar. Och utnämns raskt till sagans prinsessa med kostymgubbarna som riddare. Helt i den anglosaxiska andan och ADn hamnar i skamvrån.

Yes! Tänk vad lite kvinnliga tårar kan åstadkomma, trots att de egentligen var av glädje. Maggie verkar snabbt greppa situationen, och hon ler lite försynt åt mig. Tror det blir en dyr lunch för att fira segern.

Alla är mycket förstående över att jag inte riktigt klarar att vara kvar på jobbet, och jag blir hemskickad med en kör av tröstande röster. Men inte åker jag hem inte! Bestämmer lunchdate med Maggie och tar mig sedan ut för lite segershopping. Inget dyrt och flärdfullt, mer lite praktiska prylar som ansiktskräm, pyjamas och varma strumpor för att klara engelska hotellnätter.

Lunchen med Maggie var hur mysig som helst. Först fnittrade vi som två skolflickor åt ADns uppvisning, sedan avslöjade jag gårdagskvällens upplösning och så fick vi skratta lite mer. Jag påpekade att Maggie verkade se lyckligare ut nuförtiden och då avslöjade hon sin hemlighet. Hennes äldsta dotter var gift med en alkoholist, både hon och barnen levde ett miserabelt liv men hon kunde av någon mysko anledning inte förmå sig att kasta ut karln.

Det som hänt, som lyft upp situationen var att maken i fyllan och villan gått och blivit överkörd. Inte något att bli lycklig åt direkt, men som Maggie sa - det var enda sättet för dottern att komma loss ur hans garn. Nu kunde Maggie fullt ut stötta sin dotter och hjälpa henne till ett bättre liv. Sorgligt att något tragiskt behövs för att vända saker till det bättre, men ibland så blir det bara så.

Efter lunchen tog jag en lång promenad hem, njöt av välmåendet och såg fram emot en tidig kväll, nedbäddad med en bra bok och roomservice på menyn. Men ack vad jag bedrog mig! När jag kommer till hotellet väntar mig en stor blombukett.

Skåningen tänker jag lyckligt, med ett pirr i magen. Reaktionen förvånar mig, och än mer förvånad blir jag över besvikelsen när jag upptäcker att det är mina kära arbetskamrater som skickat blomstren.

Försöker svälja de negativa känslorna och återuppväcka mina coola känslor av välmående. Kryper upp i soffan och zappar runt bland kanalerna, men upptäcker att hela mitt fokus ligger på gårdagen. Frågan är om jag totallurat mig själv, har jag känslor för karln? Eller är det det klassiska oskuldssyndromet som dyker upp, en kvinna som har sex med en man måste intala sig att det är kärlek för att inte känna sig skamsen? Ingen att fråga, utan jag fick själv försöka få någon rätsida på det fast det kunde anstå till morgondagen.

Raskt ned i säng och fram med boken, för här ska inte hänges åt några romantiska fantasier. Skåningens framtid i mitt liv är mycket osäker, annat än ur vänskaplig synvinkel, och det är precis som jag vill ha det! Eller?

Kapitel 26, dedikerat till en rökfri Ko

Jepp! Då har man festat loss rejält i Swinging London. Vaknade med en baksmälla av stora format, men ändå pigg. Minnesbilderna från gårdagen gjorde mig sällskap över frukost.

Mådde riktigt jäkla bra. Inga hang ups över mitt lilla felsteg, ingen av oss har partner och risken för att någon av oss bli förälskade i varandra igen är minimal. Vi hade bara oerhört roligt, kände oss trygga med varandra och tordes verkligen släppa loss.

Detaljerna behåller jag för mig själv och tar fram när jag behöver piggas upp. Jag kan säga som så att det fanns inte en sekund av ånger eller hämningar. Vi kramades och skrattade om varatannat, passion blandad med humor. Och inga underliggande strömmar av oklarheter. Helt kanon m a o.

Skåningen gick strax före gryningen, vilket var lika skönt det. Jag gillar inte riktigt att vakna med någon bredvid mig. Tanken på att någon kunnat iakta mig när jag sover har alltid freakat ut mig. Finns säkert någon bra Mr Magic teori kring detta, men det struntar jag i just nu.

För första gången på länge känner jag mig helstark. Inga hang ups eller ångestladdade tankar, Mr Magic och hans grupp är flera tusen emotionella kilmeter härifrån och kommer så vara under resten av London sejouren.

Anländer stärkt till kontoret, och har ett första frukostmöte med Maggie. Lite glädje har äntligen kommit tillbaka till hennes ögon, men inte fullt ut. En dag hoppas jag hon släpper in mig den sorg hon bär på, inte bara för att jag är nyfiken utan för jag vill henne väl.

Hämndplanerna har inte direkt framskridit, men just idag känns det helt okej. Det löser sig alltid, one way or another. Kanske just den här inställningen var till stort hjälp, för vad händer på dagens ledningsgruppsmöte med AD och hela svarta kostymbaletten?

Jo tack, jag samnar pluspoäng och AD får stå i skamvrån! Skadeglad är förnamnet!

Kapitel 25

Crazy är väl det minsta man kan säga om kvällen, men roligt var det! Skåningen hade koll på kroglivet och plockat ut en pärla. Service, mat och stämning var i topp, ett riktigt guldställe. Faktum är att min långsinthet började försvinna. Här sitter karl och bjuder på dyr mat, är hur underhållande som helst och med en charm som kunnat tina en lyktstolpe.

Ärligen så var han inte snygg, fanns inte ett matchande drag i hans ansikte men ändå var totalbilden charm. Och jag började smälta, inte på väg in i förälskelse men väl in i passionen. Kände mig faktiskt välförtjänt av att ha lite bus, med tanke på att jag levt ordentligare än en katolsk nunna den sista tiden.

Efter restaurangen begav vi oss ut på en pubrunda i trendkvarteren, det verkade som Skåningen kände halva London och mycket garv blev det. Alkoholhalten var inte direkt låg, men vi blev aldrig riktigt berusade utan mer skönt glada.

När vi matat av alla pubar intog vi klubbvärlden. Jag hade totalt förträngt att morgondagen innebar jobb, det var bara här och nu som gällde. Kände mig som kvällens drottning i mitt lilla fynd, en lagom blandning av trasch och chic. Skåningen visade tydligt att han uppskattade det också. Var seriöst sugen på att kasta moral och förnuft åt sidan, bara ge mig hän åt stunden.

Och vad händer väl då? På en av de coolaste klubbar jag satt min fot på så stöter jag såklart ihop med Mr AD. Kräkvarning! All feststämning rinner av mig och jag vill bara hem, krypa ned i sängen och förgås av självömkan.

Som extra plus så känner såklart Skåningen och ADn varandra, två framgångsrika singlar i Londons klubbvärld har självfallet stött ihop och socialiserat. Vad gör jag nu?

Efter några sekunder av självförnekelse spottar jag upp mig, hugger tag i Skåningen och släpar in honom i en alkov, hånglar upp honom mot väggen så han blir spak. Sedan serverar jag hela historien om ADs uppförande, både på hemmaplan och tidigare under dagen. Kan väl säga att jag överdrev lite, men i krig är allt tillåtet och här var det krig.

I valet mellan passion eller en partykompis var Skåningen klok nog att satsa på passionen. Oavsett hur rolig ADn var att festa med så var jag en klart bättre hångelpartner! Några fördelar ska man väl ha av att vara kvinna.

ADn såg lite snopen ut när han blev plötsligt avsnäst och snudd på utfrusen. Uppenbarligen var Skåningen en viktig person i det nattliga London. Och där låg jag definitivt på plus.

Sköljde bort de sista resterna av bitterhet med några stora, välkylda Margerithas och skakade järnet på dansgolvet. Förförelseakten hade just startat!

Kapitel 24

Rustad till tänderna klev jag in i konferensrummet. Hela kostymklädda ligan var där, inkl Mr himself. Och som tur vad även Maggie, skönt att ha en lierad på plats.

Jag drog de riktlinjer som lagts upp från moderbolaget, vecklade ut det hela med lite egna tankar och idéer och gubbsen så rätt så intresserade ut. Mr AD var det kräkvarning på, hans fagra nuna såg ut som en intorkad citron vilket gladde mig, så småsint är jag.

Så tog han över, och hade en fullständigt bländande presentation med stora gester, vackra bilder men totalt utan substans. Tyvärr blev åhörarna helt begeistrade över hans karisma och ägnade mer tid åt att titta än att lyssna. Mr AD var smart, han hade fokuserat på engelsmännens uppblåsta ego och fokuserat presentationen på England som enda marknad. Hade nog fungerat om det inte varit så att den engelska marknaden endast stod för 15% av omsättningen.

Avslutningsvis totalsågade han min presentation, på ett oerhört raffinerat sätt. "Konsulten från Sverige har en mycket väl genomtänkt presentation, men avsedd för den nordiska marknaden. Hennes erfarenhet från England är noll och intet, men hon kan säkert lära sig en hel del genom samarbetet med mig". Och det gillade gubbsen! Dels såga en utlänning och dels trycka till på det faktum att jag tillhörde det lägre stående könet, iaf enligt deras sätt att se på saken.

Att säga att jag kokade av raseri var ett lätt understatement, jag var totalt skogstokig men tvungen att hålla god min. Han skulle nog få, den stiffa självuppblåsta modedockan! Maggie hade god koll på läget, och släpade iväg mig på lunch för att lugna ned mig.

Hade detta varit i romanernas värld hade Mr ADs och min antagonism bottnat i en djup passion som vi desperat försökte dölja. I verkligheten var det rent och skärt hat som låg till grund. Han klarade inte av starka kvinnor och jag totaldissar vackra modedockor som tror att de är förmer än resten av mänskligheten.

Lunchen med Maggie fungerade kanon, god mat och lite matnyttigt skvaller lyfta mig upp ur avgrunden. Fick bl a veta att den käre styrelseordförande hade lite skämmiga saker i bagaget. Nu är inte jag den som använder sån här info lättvindigt, och jag tar aldrig först steget. Men om det skulle bli dirty, så är det bra att ha viss ammunition att kontra med.

Dessutom gav Maggie mig ett bra tips för hur jag skulle kunna ge igen på ADn. För engelsmän är korrekthet och "good manners" oerhört viktigt. Deras definition av ett gott uppförande är dock något annorlunda än vårt. Maggie lovade att rådbråka sin hjärna, och vi enades om att ägna lördagslunchen till att smida planer. Han skulle garanterat få igen, och så det hette duga.

Eftersom dagen kändes spolierad behövdes lite shopping för att lyfta upp mitt ego en sista biten ur avgrunden. Först påfyllnad av underklädsförrådet som C hade missat, och sedan lite flärdfulla och totalt onyttiga prylar. Hittade bl a en underbar turkosgrön klänning i modell boheme chic som hittade vägen ned i min shoppingbag.

Efter några timmar hade shoppingtarmen fått sitt och jag anlände hotellet, nöjd och på avsevärt bättre humör. Telefonen ringer och det är självklart Skåningen, något jag faktiskt räknat med.

Middag på kvällen och debut för den turkosgröna. Jag känner mig vild och crazy!

Kapitel 23

Snacka om hjärtstillestånd! Nu kände jag igen rösten och min spontana reaktion blev lycka, men någon nanosekund senare kom verkligheten ikapp och jag blev skitförbannad.

Totalt jäkla idiotiskt påhitt. Om jag varit utrustad med elpistol eller pepparspray hade han legat pyrt till. Vad är det för fel att hälsa på folk på vanligt, hederligt vis?

När jag lugnat ned mig, och han slutat skratta kunde vi hälsa på varandra som vuxna människor. Undrar vad de förbipasserande tänkte? Först skriker jag hysteriskt och slåss, sedan dråsar vi i backen och avslutar med att tokskratta och kramas om vartannat.

Eftersom jag hade en stund på mig innan arbetsdagens början gick vi och tog en kaffe, rekapitulerade de många långa år som gått sedan vi senast stött ihop. Stött ihop var väl ett understatement om något, vi hade en passionerad love story på Mallorca, där vi glömde både vett och sans. Något som inte uppskattades av hans flickvän, när hon kom nedresandes från Sverige för att prata vett med honom.

Skåningen hade jobbat som resledare och jag som aupair. Svenskkolonin på ön var ganska liten och tajt, så vi lärde snabbt känna varandra. Första kvällen vi gick ut var i ett helt gäng, en styrdans på discogolvet så var det kört. Blixten slog ned och vi blev som tokförälskade. Vi varken såg eller hörde några andra utan vinglade hem hårt omslingrandes. Efter ett hångelpaus var och varannan meter landade hemma hos honom, och kom inte därifrån på de närmsta 36 timmarna. Sedan kallade plikten, och vi återgick till jobbet igen.

Förälskelsen höll i sig, och passionen verkade bara att stegra sig. Ända till den försmådda flickvännen dök upp. Exakt vad hon sa eller gjorde vet jag inte, bara att han från den dagen varken såg eller hörde mig. Han dumpade mig efter 3 månaders innerlig kärlek och jag blev osynlig. Tror aldrig att jag varken förr eller senare känt mig så sviken.

Och här satt han nu, mitt emot mig på ett London fik och verkade totalt ha förträngt sitt agerande. Vi pratade om ditten och datten, han jobbade numera som IT konsult med London som hemma bas. Han hade bott där de senaste 3 åren, med exfru och barn hemma i Sverige. Om exfrun var densamma som den flickvän som ilat till Mallorca för att rädda hans rykte vet jag inte, men förmodligen var det så. En graviditet skulle mer än väl förklara varför han avslutat vår affär så abrupt.

Längre än så hann vi inte innan jag var tvungen att gå iväg och konsulta. Vi enades om middag senare i veckan, och bytte telefonnumer. Frågan är om han skulle ringa eller inte, men det fick bli en senare fråga. Nu var det dags att bli seriös. Första mötet med Mr AD på engelsk mark stod inför dörren.

Kapitel 22

Jag fixade det! Marginalen var inte stor, och det var i ett hysteriskt tempo men jag fixade det.
Efter telefonsamtalet for jag runt som en förgiftad iller, försökte göra allt på en gång. Hör då en hes röst som undrar vad det är som står på. Ping så ramlar poletten ned. C sov över på soffan, eftersom flickvännen var bortrest och han var ekonomisk nog att avstå från taxi ut till förorten.

Återigen blev C räddningen! Han fixade frukost medan jag duschade. När jag hoppade i kläderna och ringde taxi, stod han för packningen. Kan bli hur spännande som helst i London, med tanke på att jag har noll koll på vad som är i bagaget.

Och så iväg! C lovade att röja upp och städa, så med en snabb kram var jag iväg. Ilfart till Arlanda, efter löfte om att stå för alla böter lyckades jag få chaffisen att trampa till ett snäpp värre en vanligt.

Galopperar fram till incheckningen, som egentligen är stängd, men lyckas med tårar i ögonen och sammet i rösten få dem att ta min väska. Sedan vidare till gaten, där sista utrop kommer i samma sekund jag tar mig genom passkontrollen. Väl på planet kommer eftersvettningen och andnöden. Övriga passagerare i business ser lätt konfunderade ut när de ser mig, men döljer det väl bakom diverse prentiösa affärstidningar.

Själv halar jag raskt upp spegeln och försöker kamouflera spåren från gårdagen. Lyckas relativt hyffsat, beställer in en GT och försjunker sedan i Elle. Lugnet infaller sig och jag börjar se fram mot London i spänd förväntan.

Turligen nog är det en kort flygresa, för annars hade jag försjunkit i koma och de hade fått bära av mig på Heathrow. Men jag anländer London i bra skick, hyfsat pigg och oerhört nyfiken. Inser att senast jag var i London var med Stina i jakten på den perfekta brudklänningen. Tror nog att dramatiken inte blir fullt lika stor denna gång.

Bor centralt och bra, på ett riktigt mysigt hotell. Nära shoppingstråken men framförallt promenadavstånd till kontoret, där introduktionsmöte är inbokat lagom till Afternoon tea. Hinner ta en uppfräschande dusch, borsta gaddarna och byta om. När jag anländer kontoret står alla högdjuren på rad och hälsar i bästa brittiska korrekthet. Bland alla dessa svartklädda kostymnissar finns en dam någonstans kring 50 rycket. En oerhört stilig kvinna, som dock ser lite bitter ut. Kanske någon att socialiesera och liera sig med?

När man är ute som konsult och ska utforska organisationernas välmående försöker jag alltid att skaffa mig en allierad, för att få lite inside information och höra hur snacket går. Förhoppnings-vis skulle denna kvinna vara en potentiell kandidat.

Ett välregisserat möte tog vid, där vi introducerade oss för varandra och jag snabbt drog mitt uppdrag och riktlinjer för hur jag tänkte utföra arbetet. Kvinnan jag spanat in hette Maggie och var deras informationschef, en klart bra position för en allierad. Hon hade även blivit utsedd att dadda mig den första kvällen. Här slog man inte på stora trumman som deras kollegor i Milano, engelsmännen tror sig besitta ett visst övertag i de flesta situationer så varför skulle de behöva imponera på en liten konsult från norr?

Men sedan kom överraskningen! De hade även en nyanställd AD som de med vissa svårigheter hade lockat över från en svensk byrå. Guess who? Jo tack, min gamla antagonist Mr AD himself! Uppdraget tappade något av sin glans när jag insåg att jag de närmsta veckorna skulle arbeta hand i hand med den uppblåsta knölen. Förhoppningsvis hade han inte genomskådat Cs och min föreställning. Iaf en liten tröst i eländet.

Maggie och jag intar en trevlig middag på en stillsam elegant restaurang, med höjdar mat. Efter en flaska vin börjar vi bli privata och jag får lite informellt skvaller serverat. Maggie har uppenbarligen längtat efter en kvinnlig allierad, eftersom den brittiska hierkin förbjuder henne att umgås med "the office girls" som de andra tjejerna kallas. Jag har m a o hittat min allierade, och det är tillråga på allt en mycket trevlig person. Något som kan behövas i jämvikt till Mr AD!

Med tanke på gårdagskvällen så tar jag en tidigt kväll. En lång natts ostörda sömn gör underverk och nästa dag vaknar jag som en stark kvinna igen. Efter en dusch och en stärkande frukost tar jag itu med packningen. C har haft riktigt bra koll faktiskt, matchande kläder, några olika par skor och t o m tänkt på accessoirerna. En sak han dock missat, underkläder! Är i London med 3 par trosor och 1 BH, vilket inte räcker långt. Tänker med fasa på hur ofta C egentligen byter sina underkläder, men försöker raskt förtränga den tanken. Det är mer än vad jag har lust att veta om honom.

Jag klarar mig iaf över dagen, och får ta lite shopping efter jobbet. Uppehållsväder ute och jag bestämmer mig för en promenad innan jobbet. Tvärs över gatan från hotellet finns en liten park, som är precis lagom för min morgonmotion. Det behövs inte så mycket, för träning är inte min bästa gren vare sig den sker i form av promenader eller på gym.

Strosar sakta runt i parken när jag känner någon rycka tag i min arm. Håller hårt i handväskan och ylar polis i gällaste ton samtidigt som jag försöker springa iväg. Men vad hjälper det? Jag faller som en fura och får anfallaren över mig. Inser att inte nog med att jag blir av med handväskan, jag kommer även bli våldtagen. Just som jag börjar ge upp hör jag en klingande skånsk röst säga:

Tänker Du inte hälsa på Din gamla kärlek?

Kapitel 21

Jaha, så var man av med den terapeutiska oskulden! Debuterade idag inför 8 veteraner och det kan jag säga - jag var i n t e kaxig! Fy fy attans så nervös jag var innan. Jag som brukar klara de flesta situationer och olika sorters av människor, var spak som en avskalad ål. Och inte var det ett dugg bättre efter avslutad session. Huvva!

In kliver jag i samma rum som tidigare, men denna gång med 8 stolar i en ring à la dagissamlingarna man hade som liten. 16 par ögon tittar nyfiket (och lite ondskefullt tror jag) på mig, Mr Magic ler sardoniskt (eller så var det vänligt, inte fan vet kag). Kände mig som om jag klev rakt in i Jack Nicholssons middagsbjudning i Häxorna i Eastwick. Men här vankades det bara andlig näring och vatten.

Hasplade ur mig namn och drabbades sedan av total tunghäfta, vilket tydligen var helt okej. De flesta brukar sitta igenom första sejouren som åhörare. Men de andra var inte direkt tysta, ett tag hängde smockan i luften. Nu är det så att det som dryftas hos terapeuten alltid är belagt med tystnadsplikt, så jag kan inte förtälja de livsöden som avhandlades. Men jag kan säga som så att en del är mer rustade att hantera kriser och en komplicerad barndom än andra. Mitt livsöde hamnade väl någonstans i mitten, om jag gjorde en korrekt bedömning.

Kan väl även säga som så att gänget jag hamnade med skulle jag garanterat inte bjuda på middag i vanliga fall. Men det kanske är det som är utmaningen, våra olikheter. Jag kan inte ge upp än iaf, även om jag försökte. Efter sejouren frågade Mr M mig om vad jag tyckt om det hela. Panikslagen och totalt anti försökte jag avboka mitt deltagande, men den gubben gick inte. Nehej då, minst 3 gånger var jag tvungen att gå (eller iaf betala för) innan han kunde acceptera ett nej. Och det skulle tydligen ha ett terapeutiskt syfte det med. Att det inte skulle vara så lätt att ge upp. Vad då lätt? Här har jag harvat runt på denna jord ett antal år, och inte fasiken har jag gett upp. Börjar faktiskt undra om terapi är min grej. Ibland känns det som om "ensamma vargen" stuket är lättare att hantera. Fast snål som jag är lyckades Mr M utkräva ett löfte att jag skulle gå de här 3 gångerna. Så vidare rapport följer.

Som tröst efter denna tunga eftermiddag fick jag ett desperat sug efter krogen. Att stå i en bar och slänga käft med ytliga människor. Att kunna prata om totalt ovidkommande, ytliga saker utan att bli analyserad. Ringde först Stina, men hon hade varit på ultraljud och var totalt uppfylld av miraklet. Det fick bli min gamle kompis, C, som glatt ställde upp.

C hade nyligen träffat sin stora kärlek, så det var helt riskfritt att festa loss med honom. Vi tog den stora rundan med start på Söders höjder och final på Stureplan. Det var hejdlöst kul! Min desperation måste gjort att jag var självlysande för jag har nog aldrig haft så stark dragningskraft på motsatta könet. Turligen nog hade jag självbevarelsedrift att inse att jag inte var i skick att hantera vare sig seriösa eller oseriösa flirtar, så det mest lössläppta jag gjorde var att lira luftgura på dansgolvet.

Kom hem totalt utmattad, både kropp och hjärna kändes totalt förbrukade. Inte en aktiv tanke som störde min skönhetssömn, och tur var väl det. Vaknade vid lunch nästa dag när telefonen ringde. Chefen undrade lite försynt "när går flyget"? Tittar på klockan och svarar med svag röst "om 2 timmar"! Fick jag bråttom eller fick jag bråttom? Oduschad, opackad och bakfull som en örn - Swinging London, here I come!

Kapitel 20

Hur dum får man vara? När jag satt i soffan med en kopp kaffe som alibi för vår fraternisering insåg jag att kroppskontakt med den här mannen var bland det sista jag ville. Turligen nog var han tillräckligt berusad för att garva åt situationen, lommade snällt iväg hem till frun och de välartade barnen. Förmodligen var han mig oerhört tacksam när han vaknade på morgonen.

Men varför gör jag något sådär urbota dumt? Det var inte direkt för att jag drabbades av en okuvlig åtrå efter hans kropp, utan snarare för att jag kände mig ensam och övergiven. Stina skulle återigen överge mig, för ännu en passion. Denna gång livslång. Och jag avundades henne. Avundade henne hennes förmåga att känna tillit till sina känslor och människorna omkring henne. Hon tordes ta risker, blotta sig och vann en hel massa i gengäld.

Och vad gör jag? Feglirar med mina mer eller mindre oseriösa flirtar, jobbar som ett gnu och tror att jag kan shoppa mig lycklig. Som om det någonsin hade hjälpt någon i världshistorien.

Jag var i starkt behov av en akut sejour med Mr Magic, men han drog gränsen vid nattliga samtal från kunder i nöd. Och jag skulle ju faktiskt dit i veckan, fick försöka tygla mina depressioner till dess.

Att börja i terapi var något av det bästa jag gjort, men samtidigt bland det värsta. Det väckte upp så mycket begravda känslor, väckte minnen till liv och jag insåg att händelser jag trott jag kommit över enbart hade begravts under ett tunt lager av lögner. Och nu avslöjades de, en efter annan. Samtidigt insåg jag att hur smärtsamt det än var så var det enda vägen till en harmonisk framtid. Att börja leva också, inte bara överleva. Och även om jag hade en bra bit på väg, så hade jag ändå startat resan.

Efter ett antal sejourer med Mr Magic hade jag avancerat till steg 2 i terapiernas högborg, jag skulle börja i gruppterapi! Scary och utmanande, att blotta sig inför 8 totalt okända människor och få deras syn på mitt liv och leverne. Med tanke på Magics terapimetoder skulle gruppen förmodligen inte tycka ett dugg mer synd om mig än Magic gjorde. Tvärs om skulle de förmodligen pressa mig ganska hårt, jag som var så mån om att hålla masken.

Men jag behövde inte vara nyfiken så länge till, i veckan var det dags. Gruppterapi!

Kapitel 19

Hur är det tänkt att jag ska reagera på Stinas bomb? Faktum är att jag nog inte reagerar alls, hamnar i något slags chock tillstånd. Stina barn? Och hon verkar glad över det. Inte helt fel iofs, men Stina har alltid varit anti barn och definitivt ingen "mamma typ" (hur dessa nu är).

Att döma av hennes leende så verkar hon lycklig, samtidigt var det inte många timmar sedan hon ringde mig grät hysteriskt. Så frågan är om hon också är i chock eller inte.

Efter att ha pratat om allt och ingenting i en lång stund säger jag slutligen "nå" och hela historien ploppar ur henne. Det hon misstänkte var ett tidigt stadium till övergångsåldern visade sig vara en gravididet, och eftersom hon väntade innan hon kollade sig så var hon i hela månad 4 nu. Den där lilla övervikten hon dragit på sig berodde inte alls på mammas hemlagade köttbullar, utan en liten egen bulle.

Varför hon gråtit när hon ringde mig var paniken när sanningen gick upp för henne - hon skulle ha barn med en man som aldrig skulle kunna vara en far för barnet. Och hon skulle bli ensamstående mor. Hon hade känt hur friheten försvunnit i ett jehu och känt sig instängd. Men efter att ha sansat sig så växte insikten om att hon väntade barn. Hon bar ett annat liv i sin kropp och det kändes helt okej. Det stärkte henne även i sitt beslut att stanna i Stockholm, för här fanns hela hennes släkt och alla vänner.

M a o var det ingen större panik egentligen, utan positiva nyheter att se fram emot. Fast jag fick en mysko känsla av övergivenhet, igen! Först övergav mig Stina för sitt livs passion och nu skulle hon ha barn, som per automatik skulle komma i första rummet. Och jo, jag vet att det är barnsligt och egoistiskt. Men vadå, det är så här jag känner och jag kommer aldrig någonsin visa Stina det utan bita ihop och bli en sjujäkla bra gudmor!

Men när jag kommer hem eller sitter hos Mr Magic, då tänker jag vara totalegoist och tycka synd om mig själv. Gudmor eller inte gudmor så det så!

Efter bara några få timmars sömn vacklar jag iväg till jobbet dagen därpå och avlägger rapport. Känner att jag gjort ett kanonjobb och Chefen blir också mycket nöjd. Har nu 2 veckor på mig att läsa in mig och researcha på vår engelske kund, för nästa anhalt är London. Swinging London i 2 hela veckor! Tror nog att jag kommer palla med lite mer shopping, om jag anstränger mig lite.

Avslutar dagen med att ta en middag med en gammal pojkvän, som numera är en lyckligt gift 3 barns far. Vår story tilldrog sig på studietiden, och var mycket oseriös. Han hade flickvän hemma i byn, men behövde lite flirt i Stockholm. Och jag tyckte det var skönt med en bunden kille för då behövde jag inte riskera något seriöst. Kvinnan han nu var gift med var den troget väntande flickvännen från studietiden. Tror nog aldrig hon listade ut vad han hade för sig här.

Vi sitter och snackar om allt och ingenting, och tar även en tur i det förflutna. Och av någon mystisk orsak väcker han känslor i mig igen. Förbjudet och absolut olämpligt! Hans fru och barn väntar hemma i villan och gifta karlar är absolut förbjuden mark. Vissts är gränsen hårfin mellan upptagen kille och gift man, men det är ändå en gränst.

Med omdömet lätt påverkat av vin säger jag okej till att vi tar kaffet hemma hos mig. Smart brud! Hur i helsicke ska detta sluta?