Kapitel 20

Hur dum får man vara? När jag satt i soffan med en kopp kaffe som alibi för vår fraternisering insåg jag att kroppskontakt med den här mannen var bland det sista jag ville. Turligen nog var han tillräckligt berusad för att garva åt situationen, lommade snällt iväg hem till frun och de välartade barnen. Förmodligen var han mig oerhört tacksam när han vaknade på morgonen.

Men varför gör jag något sådär urbota dumt? Det var inte direkt för att jag drabbades av en okuvlig åtrå efter hans kropp, utan snarare för att jag kände mig ensam och övergiven. Stina skulle återigen överge mig, för ännu en passion. Denna gång livslång. Och jag avundades henne. Avundade henne hennes förmåga att känna tillit till sina känslor och människorna omkring henne. Hon tordes ta risker, blotta sig och vann en hel massa i gengäld.

Och vad gör jag? Feglirar med mina mer eller mindre oseriösa flirtar, jobbar som ett gnu och tror att jag kan shoppa mig lycklig. Som om det någonsin hade hjälpt någon i världshistorien.

Jag var i starkt behov av en akut sejour med Mr Magic, men han drog gränsen vid nattliga samtal från kunder i nöd. Och jag skulle ju faktiskt dit i veckan, fick försöka tygla mina depressioner till dess.

Att börja i terapi var något av det bästa jag gjort, men samtidigt bland det värsta. Det väckte upp så mycket begravda känslor, väckte minnen till liv och jag insåg att händelser jag trott jag kommit över enbart hade begravts under ett tunt lager av lögner. Och nu avslöjades de, en efter annan. Samtidigt insåg jag att hur smärtsamt det än var så var det enda vägen till en harmonisk framtid. Att börja leva också, inte bara överleva. Och även om jag hade en bra bit på väg, så hade jag ändå startat resan.

Efter ett antal sejourer med Mr Magic hade jag avancerat till steg 2 i terapiernas högborg, jag skulle börja i gruppterapi! Scary och utmanande, att blotta sig inför 8 totalt okända människor och få deras syn på mitt liv och leverne. Med tanke på Magics terapimetoder skulle gruppen förmodligen inte tycka ett dugg mer synd om mig än Magic gjorde. Tvärs om skulle de förmodligen pressa mig ganska hårt, jag som var så mån om att hålla masken.

Men jag behövde inte vara nyfiken så länge till, i veckan var det dags. Gruppterapi!