Kapitel 21

Jaha, så var man av med den terapeutiska oskulden! Debuterade idag inför 8 veteraner och det kan jag säga - jag var i n t e kaxig! Fy fy attans så nervös jag var innan. Jag som brukar klara de flesta situationer och olika sorters av människor, var spak som en avskalad ål. Och inte var det ett dugg bättre efter avslutad session. Huvva!

In kliver jag i samma rum som tidigare, men denna gång med 8 stolar i en ring à la dagissamlingarna man hade som liten. 16 par ögon tittar nyfiket (och lite ondskefullt tror jag) på mig, Mr Magic ler sardoniskt (eller så var det vänligt, inte fan vet kag). Kände mig som om jag klev rakt in i Jack Nicholssons middagsbjudning i Häxorna i Eastwick. Men här vankades det bara andlig näring och vatten.

Hasplade ur mig namn och drabbades sedan av total tunghäfta, vilket tydligen var helt okej. De flesta brukar sitta igenom första sejouren som åhörare. Men de andra var inte direkt tysta, ett tag hängde smockan i luften. Nu är det så att det som dryftas hos terapeuten alltid är belagt med tystnadsplikt, så jag kan inte förtälja de livsöden som avhandlades. Men jag kan säga som så att en del är mer rustade att hantera kriser och en komplicerad barndom än andra. Mitt livsöde hamnade väl någonstans i mitten, om jag gjorde en korrekt bedömning.

Kan väl även säga som så att gänget jag hamnade med skulle jag garanterat inte bjuda på middag i vanliga fall. Men det kanske är det som är utmaningen, våra olikheter. Jag kan inte ge upp än iaf, även om jag försökte. Efter sejouren frågade Mr M mig om vad jag tyckt om det hela. Panikslagen och totalt anti försökte jag avboka mitt deltagande, men den gubben gick inte. Nehej då, minst 3 gånger var jag tvungen att gå (eller iaf betala för) innan han kunde acceptera ett nej. Och det skulle tydligen ha ett terapeutiskt syfte det med. Att det inte skulle vara så lätt att ge upp. Vad då lätt? Här har jag harvat runt på denna jord ett antal år, och inte fasiken har jag gett upp. Börjar faktiskt undra om terapi är min grej. Ibland känns det som om "ensamma vargen" stuket är lättare att hantera. Fast snål som jag är lyckades Mr M utkräva ett löfte att jag skulle gå de här 3 gångerna. Så vidare rapport följer.

Som tröst efter denna tunga eftermiddag fick jag ett desperat sug efter krogen. Att stå i en bar och slänga käft med ytliga människor. Att kunna prata om totalt ovidkommande, ytliga saker utan att bli analyserad. Ringde först Stina, men hon hade varit på ultraljud och var totalt uppfylld av miraklet. Det fick bli min gamle kompis, C, som glatt ställde upp.

C hade nyligen träffat sin stora kärlek, så det var helt riskfritt att festa loss med honom. Vi tog den stora rundan med start på Söders höjder och final på Stureplan. Det var hejdlöst kul! Min desperation måste gjort att jag var självlysande för jag har nog aldrig haft så stark dragningskraft på motsatta könet. Turligen nog hade jag självbevarelsedrift att inse att jag inte var i skick att hantera vare sig seriösa eller oseriösa flirtar, så det mest lössläppta jag gjorde var att lira luftgura på dansgolvet.

Kom hem totalt utmattad, både kropp och hjärna kändes totalt förbrukade. Inte en aktiv tanke som störde min skönhetssömn, och tur var väl det. Vaknade vid lunch nästa dag när telefonen ringde. Chefen undrade lite försynt "när går flyget"? Tittar på klockan och svarar med svag röst "om 2 timmar"! Fick jag bråttom eller fick jag bråttom? Oduschad, opackad och bakfull som en örn - Swinging London, here I come!