Kapitel 27

Hämnden är ljuv, en sliten gammal klyscha men inte desto mindre sann. Stärkt som jag var efter en kanonkväll, lite lätt avtrubbad av för mycket älskog och för lite sömn gjorde att jag slajdade fram på en räkmacka. Inga svårigheter för stora, inte hinder oövervinnerliga utan allt var lätt som en spettekaka!

I god old England är man klar förkärlek för möten. Ju mer hierki desto bättre. Rangordningen är helig, och högsta hönset styr mötet med järnhand. Inga diskussioner utanför protokollet. Något som normalt retar mig till vansinne, men i detta fallet var det till min fördel.

Av en händelse hamnade jag bredvid ADn och jag undrade om det var en medveten strategi från hans sida. Det gav mig verkligen the creeps, men en dag som denna lyckades jag klara även det. Med en ljuv stämma framförde jag viskande mina ursäkter för att jag snott hans pojkvän kvällen innan. Ett skämt, om än plumpt. Något mer macho än ADn fanns inte, och jag var snudd på vänskaplig när jag framförde det som en ursäkt.

Och se på fan, vad händer? Mannen går fullständigt i taget, får ett veritabelt utbrott och reser sig upp. Högröd i ansiktet vrålar han diverse tillmälen och okvädningar till mig. Rummet fryser till is, och den enda som verkar levande är ADn. Men han är iofs desto mer levande, än alla oss andra tillsammans.

Själv sitter jag som paralyserad. Vad sa jag egentligen? För att hålla tillbaka mitt skratt biter jag ihop, och tårarna börjar sakta rinna av undertryckt fnitter. Fast de korrekta kostymerna fattar nada, de tror att jag är sårad. Visserligen förstår de inte ordagrant vad AD öser ur sig, men vare sig tonfall och kroppsspråk lämnar inget tvivel om vad det rör sig om.

ADn blir lugnt men bestämt tillsagd att lämna rummet, jag serveras en kopp av den engelska universalmedicinen te tillsammans med en bunt näsdukar. Och utnämns raskt till sagans prinsessa med kostymgubbarna som riddare. Helt i den anglosaxiska andan och ADn hamnar i skamvrån.

Yes! Tänk vad lite kvinnliga tårar kan åstadkomma, trots att de egentligen var av glädje. Maggie verkar snabbt greppa situationen, och hon ler lite försynt åt mig. Tror det blir en dyr lunch för att fira segern.

Alla är mycket förstående över att jag inte riktigt klarar att vara kvar på jobbet, och jag blir hemskickad med en kör av tröstande röster. Men inte åker jag hem inte! Bestämmer lunchdate med Maggie och tar mig sedan ut för lite segershopping. Inget dyrt och flärdfullt, mer lite praktiska prylar som ansiktskräm, pyjamas och varma strumpor för att klara engelska hotellnätter.

Lunchen med Maggie var hur mysig som helst. Först fnittrade vi som två skolflickor åt ADns uppvisning, sedan avslöjade jag gårdagskvällens upplösning och så fick vi skratta lite mer. Jag påpekade att Maggie verkade se lyckligare ut nuförtiden och då avslöjade hon sin hemlighet. Hennes äldsta dotter var gift med en alkoholist, både hon och barnen levde ett miserabelt liv men hon kunde av någon mysko anledning inte förmå sig att kasta ut karln.

Det som hänt, som lyft upp situationen var att maken i fyllan och villan gått och blivit överkörd. Inte något att bli lycklig åt direkt, men som Maggie sa - det var enda sättet för dottern att komma loss ur hans garn. Nu kunde Maggie fullt ut stötta sin dotter och hjälpa henne till ett bättre liv. Sorgligt att något tragiskt behövs för att vända saker till det bättre, men ibland så blir det bara så.

Efter lunchen tog jag en lång promenad hem, njöt av välmåendet och såg fram emot en tidig kväll, nedbäddad med en bra bok och roomservice på menyn. Men ack vad jag bedrog mig! När jag kommer till hotellet väntar mig en stor blombukett.

Skåningen tänker jag lyckligt, med ett pirr i magen. Reaktionen förvånar mig, och än mer förvånad blir jag över besvikelsen när jag upptäcker att det är mina kära arbetskamrater som skickat blomstren.

Försöker svälja de negativa känslorna och återuppväcka mina coola känslor av välmående. Kryper upp i soffan och zappar runt bland kanalerna, men upptäcker att hela mitt fokus ligger på gårdagen. Frågan är om jag totallurat mig själv, har jag känslor för karln? Eller är det det klassiska oskuldssyndromet som dyker upp, en kvinna som har sex med en man måste intala sig att det är kärlek för att inte känna sig skamsen? Ingen att fråga, utan jag fick själv försöka få någon rätsida på det fast det kunde anstå till morgondagen.

Raskt ned i säng och fram med boken, för här ska inte hänges åt några romantiska fantasier. Skåningens framtid i mitt liv är mycket osäker, annat än ur vänskaplig synvinkel, och det är precis som jag vill ha det! Eller?