Kapitel 28

Kvällen i sängen blev en lång och tankfylld natt. Många tankar som snurrade runt och ingen rätsida fick jag på saker och ting. Beslöt mig för att lägga locket på och låta det mogna fram. Somnade framåt småtimmarna, och kom till jobbet urlakad. Skönt att det var fredag, kort arbetsdag och sedan en lång skn helg.

När jag kom till jobbet upptäckte jag att stämningen var helt annorlunda, helt plötsligt möttes jag av mer respektfyllda blickar än tidigare. Egentligen ganska fånigt att kvinnliga tårar var vad som behövdes, istället för att min kompetens bemöttes på rätt sätt. Hur som var jag iaf glad att min jobbstatus hade höjts till skyarna.

I konservativ anglosaxisk anda hade jag betygsatts redan innan jag satt min fot på kontoret. Följdaktligen hade man redan på förhand bestämt att jag inte hade något att komma med. M a o var loppet kört redan på förhand. Men så kom då de förlösande tårarna, gubbsen sänkte garden och helt plötsligt lyssnade de på vad jag sa. Och insåg att jag de fakto hade något att komma med och så blev livet genast mycket lättare.

Fredagen avslutades i en glad anda, med några öl på puben. En del av kollegorna skulle vidare och försökte locka ut mig på bus, men jag var ståndaktig. Kände att tankarna som snurrade runt behövde få en chans att få landa och en helg för mig själv var vad jag behövde.

Ännu en kväll i hotellrummets tystnad väntade. Trots att det var ett helt frivilligt val, kände jag mig ändå lite ynklig. Trots allt positivt som hänt den senaste veckan kände jag mig skör. Som om huden skalats av och jag var totalt naken, själsligen. Den kaxiga donnan som åkt till London hade ersatts av en mjuk och känslig liten flicka. Och det gillade jag inte riktigt.

Senaste mötet med gruppen hos Mr Magic hade gett mig en hel del att tänka på, förmodligen var det det som bubblade upp nu. I gruppen hade jag blivit varm i kläderna, både tyckt till om andra och öppnat upp själv. Vid den senaste sessionen hade jag blivit tufft åtgången. Vet inte riktigt hur vi kom in på det, men jag hade sagt något om att det var tråkigt att jag inte behövde någon. Att jag var så stark i mig själv. Och det var som att släppa loss en flock hyenor!

Utan att göra en alltför lång historia kan jag väl säga att de höll inte med. Min känsla av att vara stark och klara mig själv, förklarade de med feghet. Att jag inte tordes släppa någon på livet för jag var rädd för att bli sviken. Något inom mig reagerade på vad de sa, inte så att jag direkt höll med men någon form av igenkänning fick jag.

När jag ser tillbaka inser jag att en fysiskt närvarande men mentalt frånvarande mor kanske inte var bästa förutsättningen för att växa upp till en trygg och stabil person. Fadersgestalten var totala motsatsen, fysiskt frånvarande men i högsta grad mentalt närvarande. Kan väl säga att det inte var den optimala grogrunden för att utveckla tillit till mina medmänniskor.

Men jag hade ändå kommit dit jag var idag. Genom hårt arbete med mig själv, jag hade dissikerat och analyserat mig själv hänsynslöst. Kategoriserat och förpackat alla delar i små lådor, och stoppat in dem i den själsliga garderoben. Vad jag inte insett var att jag fortfarande bar med mig samma sorger och bedrövelser som förr, bara snyggare förpackade nu.

För att komma igenom det förflutna och låta såren lägga sig var jag tvungen att på nytt öppna alla dessa lådor. Kasta bort de negativa bitarna och låta de fina minnena finnas kvar, inte förtränga och stänga inne. Förnuftet i mig förstod detta glasklart, men det var en helt annan sakt att låta det komma in i hjärtat. Men så är å andra sidan vägen mellan hjärna och hjärta universums längsta strecka!

Men varför dök allt detta upp nu då, när livet flöt fram på en räkmacka och jag kände mig stark?
Kanske just därför, jag släppte på garden och öppnade upp för nya intryck. Tror även att natten med Skåningen gjorde sitt till. Så inställd på att jag var trygg med honom, att ingen förälskelse var på gång gjorde att jag var helt och fullt avslappnad. Och totalt vidöppen emotionellt, inget skyddsnät överhuvudtaget.

När jag var helt ärlig mot mig själv insåg jag att natten med Skåningen betytt mer för mig än vad jag egentligen ville tillåta. Han hade berört mig förr och gjorde så denna gång också. Insåg att jag hamnat i ett vägskäl, skulle jag göra som förr - play it safe? Eller skulle jag försöka dra lärdom av min tid hos Mr Magic och försöka "live a little"?