Kapitel 30

En man i receptionen! Gulp. Snacka om att jag blev högpresterande på några få sekunder. Klart att karln ska upp, men ge mig en minut eller två. Tornado genom hotellrummet, kläder på, fingrarna fixade frisyren samtidigt som tänderna borstades. Skyfflade ned snackshögen och flaskorna, som sedan kamouflerades med en filt. Lite rosa på läpperna och så kan vem som helst knacka på dörren.

Såklart det var Skåningen! Vem annars visste vem jag bodde är i London? Maggie iofs, och trots att hon var lite macho i stilen skulle ingen ta henne för en man ens i en kolsvart nattklubbslokal.

När knackningen kommer ler jag förföriskt, beredd med en klart inviterande kommentar. Här vankas tidsfördriv och sensuellt umgänge. Äntligen något som kunde bryta min nedåtspiral och locka fram den levnadsglada person jag egentligen är.

Snacka om surprise! Vem står utanför dörren när jag öppnar? Inte busan är det Skåningen inte, utan en total överraskning. Herr AD himself!

Jag blev stiff som en telefonstolpe och leendet försvann raskt in i evigheten. Tror inte ens att jag sa något. Vad tusan vill han? Och hur i helskotta hittade han mitt hotel?

En sak var jag säker på, och det var att kvällen inte skulle sluta som jag tidigare trott. Inte under några som helst omständigheter skulle jag tumla runt med den här mannen i sängen. Inte ens för en miljon pund.

Med tanke på hans bistra uttryck var det nog inte heller vad han hade i åtanke. Efter att ha tackat nej till en drink från den innehållsrika minibaren satte han sig i soffan. Hela hans macho attityd verkade runnit av honom totalt, och han såg mest ut som en kille som spelat bort alla sina stenkulorna.

Efter lite hummande och harklande kom han fram till vad han ville. Efter det totala fiaskot på mötet tidigare i veckan hade han insett att han var tvungna att samarbeta med mig. Framförallt nu när jag låg på topp och han var ute i kylan. Han kom för att lägga ned stridsyxan helt enkelt, och inleda fredsförhandlingar.

Eftersom jag satt med alla kort på hand hade jag kunnat pressa honom ganska hårt. Instinkten sa mig att trycka dit honom rejält, och ge igen för hans tidigare oförskämdeter. Men jag sansade mig. Visst skulle det kännas skönt att se honom kräla i stoftet, men å andra sidan kunde vi ha nytta av varandra och samarbetet framledes skulle självfallet bli klart mycket lättare om vi kunde mötas på mitten.

Efter någon timmes snack var vi rörande överens, vi hade pratat igenom misshälligheterna och lagt korten på bordet. När han väl la av macho kostymen var han riktigt trevlig. Jag hade aldrig någonsin tvivlat på hans kompetens, det var bara hans person jag inte stod ut med men nu kändes allt klart bättre.

När ADn gått stöp jag i säng, totalt utmattad efter helgens intensiva känslokaos. Egentligen ganska lustigt, i början av veckan var jobbet pain och privatlivet toppen. Och några dagar senare var det upside down. ja, ja man kan väl inte få allt här i livet.

För första natten på länge sov jag djupt och drömlöst, men vaknar tidigt i gryningen med samma känsla som morgonen innan. En stor saknad och jag inser att jag har Skåningen under my skin.

Frågan är som förr - ska han få stanna där eller ska jag ta ett nappatag med rotborsten?