Kapitel 33

Det behövdes inget större geni för att inse att något gått snett, så jag bad med bävan att få en spegel. På de trendiga salongerna är det no peeping förrän allt är fixed och färdigt. Normalt sett brukar jag uppskatta det, men inte nu.

Efter lite hummande hit och dit inser de att de inte kan komma undan och spegeln hämtas.

Holy shit! Ser ut som jag spottat körsbär i fläkten. Hela ansiktet är fyllt av små röda knottor, det är lättare att räkna de vita fläckarna än de röda. Läpparna ser ut som efter en natts tonårshångel och ögonen ska vi inte prata om. En knappnål är gigantisk i jämförelse med mina ögonhålor. Och håret! Tanken var att det skulle vara guld och koppartonade slingor, för att framhäva mina gröna sköna små ögon.

Fast å andra sidan fast det just nu inga ögon att framhäva, så vad gjorde det att håret var en mysko grön gul färg. Passade liksom in i mitt övriga totalt miserabla ansikte. Undrar om Skåningen gillar Alcros färgkartor? Närmare ett levande exemplar än så här kunde han iaf inte komma.

Inte nog med att det såg ut som skrutt, det kändes som jag peelat mig med grovt sandpapper. Inte en direkt angenäm känsla, och läpparna stack om jag käkat brännnässlor till lunch.

De ytterst korrekta och oerhört generade damerna i personalen skulle prompt ringa doktorn. Själv ville jag enbart ta en påse över skallen och åka hem. Sova bort skiten och hoppas att jag skulle se ut som vanligt dagen därpå. Men medan vi dividerade i vilket som var vettigast, började jag må pyton. Kallsvettas och pulsen kändes som den höll på att lägga av.

Och nästa ögonblick vaknar jag upp på sjukhuset! På en hysterisk akutavdelning, fylld av fyllon, skrikande armbrutna barn och förvirrade åldringar. Och så jag, damen med köttfärsansiktet! Det visade sig att jag fått en seriös allergiattack, förmodligen av kombinationen skaldjur och slingning. Med cortison en masse och lite adrenalinsprutor skulle de raskt få mig på fötter.

På mina enträgna frågor om när jag skulle se normal ut och om håret skulle ändra färg, log de bara artigt och bytte samtalsämne. De ville hålla mig kvar för observation över natten, och jag kände mig inte speciellt kaxig så jag vek ned mig direkt.

En sval skön säng, lite lull lull medicin och natten passerade fort förbi. Vaknade tidigt nästa morgon och ylade efter en spegel det första jag gjorde, men servicen var inte speciellt på topp. Jag fick själv masa mig ut i badrummet och i skenet av en halvdassig lampa försöka få en överblick över katastrofen.

Läpparna och ögonen såg normala ut, skinnet som en ödla. Torrt och fnasigt som Döda Havs rullarna. Håret ska vi inte tala om. Såg ut som ett påskris, risigt och grönskimrande i hela jävla skalan. Snacka om att starta på minus!

Maggie var en pärla och hämtade upp mig på sjukhuset, tog mig raka vägen hem och påbörjade diverse underdunder kurer. Hårtvätt och glittersprayer i mängd kunde dock inte fixa barret. Jag såg ut som en påskkäring, period. Alternativen var att antingen köra naturelle och lansera en ny trend, eller dölja eländet med huckle eller peruk.

Efter en del vånda och ett otal provningar blev det naturelle. Jag menar, skulle jag lyckas kroka Skåningen skulle jag förr eller senare vara tvungen att vissa håret. Tänk själv, seriöst making out i soffan och så skuttar vi in i sovrummet. Jag tar av mig hucklet och han får frispel av håret! Istället för upphettsning lär han drabbas av hysteriska skrattattacker.

Styrkte mig med en stor malt, en sista titt i spegeln och lyckospark från Maggie och så bar det iväg. Maggie skulle komma senare men jag hade lovat ADn att vara värdinna, och som sådan bör man vara på plats före gästerna.

ADn ömkade mig och piggade samtidigt upp mig, med att beundra mitt gröna hår. Unikt och läckert, tror jag han sa. Segervittringen började återvända och jag hyste stora förhoppningar på kvällen. Gästerna började drälla in, men ingen Skåning att skåda så långt ögat kunde se. Attans karl, förstod han inte att jag höll på att förgås av frustration?

Då kommer han äntligen! Hjärtat galopperar och min konstiga andning börjar igen. Drar i mig en malt till på stående fot, och går mot dörren för att välkomna. Ler förföriskt och tar Skåningen i armen. Han vänder sig mot mig och ler, en lätt puss på kinden. Totalt osensuellt, men kanske lite nervös? Men då slår han till! Vänder sig bak, pekar på en oerhört snygg brunett och säger - här är Sandra!