Kapitel 44

En vecka kan gå snabbt, men tiden kan också krypa fram. Helt beroende på vad man fyller tiden med. Att i vuxen ålder välja att gå i kloster en vecka kan för somliga förete sig lätt desperat, men för mig verkade det vara helt rätt medicin. Men självklart var jag lite lätt nervös, för jag hade noll koll på vad som väntade.

Idén med kloster hade dykt upp efter en kväll av intensivt googlande, där jag sökt på "kontemplation, livskris och oro". Tror att kloster ingick i typ 90% av träffarna, och först var jag totalt anti. Men efter en djup diskussion med Skåningen verkade inte idén så dum längre. Och när jag sedan gogglade fram det lilla italienska klostret var beslutet taget!

Flög till Linate dagen efter min återkomst till London, och landade strax före lunch. Tog bussen in till Milano och åt lunch med gamla vänner. Firade av civilisationen med en riktig italiensk lunch och måttliga mängder chianti. Därefter tåget till Como, där jag fördrev en timme med att vandra vid Villa d'Este och insupa skönheten från Comosjön.

Exakt klockan 18.00 stod jag på torget och inväntade bilen som kom punktligt. Anlände till klostret dryga halvtimmen senare och möttes av några svartklädda madamer, även kallade nunnor.

Med deras leende vänlighet och min stapplande italienska lyckades vi forsla mig till mitt rum, ett kalt men ändå vackert rum beläget högt upp i klostret med en strålande utsikt över bergen. Förmodligen drog de även rutinerna för mig, men där gick min italienska bet. Förstod ord som mangiare och dormire, men de exakta detaljerna var oklara. Turligen nog hade damerna varit med förr och de överräckte ett blad på engelska, där allt stod. Kan väl påstå att jag inte direkt jublade vid första anblicken. Frukost klockan 06.00 och släckning klockan 20.00 var väl inte direkt något jag brukade praktisera.

Efter en orolig natt satt jag vid frukosten den första morgonen och insåg att jag hade två val, antingen skulle jag ge detta en chans och då fick jag köpa kittet fullt ut. Eller så var det bara packa och dra, på rot. Måste medge att den tanken var klart lockande, en vecka i Milano är inget jag normalt bangar för.

Dock kom jag till sans och valde att stanna. Gick in för rutinerna med hull och hår. Ägnade mina dagar åt att låta min kropp och själ komma i samklang med varandra. Låter lite mumbojumbo över det hela, men på något mystiskt sätt fungerade nunnornas metod.

Att inte ha någon att tala med, gjorde att jag fick lyssna på mig själv. Alla mina tankar och funderingar kom fram, de som jag tidigare inte hört pga livets ständigt pågående brus. Kroppen slappnade av, och mådde verkligen bra av det asketiska levernet.

Visserligen inte en livsstil jag skulle kunna anamma för evigt, men en vecka var precis det jag behövde just nu. En rening för både kropp och själ. Många knutar löstes upp, och jag gav mig själv svar på många frågor. Framförallt på den stora issuen i mitt liv just nu, Skåningen.
Var han min framtid eller ej?

Utan att egentligen aktivt funderat så mycket på det, stod svaret klart för mig den sista dagen på klostret. Jag vet exakt när och var det hände. Efter den tidiga frukosten tog jag en promenad i klosterträdgården. Längst bort i ena änden var en otroligt vacker berså, med milt rosa blommor som doftade av längtan och ömhet. Där satt jag och såg ut över de omgivande bergen, beundrade naturens mäktiga scenario och BAM! Plötsligt insåg jag vad jag ville med mitt liv och jag var redo att åka hem igen.

Redo att möta London och Skåningen. Redo att gå ut i livet igen.

Kapitel 43

Efter vår Skotlandsresa kändes London stort och hetsigt, men samtidigt lite lockande. Som att ha varit i kloster en vecka, ja utom för den rent fysiska biten vill säga, och sedan kliver ut i världen. Skåningen och jag tillbringade natten hemma hos honom, som ett kärt gammalt par.

Uppkrupna i soffan, smuttandes Irish Coffée och gloendes på gamla svart-vita Hollywoodsfilmer. Helt perfekt avslutning på en kontemplativ och inspirerande resa. Fast under den avslappnade ytan bubblade frågetecknen. Var vi ett par nu? Hade jag rätt att förvänta mig monogami? Skulle vi satsa på det här eller vad? Samtidigt kände jag mig inte redo att ställa några frågor, behövde ta reda på en del svar hos mig själv först. Och Skåningen verkade vara av samma åsikt, för spänningen fanns men inget blev sagt.

Morgonen därpå tog jag mig till hotellet, och fick en drös med telefonmeddelande från receptionisten. Jag hade lämnat London utan vare sig mobil eller dator, totalt onåbar för hela världen utom Skåningen. Och det fick jag äta upp nu! Istället för att bli stressad och bläddra igenom högen, tog jag det systematiskt och började i botten.

Stina! Helsicke, henne hade jag totalt förträngt under min kärleksresa. Snacka om kompis! Jag hade lovat Stina att finnas där, under hela graviditeten och självklart under förlossningen. Istället för den frånvarande fadern, so to speak. Och vad hade jag gjort? Jo tack, dundrat iväg ut i obygden helt okontaktbar för alla, men framförallt för höggravida Stina. Visserligen några veckor kvar, men barn kan komma för tidigt. Så mycket visste t o m jag!

Ringde självklart upp per omgående, men fick inte tag på henne någonstans. Inte på jobbet, inget svar hemma och mobilen kopplades bara till röstbrevlådan. Likadan hemma hos hennes föräldrar, till slut hade jag ringt runt hela gemensamma bekantskapskretsen men kammat noll. Var inne på att ringa runt alla BB avdelningar, men insåg att det föll på sjukhusens sekretess.

Kvarstod alternativet att kasta sig på första bästa plan hem, men då ringer telefonen. Det är Stina, äntligen! Hon har haft 2 falsklarm, men det var inte därför hon ringt. Det har visat sig att den lille junioren har parkerat sig med rumpan ned och inte gått att rubba. Ett kejsarsnitt är inplanerat, och det var för att ge mig datum för detta hon ringt. Efter tusen ursäkter för min tystnad och miljoners löften om att jag kommer vara där lägger vi på.

Jag fortsätter mitt matande och inga mer dramatiska samtal står på tur. Sammaledes med mailen, världen har tydligen fortsatt snurra utan min närvaro. Känns både skönt och tråkigt, egot får sig en törn men lättnaden är desto större. Jag får börja ta till mig att även om jag är viktig så är jag inte oumbärlig, iaf inte vad gäller jobb.

Så när dessa plikter är uppfyllda och med Skåningen fullt upptagen av jobb, vad gör jag då? En hel vecka kvar att ta tillvara på bästa sätt. Och den ska inte ägnas åt shopping, utan snarare åt andlighet i den mån jag mäktar med. Iaf åt lite eftertanke och självrannsakan.

Och vad gör man det bättre än i ett kloster?

Kapitel 42

Skottland är ett underbart land! Så vackert och verkligen kontemplativt. Vi ägnade dagarna åt att sakta åka runt, titta in på små värdshus och insupa historien i ett otal slottsruiner vi passerade. Såg Loch Nech i solnedgången, vandrade längst Obans hamn i strålande morgonsol och åkte skidor på plastsnö i skymningen.

Ett otal middagar av varierande kvalitet åts, på de små bead & breakfasts vi bodde var maten oftast av högsta kvalitet medan restaurangernas menyer lämnade en hel del att önska. Undantaget var Edinbrough. En helt fantastisk stad, som andades historia och nutid i en salig blandning. T o m lapplisorna var vänliga i denna stad! Istället för pböter fick vi små handskrivna lappar, där man vänligen bad oss ställa bilen på annan plats.

Den genuint trevliga skottska atmosfären gjorde underverk med min själ, och även för vårt förhållande. För nu kunde vi klart konstatera att ett förhållande hade vi, jag och Skåningen. Ett ganska seriöst sådant också, och mycket förälskat.

Det sköna med att vara i vuxen ålder och bli kär är att man skippar spelet. Visserligen var jag en jäkel på att lira det spelet, men den öppenhet som vårt förhållande innebar var än skönare och jag började lära mig även den biten.

Dagar och nätter gick in i varandra, fyllda av ett allmänt välbefinnande. Dock började en viss oror infinna sig, för vad händer när vi väl är tillbaka i Swinging London? Att vara kär på semester och främmande ort, utan störande inslag, är inte så svårt. Men i vardagen, när plikter och vänner pockar på? Måsten dyker upp och tristessen infinner sig? Var vårt förhållande så starkt och låg den verkligen på djupet?

Veckan gick fortare än jag någonsin trott att en vecka kunde göra och återfärden mot London tog sin plats. Sista kvällen tillbringade vi på ett litet B&B strax utanför Gretna Green, och romantikens vingslag slog hårt. Den natten kommer jag minnas för alltid, oavsett vad som händer framledes. En så total nakenhet själsligen har jag aldrig någonsin känt. Ovant och lite obehagligt, men samtidigt så vitalt och ärligt. Den natten ville jag stanna tiden, leva kvar i vår kokong av kärlek och ömhet. Bara vi två, ensamma i ett dunkelt och vackert rum.

Men nu är livet inte alltid så enkelt som i romanerna, och lyckliga slut finns inte alltid. Vardagen kallade för Skåningen, själv hade jag en veckas time out kvar och den tänkte jag utnyttja. En resa på helt egen hand var planerad. En vecka utan jobb och kärlek, men med tid till att utforska mitt eget inre. Tid till att försöka se mig själv som den människa jag innerst inne är, revidera självbilden helt enkelt.

Att jag sedan skulle längta mig kobent efter Skåningen behövde väl ingen tvivla på! Men de säger att kärleken växer med avståndet och det lär vi bli varse. Min oro var framförallt att Skåningen under denna vecka helt skulle gå in i sin vardagliga roll som Londons unkis No 1 och fortsätta leka omkring.

Men om det skulle bli så var våra känslor ändå inte av det rätta virket, och det kunde bara tiden utvisa.

Kapitel 41

För första gången i mitt liv åker jag iväg på semester med en man! Annars har det varit kortare weekends eller flirtar upphittade on the spot. Men här var det en riktig vuxenpryl, en planerad semester med en man.

Eftersom vi åkte i princip i samma ögonblick som Skåningen lagt på luren hann jag inte bli speciellt uppstressad. Jag bara flöt med på stundens ingivelse, svängde förbi hotellet och hmtade upp lite nödvändigheter. Packningen var minimal, men kreditkortet med så att det nödvändigaste kunde införskaffas under resans gång.

Vi bestämde oss för att sträcköra till York, för att där ta ett första stop innan vi tog oss an Skottland. Och York var precis rätt ställe för oss. En oerhört pitoresk äldre stad, med läckra butiker och mysiga restauranger. Vi hittade ett centralt beläget bed&breakfast, med ett rum beläget under takåsarna och utsikt mot det gamla slottet.

Middag på en underbar italiensk korg, vin i stora mängder och vårt samtal från natten innan löpte vidare. Jag har aldrig någonsin öppnat upp som med Skåningen, jag berättade inte enbart om konkreta händelser utan även tankar och känslor som rörde sig i mitt inre.

Om jag någonsin stött på min soulmate så var det den här mannen. Det enda svåra var balansgången, när man utelämnar sig så totalt är det lätt att passionen försvinner. Lite av mystiken falnar och det blir tryggt. Som en varm gammal kofta, varm och skön men inte speciellt sexig.

Vi avslutade middagen med en stillsam promenad genom ett mörkt och stilla York. Hand i hand vandrade vi, först under en vänskaplig tystnad men vartefter promenaden utsträckte sig dök något annat upp. Stämningen tätnade, händerna började försynt smeka varandra och till slut fanns den där, spänningen.

Varje andetag kändes tungt, kroppen började spännas och magen var i totalt uppror. Jag försökte skynda på stegen för att snabbt komma hem, men Skåningen höll mig tillbaka. Strosade så långsamt att det kändes som vi började gå baklänges. Och så log han så oerhört retfullt hela tiden!

Men slutligen var promenaden till ända, vårt vackra rum under takåsarna väntade och inga plikter behövde uppfyllas. Bara våra egna önskningar!

kapitel 40

Dyker upp hos Skåningen och känner mig underligt nog helt lugn. Lite nervös absolut, men ändock helt cool. Ungefär som att detta är något jag måste göra, och vad som än händer är det till det bättre. Kan inte riktigt förklara, men det är som en befrielse att genomgå det jag gör just nu.

För första gången i mitt vuxna liv är jag helt planlös, har ingen aning om vad jag ska göra imorgon eller ens de närmsta timmarna. Framförallt har jag ingen aning om vad jag ska säga, eller ens vad jag känner inför mötet med Skåningen. Vet bara att jag måste träffa honom, och prata med honom. Vad som sedan sker får ge sig.

Jag funderade faktiskt på att ringa Mr Magic innan jag lämnade hotellet, men beslöt mig för att klara mig själv. Den här situationen hade jag drivit fram och det är bara jag som kan hitta vilken väg jag ska gå härifrån. Och jag behöver inte Mr Magics bekräftelse på att jag gjort rätt, för jag går efter min intuition och den säger mig att jag gör helt rätt.

En del av mig bromsar i 180 och säger att jag inte är klok. Det är som en främmande själ har tagit över mitt liv och gör saker som mitt tidigare jag aldrig någonsin skulle kommit i närheten av. Samtidigt känns den här biten inte alls dum, den väcker igenkänning hos mig och jag är nyfiken på vart det leder. Tror nog att jag upplever tillit till mig själv, Mr Magics paradord.

Skåningen öppnar dörren och famnen, som jag genast kliver in i. Kramen är varm och trygg, men helt osensuell. En lätt kyss och ett rart leende. Vinet står framme, ljusen är tända och klassisk musik på stereon. Läge för förförelse eller djupsinnigt samtal mellan två människor.

I dagsläget är det senare det som gäller. Jag som alltid reagerat fysiskt i första hand har inte tillstymmelse till sexuella känslor i kroppen just nu. Jag som alltid kastat mig handlöst in i fysiska situationer utan prat och eftertanke, är enbart sugen på prat för närvarande. Mycket märklig känsla, men ändå befriande.

Jag har alltid trott att jag "followed my heart" när jag hamnat i sådana situationer tidigare, men inser nu att det enbart handlat om instinkter styrda av intellektet. Med sex kan jag manipulera de flesta män, och därför har jag gått på den bogen. Men i djupsinnigt och öppet snack, där hjärtat verkligen får tala är jag en total amatör.

Det blir en lång natt, med mycket gråt och även en hel del skratt. Skåningen börjar med att berätta om varför han lämnade mig i vårt tidigare liv. Han berättar även om skilsmässan och saknaden över barnen. Tydligen var han inte alls kär när han gifte sig, men han var oerhört fäst vid henne och ville verkligen få det att fungera. Tyvärr fungerade det inte alls, för hon behövde någon som avgudade henne och satte henne på piedistal. En vardaglig kärlek var inte nog, och skilsmässan ofrånkomlig.

Vad jag själv egentligen sa är jag inte riktigt på det klara med. Tror nog att jag fick med allt, från barndomens övergivenhet och sveket från två omogna föräldrar, till den stora kärlekssorg jag upplevt när Skåningen övergav mig.

En lång och innehållsrik natt, fylld av förtroenden och närhet. Och egentligen pratade vi inte alls om oss själva i relation till varandra, i dagsläget. Men vi lärde känna varandra, vi öppnade upp och lade korten på borden, öppet och naket.

Framåt gryningen gäspar Skåningen stort och konstaterar att det snart är dags för arbete. Informerar honom om min mycket lägliga time out, vilket han blir lite lätt avundsjuk på. Sedan gör han något mycket förvånande, han ringer sin kompanjon och tar på rot ut en veckas semester!

En vecka som vi båda ska spendera tillsammans, på bilsemester i Skottland. Bara vi två och den ödsliga naturen, små bed&breakfast och långa promenader. En start på något nytt!

kapitel 39

Vaknar tidigt på morgonen och inser att det är måndag, men känner mig helt tom. Totalt urlakad och renons på drivkraft. Jobbet, som alltid lockat och utmanat mig känns så avlägset. Inte så att jag får panik eller något, är bara så totalt ointresserad av det just nu.

Hela jag känns som om någon dragit ut kontakten. Tillt med stora bokstäver i pannan. Inser att flygresan till Arlanda kommer bli något av en golgata vandring för mig. Helst av allt vill jag dra ut kontakten, stoppa huvudet under kudden och försvinna. Och hade det varit en vanlig måndag hade jag förmodligen gjort det, men att svika Chefen kunde jag inte. Not a chance. Han har trott på mig och backat mig i alla lägen, och nu behöver han mig. Inte för alltid, men för några korta timmar och det ska han fasiken få.

Rutinen gör att jag får ihop tillvaron. Samtidigt som businesssviden åker på kliver jag in i karriärrskvinnans skal och företställningen kan börja. Flygresan går smoth, kaffe klunkas i mängd och jag känner mig totalt avslappnad. Helt och fullt fast övertygad om att vad som än händer så får jag ihop det. Jag börjar inte ens hyperventilera som varit något av mitt varumärke.

Mötet går galant, alla är nöjda och Chefen strålar som värsta Times Square på nyår. Vi hinner med en kort pratstund innan flighten tillbaks. Då släpper jag bomben! Jag vill sluta, göra något helt annat. Jag var inte beredd på det själv, utan hux flux över croissenten flög det ur mig. Jag vet inte vem som blev mest förvånad, han eller jag. Men som den coole snubbe han är så frågar han bara varför. Helt lugnt och utan värderingar.

Och då blir jag totalt blank. Varför? Ingen jäkla aning, för jag visste inte ens om att jag skulle säga upp mig. Känner bara att jag måste göra något, vad som helst och innan jag vet ordet av har allt runnit ur mig. Mr Magic, min oförmåga till känslor, Skåningen med gårdagen som crescendo.

Chefen har nog varit med om ett och annat, för han höjer inte ett ögonbryn. Tittar bara lite forskande på mig och säger att visst, säga upp mig kan jag alltid göra men det är inte det smartaste draget i nuläget. Istället erbjuder han mig 2 veckors betald semester, en liten time out för att låta saker lägga sig och så tar vi en ny diskussion efter det. Snacka om pärla!

Lättad och förväntansfull landar jag i London. Vet inte riktigt varav denna lättnad kommit sig, men gårdagens snyftkalas verkar ha släppt någon form av spärr och en ny väg öppnat sig. Vad den leder till vet jag inte, men jag känner mig levande. Stark och nyfiken, helt bortom blasée och liktgiltighet.

Självklart finns Skåningen med i mina tankar, som en katalysator men också något djupare. Någon som berör mig bara genom sin närvaro, utan ord och handlingar. Bara genom att finnas till. Med honom behöver jag inte spela något spel, utan raka puckar är det som gäller. Vad det sedan tar vägen är ingen som vet. Han kanske inte ens besvarar mina känslor, men han bryr sig. Och just nu räcker det väldigt långt. Oerhört långt faktiskt!

Så långt att jag ringer honom. Utan ursäkter eller tramsigheter, pang på och en date blir det. Samma kväll och inte direkt på neutral mark. No sir, mötet ska ta palts på Skåningens hemmaplan!

Kapitel 38

Gårdagenskvällens magi var inte lätt att hitta tillbaka till. Ibland glimmade det till och stämningen blev tät, men så återkom den vardagliga stämningen. Kändes som en berg och dalbana, ett stånkande uppför backen för att sedan fara iväg med ett pirr utan dess like. Och så tvärnit! Ju mer jag försökte koppla av, desto stiffare blev jag. Tror fasiken att en lyktstolpe hade varit mer följsam än jag.

Har noll koll på vad vi egentligen pratade om, var totalfokuserad hur Skåningen tittade, om han log, verkade uttråkad eller totalt likgiltig. Vad jag själv kände försvann någonstans i ett tomt svart hål. Helt och fullt självutplånande, för att hitta ledtrådar och signaler i hans uppförande. Så totalt tvärsemot mig själv att jag höll på att spy! Om jag hade knatat in på restaurangen och sett denna självutplånande donna slå kors på sig själv för att vinna en mans gillande hade jag tappat en ishink över huvudet på henne!

Någonstans halvvägs genom middagen insåg även Skåningen att jag genomgått någon kryptisk förvandling, och inte till det bättre. Han tog tag i min haka med fast hand och såg mig stint i ögonen. Kände hur jag flackade med blicken och verbalt irrade omkring som en yr höna. Kacklade om totalidiotiska saker, medan jag helst av allt ville försvinna in i tapeten och återkomma som mitt sanna jag.

Jag kan förstå att han frågade vem jag egentligen var och vart gårdags kvällens självsäkra madame tagit vägen. Men vad svarade jag? Jag visste ju inte själv vad jag höll på med. Så vad gör jag då? Jo tack, det klassiska och som jag själv föraktar när jag ser andra göra det. Jag föll i gråt som värsta engelska ungmön! Stora krokodiltårar rann och jag fick inte fram ett ord. Pinsam är väl ett ord man kan använda, ett annat kan vara instabil!

Men som en man av värld hajade han inte ens till, betalade lugnt notan och ledde mig ut från restaurangen. Helt införstådd med att kvällen var ett fiasko och romansen var över funderade jag över att kliva rakt ut på den trafikerade gatan för att slippa ett pinsamt avsked. Eller kanske svimma och vakna upp i min egen säng, inse att hela historien var en dröm. Att den kaxiga femme fatalen enbart haft en mardröm av storleksordningen major.

Och vad händer då? Jo tack, Skåningen tar mig i handen och börjar knata. Säger inte ett ljud men traskar på som om maraton i promenadtakt var kvällens tema. Och vi går i timmar, utan att säga ett ljud. Tankarna hoppar runt som överhettade popcorn för att så småningom lugna ned sig och jag känner hur stillheten infinner sig. En form av nirvana liknande känsla.

Utan att egentligen säga något har jag visat honom mina känslor, genom att visa min sårbarhet. Blottat min nakenhet och bjudit in, utan att jag egentligen förstod vad jag gjorde. Och han såg mig, rakt igenom det kaos jag genomgick såg han mig. Och han stannade kvar, var mig nära bara genom vår vandring genom natten.

En vandring som slutade vid mitt hotell, med en ömsint kram och en tankfull blick. En mjuk kyss och sedan gick han.

Den natten sov jag tungt och drömlöst. Vaknade i gryningen och funderade på vad som egentligen hänt. Och vad händer härnäst?

kapitel 37

Gick dagen igenom på ett patetiskt löjligt litet rosa moln. Jag, bruden som var kall i alla lägen. Som aldrig blev förälskad, utan förförde och övergav med ett glatt leende. Lallade omkring som värsta fjortisen med fjärilar i magen och ett fånigt leende.

ADn ringde såklart för att få rapport, vilket slutade med en lunchdate. Mycket vin gick åt och fnittret bubblade i mig som en överjäst läskedryck. ADn sa lite spefullt att han aldrig någonsin trott att Fröken Titan skulle tina upp. Lite stött över smeknamnet, samtidigt som jag blev lite fånigt stolt. Isdrottning hade jag hört, men Titan? Fast det kom sig tydligen av en glassig yta, som inget fäste på och med ett stenhårt inre. För även den hårdaste is smälter i värme, som ADn sa.

Försökte ta det coolt men tittade på klockan stup i kvarten. Tiden brukar oftast gå fort över helgerna, och måndagen närma sig snabbare än man tror. Men icke så idag, här gick fasiken sekundvisaren baklänges både ett och två varv. Snacka om otålig!

Efteråt strosade vi runt på diverse smågator, och besökte marknaden i Notting Hill. Hittade både en och annan rolig pryl att konsumera, så jag passade på att fylla på presentförrådet. Souvenirer till dem därhemma såklart. Och så en fin liten skylt till ADn, som jag tänkte smyga in lite snyggt på kontoret. Passar honom perfekt! En liten borstad mässingskylt på vilken det står ingraverat "You are always two in a lie - the one who tells it and the one that listens". Kändes klockren!

När eftermiddagen äntligen lider mot sitt slut ringer mobilen, och jag får hjärtat i halsgropen. Säg inte att karlfan ska ringa och avboka, för då får jag totalt spel. Men icke, numret är okänt och jag svarar lite försiktigt.

Och gissa vad? Jag skulle gett fasiken i att svara, för i andra änden är chefen från hemmakontoret, dear old Sweden, som blixtinkallar mig på ett VIP möte på Arlanda måndag förmiddag! Med start klockan 09.00! Typ no way! Aldrig, för då byter jag hellre jobb.

Chefen hade piffigt nog bokat en kärra klockan 20.00 och ett rum på flygplatsen, så jag skulle slippa stressa till mötet. Aldrig i livet, jag skulle hellre simma över på måndags morgonenför middagen ikväll missar jag inte under några omständigheter! Turligen nog är Chefen en man med viss världsvana, och han förstod på min tveksamma röst att flyga söndag kväll inte var till att tänka på. Vi enades om att boka om mötet till 10.00 och att jag istället satte mig på första flyget 07.30 och så var kvällen räddad.

Middagsdate en söndag. Det måste finnas lite seriositet bakom det, för det är typ lite familjevarning på det. Men date är det och jag är redo, även om jag känner ett starkt behov av att äta lugnande i kubik och kvadrat.

Istället blir det ett glas vin och en långt avkopplande bad. Lite dressed down, men med alla attributen klart framhävda. Försöker signalera att jag bryr mig men inte är desperat, även om jag innerst inne är totalt manisk vad gäller denne karl.

Jag är nervös så in i bäng, och av flera skäl egentligen. Dels den vanliga man-kvinna nervositeten som dyker upp när man är attraherad av någon. Men jag är även nervös för alla känslor som far runt i min kropp! Är jag verkligen förälskad eller är det något jag projicerat för att Mr Magic varit på mig om min avstängdhet? Och om jag nu är förälskad, är det besvarat och håller det även i vardagen?

Miljoners frågor och inser med förnuftet att inga svar ges. Här är det bara att ge sig ut i det okända och hoppa! Nu står jag högst upp på trampolinen, antingen kliver jag ned eller så kastar jag mig ut. Och ut ska jag, om jag så förgås på kuppen!

Det är en laddad dam som tar sig till restaurangen, med ett stort pirr i magen. Har tajmat in det perfekt, så jag kommer 7 minuter efter utsatt tid. Inte nonchigt men inte heller för ivrigt. Och där sitter han! Med ett stort charmigt leende och jag smälter.

Kapitel 36

Så lätt i sinnet och totalt övertygad om min förförelseförmåga skred jag raskt till verket. Den stackars Skåningen hade inte en chans! Å andra sidan blev han nog klart smickrad, han förstod ju inte djupet och bakgrunden till mitt intresse.

Vet inte riktigt hur jag ska återge kvällen, mer än att den var magisk! Efter den anspänning jag levt med i veckor var det som en förlösning att äntligen släppa efter och ge sig hän. Började med att dansa, i evigheters evighet kändes det som.

Djupa blickar och menande små leenden, förstulna smekningar som blev allt öppnare. Vi trodde att vi var diskreta, men hörde av ADn efteråt att vi märktes ungefär lika lite som ET i en telefonkiosk. Det hade tydligen varit vadslagning i köket om när vi skulle avlägsna oss tillsammans. Och det gjorde vi!

Ännu en natt med Skåningen och den var precis så mysig som jag hoppats. Nu låter jag som värsta pubbebruden, men det var verkligen så. Fortfarande frisläppt och hämningsläst, total öppenhet i kombination med mycket skratt. Behöver jag säga något mer?

Samtidigt låg det en spänning under ytan, iaf från min sida. Vad händer sedan? Vem tar första steget? Eller blir det inga fler steg? Är det ett one night eller finns det känslor med i bilden? Tusen frågor och ingen tordes jag ställa! Av räddsla för att lämna ut mig, göra bort mig och förstöra det som vi ändock har.

Fick iaf ur mig att jag gärna ville han skulle stanna över natten! Bara det kändes som ett stort steg för mig. Den iskalla snödrottningen släppte på garden och framförde ett behov! Mr Magic skulle skuttat upp i taket och ritat kors.

Stannade han över natten då? Yes he did! Han log lite underfundigt och frågade efter frukostmenyn. När han hörde vad den innehöll var beslutet lätt. Och när jag vaknade tidigt nästa morgon låg han där bredvid. Sovandes med armen utslängd över kudden. Så lämpligt för mig att krypa upp på och gosa in mig. Och somnade om.

Nästa gång jag vaknade var det han som låg vaken och väntade in morgonen. Känslan av att vakna, känna hans närhet och vända mig om, se djupt in i hans ögon. Den känslan är oerhört stark och jag känner suget i magen. Efter honom, hans närhet och det vi delat tillsammans.

Efter en lång sovmorgon åt vi frukost i sängen, duschade tillsammans och kröp sedan ned i sängen igen. Nu började det kritiska ögonblicket närma sig. Vem säger något? Eller går han bara?

Det kritiska ögonblicket närmar sig, vi är båda uppe ur sängen och kläderna på. Känner hur vi klär på oss våra officiella, lite stiffa jag och magin börjar sakta tona bort. Paniken sprider sig, jag tar ett djupt andetag och kastar ur mig en förfrågan om middag.

Precis när jag hör mina egna ord inser jag att jag borde begå harakiri! Så här gör inte en glassig innebrud! Okej att förföra något öppet, men att bjuda ut sig själv på middag är tabu i hundraåttio! Kan någon stänga in mig i garderoben och släppa ut mig om några år eller så?

Skåningen stannar till och ser i mitt tycke ut som han skulle frysa till is. Förmodligen funderade han febrilt på hur han skulle komma ur detta på ett snyggt sätt, utan att rata mig totalt. En sängkompis är alltid bra att ha, så det gäller att inte förolämpa någon alltför tydligt.

Men under över alla under, han säger helt enkelt javisst! Och ikväll äter vi middag och the story continues!


OBS! att nästa kapitel dröjer 1 vecka, 10 dgr pga semester!

Kapitel 35

Vill jag han ska berätta? Oh nej, absolut inte. Jag gillar total ovisshet, ger livet lite mer krydda. Klart som fasiken jag vill han ska berätta! Och berättar gör han, i ett långsamt och retfullt tempo. Alla små totalt obetydliga detaljer berättas i lättjefult och klart irriterande tempo.

Sandra har nyligen kommit till London, för att sammanstråla med sin kärlek sedan ett antal år tillbaka. Kärleken hade flyttat ett halvår tidigare, och nu kom Sandra efter för att de äntligen skulle bli sambos efter ett antal års "on-off förhållande". Första kvällen är de ute på lokal, vilket visade sig vara samma lokal som Skåningens. Som svenskar i perforin lyckas de alla tre hitta varandra i baren. Någon gång under kvällen försvinner Sandras kärlek. Först reagerar Sandra inte alls, men när tiden går och kärleken är borta växer oron.

Skåningen känner sig som den borne gentlemannen och erbjuder sig att följa Sandra hem. Helt ny i London och lite lätt berusad är inte de bästa förutsättningarna för en sen nattpromenad som ensam tjej. Turligen visar det sig att de bor nästintill grannar, så Skåningen eskorterar henne hela vägen till dörren. Tackar för sig och knatar sakteliga hemmåt.

Efter en 5 minuters promenad hör han en hysterisk kvinnoröst yla hans namn och han vänder raskt tillbaka. Galopperar raka vägen till Sandras hus och där hittar han henne som en blöt fläck, totalt hysterisk och osammanhängande.

Det visar sig sedemera att Kärleken hade begett sig hemmåt. Inte helt ensammen, för att på ett väldigt osubtilt sätt markera att deras förhållande var över. In other words, Sandra hade ertappat Kärleken in action och fått ett totalt frispel.

Skåningen hade gjort det enda möjliga, tagit henne under sina vingar skugga och erbjudit henne nattlogi. Och det ena ledde till det andra. Och det andra var inte ett förhållande utan en mycket nära vänskap.

Äntligen kunde jag börja andas. Vänner, I could live with that! Även om jag inte är överdrivet förtjust i vänskapen män och kvinnor emellan. Framförallt inte andra kvinnors vänskap med min man! Även om nu Skåningen inte officiellt var min man, så var han iaf spoken for!

Förresten kanske Du vill veta en sak till, kom ADn på. Och denna lilla detalj han hitintills undgått att nämna är att Sandras före detta kärlek var en tjej. Snacka om att det var strypvarning!

Samtidigt såg livet avsett ljusare ut! Inte nog med att Sandra inte var Skåningens nya flirt, hon var överhuvudtaget inte intresserad av karlar på det sättet. Hallelulja, dags att plocka fram femme fatalen i mig och skrida till verket.

Nu Du lilla Skåne boy! Ta ett djupt andetag för here I come!

Kapitel 34

Sandra?! Who the fuck is Sandra var min spontana tanke. Här har jag väntat, våndats och med fara för eget liv piffat till mig för the seduction of the century, och så tycker det skånska helvetet upp med en liten bimbo vid namn Sandra!

Effekten av malten spred en hysterisk värme i magen och i kombination med min frustration kände jag mig som en drake från helvetet. Intuitivt kände jag för att knocka bruden med en rak höger, trycka upp skåningen i ett hörn och skälla ut honom efter noter.

Turligen nog hade jag inte dragit i mig alltför mycket malt och kunde fortfarande kontrollera mina reflexer, men det var på håret. Ler iskallt och sträcker fram en sval värdinnehand till Sandra. Säger på min bästa upperclass engelska att det är lovley to see her, varpå hon svarar på ren och skär gnällbältes dialekt; tack för att jag fick komma.

Skåningen har inte ens vett att se generad ut, utan ger mig en öm kram och puss på kinden. Ser mig djupt i ögonen och tackar för senast. Och jag fattar nada! Totalt tilt i skallen. Vem i helvete är Sandra från "äskälstuuuuna"? Och vad gör hon med Skåningen här? Och framförallt vad har de ihop?

En förnuftig person hade väl presenterat sitt sällskap lite närmre, men inte denne man. Mitt hopp stod då till ADn, att han skulle besitta lite inside information, men han var lika totalt nollad som mig.

Kvällen fortskred enligt planer vad gäller mat, vin och musik. En kanonkväll om inte detta mysterium hade gäckat mig hela kvällen. Skåningen var den borne minglaren, och var inte i närheten mer av Sandra än någon annan. Och knappt i närheten av mig heller, även om jag klart kunde konstatera att han hade koll på mig. Fick lite menande leenden och glittrande blickar.

Men vad betyder de å andra sidan i en sådan här situation? Betyder det "ja, jag kommer ihåg vår kväll och ser fram emot en upprepning" eller betyder det "ja, jag förstår att Du undrar vem lilla pinglan Sandra är och Du kan gått vara nyfiken".

Min stolthet förbjöd mig att trycka in honom i garderoben och sticka ståltrådsgalgar i genetialierna, men gudarna ska veta att det låg nära till hands! Till slut kunde jag inte hålla mig, drog med mig ADn ut i köket och gav honom en rask bakgrund till min problematik. Skickade därefter ut honom med tydliga instruktioner att korsförhöra Sandra ingående. Vem är hon? Vad gör hon här och framförallt, vad är hennes relation med Skåningen?

ADn protesterade, framhävde sin roll som värd och han absolut inte kunde ägna sig åt pumpning av gästerna. En snabb blick på mig konstaterade han att det var nog hans enda alternativ just nu, om han skulle undvika ett hysteriskt utbrott av gigantiska mått.

Han tog sin uppgift på allvar, både dansade och bjöd på drinkar. Släpade ut den lilla Sandra på balkongen och pratade hur jävla länge som helst. Under tiden stod jag och öste i mig champagnecocktails som om domedagen stod inför dörren. Kunde knappt prata med folk, utan log tomt och flackade med blicken som värsta flipperkula.

Äntligen! Nu kom ADn in från balkongen, gav Sandra en ömsint klapp på kinden och går på toaletten! Hur i helskotta tänker han? Toabesök när mitt liv håller på att rasa ihop? Vi kan nu snacka om seriös profylaxandning. Jag flåsar som värsta blåsbälg och känner att svimmningen inte är långt borta.

Då äntligen kommer han fram till mig, ler lite försmädligt och säger; Jaha Du vännen. Nu vet jag hur det hänger ihop. Vill Du jag ska berätta?

KINKIG!

För jag vill ha minst 10 röster innan jag skriver mer! "sitter här och surar"