Kapitel 38

Gårdagenskvällens magi var inte lätt att hitta tillbaka till. Ibland glimmade det till och stämningen blev tät, men så återkom den vardagliga stämningen. Kändes som en berg och dalbana, ett stånkande uppför backen för att sedan fara iväg med ett pirr utan dess like. Och så tvärnit! Ju mer jag försökte koppla av, desto stiffare blev jag. Tror fasiken att en lyktstolpe hade varit mer följsam än jag.

Har noll koll på vad vi egentligen pratade om, var totalfokuserad hur Skåningen tittade, om han log, verkade uttråkad eller totalt likgiltig. Vad jag själv kände försvann någonstans i ett tomt svart hål. Helt och fullt självutplånande, för att hitta ledtrådar och signaler i hans uppförande. Så totalt tvärsemot mig själv att jag höll på att spy! Om jag hade knatat in på restaurangen och sett denna självutplånande donna slå kors på sig själv för att vinna en mans gillande hade jag tappat en ishink över huvudet på henne!

Någonstans halvvägs genom middagen insåg även Skåningen att jag genomgått någon kryptisk förvandling, och inte till det bättre. Han tog tag i min haka med fast hand och såg mig stint i ögonen. Kände hur jag flackade med blicken och verbalt irrade omkring som en yr höna. Kacklade om totalidiotiska saker, medan jag helst av allt ville försvinna in i tapeten och återkomma som mitt sanna jag.

Jag kan förstå att han frågade vem jag egentligen var och vart gårdags kvällens självsäkra madame tagit vägen. Men vad svarade jag? Jag visste ju inte själv vad jag höll på med. Så vad gör jag då? Jo tack, det klassiska och som jag själv föraktar när jag ser andra göra det. Jag föll i gråt som värsta engelska ungmön! Stora krokodiltårar rann och jag fick inte fram ett ord. Pinsam är väl ett ord man kan använda, ett annat kan vara instabil!

Men som en man av värld hajade han inte ens till, betalade lugnt notan och ledde mig ut från restaurangen. Helt införstådd med att kvällen var ett fiasko och romansen var över funderade jag över att kliva rakt ut på den trafikerade gatan för att slippa ett pinsamt avsked. Eller kanske svimma och vakna upp i min egen säng, inse att hela historien var en dröm. Att den kaxiga femme fatalen enbart haft en mardröm av storleksordningen major.

Och vad händer då? Jo tack, Skåningen tar mig i handen och börjar knata. Säger inte ett ljud men traskar på som om maraton i promenadtakt var kvällens tema. Och vi går i timmar, utan att säga ett ljud. Tankarna hoppar runt som överhettade popcorn för att så småningom lugna ned sig och jag känner hur stillheten infinner sig. En form av nirvana liknande känsla.

Utan att egentligen säga något har jag visat honom mina känslor, genom att visa min sårbarhet. Blottat min nakenhet och bjudit in, utan att jag egentligen förstod vad jag gjorde. Och han såg mig, rakt igenom det kaos jag genomgick såg han mig. Och han stannade kvar, var mig nära bara genom vår vandring genom natten.

En vandring som slutade vid mitt hotell, med en ömsint kram och en tankfull blick. En mjuk kyss och sedan gick han.

Den natten sov jag tungt och drömlöst. Vaknade i gryningen och funderade på vad som egentligen hänt. Och vad händer härnäst?