kapitel 39

Vaknar tidigt på morgonen och inser att det är måndag, men känner mig helt tom. Totalt urlakad och renons på drivkraft. Jobbet, som alltid lockat och utmanat mig känns så avlägset. Inte så att jag får panik eller något, är bara så totalt ointresserad av det just nu.

Hela jag känns som om någon dragit ut kontakten. Tillt med stora bokstäver i pannan. Inser att flygresan till Arlanda kommer bli något av en golgata vandring för mig. Helst av allt vill jag dra ut kontakten, stoppa huvudet under kudden och försvinna. Och hade det varit en vanlig måndag hade jag förmodligen gjort det, men att svika Chefen kunde jag inte. Not a chance. Han har trott på mig och backat mig i alla lägen, och nu behöver han mig. Inte för alltid, men för några korta timmar och det ska han fasiken få.

Rutinen gör att jag får ihop tillvaron. Samtidigt som businesssviden åker på kliver jag in i karriärrskvinnans skal och företställningen kan börja. Flygresan går smoth, kaffe klunkas i mängd och jag känner mig totalt avslappnad. Helt och fullt fast övertygad om att vad som än händer så får jag ihop det. Jag börjar inte ens hyperventilera som varit något av mitt varumärke.

Mötet går galant, alla är nöjda och Chefen strålar som värsta Times Square på nyår. Vi hinner med en kort pratstund innan flighten tillbaks. Då släpper jag bomben! Jag vill sluta, göra något helt annat. Jag var inte beredd på det själv, utan hux flux över croissenten flög det ur mig. Jag vet inte vem som blev mest förvånad, han eller jag. Men som den coole snubbe han är så frågar han bara varför. Helt lugnt och utan värderingar.

Och då blir jag totalt blank. Varför? Ingen jäkla aning, för jag visste inte ens om att jag skulle säga upp mig. Känner bara att jag måste göra något, vad som helst och innan jag vet ordet av har allt runnit ur mig. Mr Magic, min oförmåga till känslor, Skåningen med gårdagen som crescendo.

Chefen har nog varit med om ett och annat, för han höjer inte ett ögonbryn. Tittar bara lite forskande på mig och säger att visst, säga upp mig kan jag alltid göra men det är inte det smartaste draget i nuläget. Istället erbjuder han mig 2 veckors betald semester, en liten time out för att låta saker lägga sig och så tar vi en ny diskussion efter det. Snacka om pärla!

Lättad och förväntansfull landar jag i London. Vet inte riktigt varav denna lättnad kommit sig, men gårdagens snyftkalas verkar ha släppt någon form av spärr och en ny väg öppnat sig. Vad den leder till vet jag inte, men jag känner mig levande. Stark och nyfiken, helt bortom blasée och liktgiltighet.

Självklart finns Skåningen med i mina tankar, som en katalysator men också något djupare. Någon som berör mig bara genom sin närvaro, utan ord och handlingar. Bara genom att finnas till. Med honom behöver jag inte spela något spel, utan raka puckar är det som gäller. Vad det sedan tar vägen är ingen som vet. Han kanske inte ens besvarar mina känslor, men han bryr sig. Och just nu räcker det väldigt långt. Oerhört långt faktiskt!

Så långt att jag ringer honom. Utan ursäkter eller tramsigheter, pang på och en date blir det. Samma kväll och inte direkt på neutral mark. No sir, mötet ska ta palts på Skåningens hemmaplan!