Kapitel 42

Skottland är ett underbart land! Så vackert och verkligen kontemplativt. Vi ägnade dagarna åt att sakta åka runt, titta in på små värdshus och insupa historien i ett otal slottsruiner vi passerade. Såg Loch Nech i solnedgången, vandrade längst Obans hamn i strålande morgonsol och åkte skidor på plastsnö i skymningen.

Ett otal middagar av varierande kvalitet åts, på de små bead & breakfasts vi bodde var maten oftast av högsta kvalitet medan restaurangernas menyer lämnade en hel del att önska. Undantaget var Edinbrough. En helt fantastisk stad, som andades historia och nutid i en salig blandning. T o m lapplisorna var vänliga i denna stad! Istället för pböter fick vi små handskrivna lappar, där man vänligen bad oss ställa bilen på annan plats.

Den genuint trevliga skottska atmosfären gjorde underverk med min själ, och även för vårt förhållande. För nu kunde vi klart konstatera att ett förhållande hade vi, jag och Skåningen. Ett ganska seriöst sådant också, och mycket förälskat.

Det sköna med att vara i vuxen ålder och bli kär är att man skippar spelet. Visserligen var jag en jäkel på att lira det spelet, men den öppenhet som vårt förhållande innebar var än skönare och jag började lära mig även den biten.

Dagar och nätter gick in i varandra, fyllda av ett allmänt välbefinnande. Dock började en viss oror infinna sig, för vad händer när vi väl är tillbaka i Swinging London? Att vara kär på semester och främmande ort, utan störande inslag, är inte så svårt. Men i vardagen, när plikter och vänner pockar på? Måsten dyker upp och tristessen infinner sig? Var vårt förhållande så starkt och låg den verkligen på djupet?

Veckan gick fortare än jag någonsin trott att en vecka kunde göra och återfärden mot London tog sin plats. Sista kvällen tillbringade vi på ett litet B&B strax utanför Gretna Green, och romantikens vingslag slog hårt. Den natten kommer jag minnas för alltid, oavsett vad som händer framledes. En så total nakenhet själsligen har jag aldrig någonsin känt. Ovant och lite obehagligt, men samtidigt så vitalt och ärligt. Den natten ville jag stanna tiden, leva kvar i vår kokong av kärlek och ömhet. Bara vi två, ensamma i ett dunkelt och vackert rum.

Men nu är livet inte alltid så enkelt som i romanerna, och lyckliga slut finns inte alltid. Vardagen kallade för Skåningen, själv hade jag en veckas time out kvar och den tänkte jag utnyttja. En resa på helt egen hand var planerad. En vecka utan jobb och kärlek, men med tid till att utforska mitt eget inre. Tid till att försöka se mig själv som den människa jag innerst inne är, revidera självbilden helt enkelt.

Att jag sedan skulle längta mig kobent efter Skåningen behövde väl ingen tvivla på! Men de säger att kärleken växer med avståndet och det lär vi bli varse. Min oro var framförallt att Skåningen under denna vecka helt skulle gå in i sin vardagliga roll som Londons unkis No 1 och fortsätta leka omkring.

Men om det skulle bli så var våra känslor ändå inte av det rätta virket, och det kunde bara tiden utvisa.