Kapitel 43

Efter vår Skotlandsresa kändes London stort och hetsigt, men samtidigt lite lockande. Som att ha varit i kloster en vecka, ja utom för den rent fysiska biten vill säga, och sedan kliver ut i världen. Skåningen och jag tillbringade natten hemma hos honom, som ett kärt gammalt par.

Uppkrupna i soffan, smuttandes Irish Coffée och gloendes på gamla svart-vita Hollywoodsfilmer. Helt perfekt avslutning på en kontemplativ och inspirerande resa. Fast under den avslappnade ytan bubblade frågetecknen. Var vi ett par nu? Hade jag rätt att förvänta mig monogami? Skulle vi satsa på det här eller vad? Samtidigt kände jag mig inte redo att ställa några frågor, behövde ta reda på en del svar hos mig själv först. Och Skåningen verkade vara av samma åsikt, för spänningen fanns men inget blev sagt.

Morgonen därpå tog jag mig till hotellet, och fick en drös med telefonmeddelande från receptionisten. Jag hade lämnat London utan vare sig mobil eller dator, totalt onåbar för hela världen utom Skåningen. Och det fick jag äta upp nu! Istället för att bli stressad och bläddra igenom högen, tog jag det systematiskt och började i botten.

Stina! Helsicke, henne hade jag totalt förträngt under min kärleksresa. Snacka om kompis! Jag hade lovat Stina att finnas där, under hela graviditeten och självklart under förlossningen. Istället för den frånvarande fadern, so to speak. Och vad hade jag gjort? Jo tack, dundrat iväg ut i obygden helt okontaktbar för alla, men framförallt för höggravida Stina. Visserligen några veckor kvar, men barn kan komma för tidigt. Så mycket visste t o m jag!

Ringde självklart upp per omgående, men fick inte tag på henne någonstans. Inte på jobbet, inget svar hemma och mobilen kopplades bara till röstbrevlådan. Likadan hemma hos hennes föräldrar, till slut hade jag ringt runt hela gemensamma bekantskapskretsen men kammat noll. Var inne på att ringa runt alla BB avdelningar, men insåg att det föll på sjukhusens sekretess.

Kvarstod alternativet att kasta sig på första bästa plan hem, men då ringer telefonen. Det är Stina, äntligen! Hon har haft 2 falsklarm, men det var inte därför hon ringt. Det har visat sig att den lille junioren har parkerat sig med rumpan ned och inte gått att rubba. Ett kejsarsnitt är inplanerat, och det var för att ge mig datum för detta hon ringt. Efter tusen ursäkter för min tystnad och miljoners löften om att jag kommer vara där lägger vi på.

Jag fortsätter mitt matande och inga mer dramatiska samtal står på tur. Sammaledes med mailen, världen har tydligen fortsatt snurra utan min närvaro. Känns både skönt och tråkigt, egot får sig en törn men lättnaden är desto större. Jag får börja ta till mig att även om jag är viktig så är jag inte oumbärlig, iaf inte vad gäller jobb.

Så när dessa plikter är uppfyllda och med Skåningen fullt upptagen av jobb, vad gör jag då? En hel vecka kvar att ta tillvara på bästa sätt. Och den ska inte ägnas åt shopping, utan snarare åt andlighet i den mån jag mäktar med. Iaf åt lite eftertanke och självrannsakan.

Och vad gör man det bättre än i ett kloster?