Kapitel 44

En vecka kan gå snabbt, men tiden kan också krypa fram. Helt beroende på vad man fyller tiden med. Att i vuxen ålder välja att gå i kloster en vecka kan för somliga förete sig lätt desperat, men för mig verkade det vara helt rätt medicin. Men självklart var jag lite lätt nervös, för jag hade noll koll på vad som väntade.

Idén med kloster hade dykt upp efter en kväll av intensivt googlande, där jag sökt på "kontemplation, livskris och oro". Tror att kloster ingick i typ 90% av träffarna, och först var jag totalt anti. Men efter en djup diskussion med Skåningen verkade inte idén så dum längre. Och när jag sedan gogglade fram det lilla italienska klostret var beslutet taget!

Flög till Linate dagen efter min återkomst till London, och landade strax före lunch. Tog bussen in till Milano och åt lunch med gamla vänner. Firade av civilisationen med en riktig italiensk lunch och måttliga mängder chianti. Därefter tåget till Como, där jag fördrev en timme med att vandra vid Villa d'Este och insupa skönheten från Comosjön.

Exakt klockan 18.00 stod jag på torget och inväntade bilen som kom punktligt. Anlände till klostret dryga halvtimmen senare och möttes av några svartklädda madamer, även kallade nunnor.

Med deras leende vänlighet och min stapplande italienska lyckades vi forsla mig till mitt rum, ett kalt men ändå vackert rum beläget högt upp i klostret med en strålande utsikt över bergen. Förmodligen drog de även rutinerna för mig, men där gick min italienska bet. Förstod ord som mangiare och dormire, men de exakta detaljerna var oklara. Turligen nog hade damerna varit med förr och de överräckte ett blad på engelska, där allt stod. Kan väl påstå att jag inte direkt jublade vid första anblicken. Frukost klockan 06.00 och släckning klockan 20.00 var väl inte direkt något jag brukade praktisera.

Efter en orolig natt satt jag vid frukosten den första morgonen och insåg att jag hade två val, antingen skulle jag ge detta en chans och då fick jag köpa kittet fullt ut. Eller så var det bara packa och dra, på rot. Måste medge att den tanken var klart lockande, en vecka i Milano är inget jag normalt bangar för.

Dock kom jag till sans och valde att stanna. Gick in för rutinerna med hull och hår. Ägnade mina dagar åt att låta min kropp och själ komma i samklang med varandra. Låter lite mumbojumbo över det hela, men på något mystiskt sätt fungerade nunnornas metod.

Att inte ha någon att tala med, gjorde att jag fick lyssna på mig själv. Alla mina tankar och funderingar kom fram, de som jag tidigare inte hört pga livets ständigt pågående brus. Kroppen slappnade av, och mådde verkligen bra av det asketiska levernet.

Visserligen inte en livsstil jag skulle kunna anamma för evigt, men en vecka var precis det jag behövde just nu. En rening för både kropp och själ. Många knutar löstes upp, och jag gav mig själv svar på många frågor. Framförallt på den stora issuen i mitt liv just nu, Skåningen.
Var han min framtid eller ej?

Utan att egentligen aktivt funderat så mycket på det, stod svaret klart för mig den sista dagen på klostret. Jag vet exakt när och var det hände. Efter den tidiga frukosten tog jag en promenad i klosterträdgården. Längst bort i ena änden var en otroligt vacker berså, med milt rosa blommor som doftade av längtan och ömhet. Där satt jag och såg ut över de omgivande bergen, beundrade naturens mäktiga scenario och BAM! Plötsligt insåg jag vad jag ville med mitt liv och jag var redo att åka hem igen.

Redo att möta London och Skåningen. Redo att gå ut i livet igen.