Middag och seriöst prat väntade, men först tog vi oss en privat välkommen hem. Behövde få känna närheten och värmen av en annan människa, efter mina dagar i verbalt och fysiskt celibat.
Närheten mellan oss fanns där direkt, precis som attraktionen. Det kändes som att komma hem, fast ändå med en spänningen kvar. Luften gick fullkomligt att skära i, av uttalade frågor och tankar men ingen av oss sade något. Underförstått hade vi bestämt för att ta det civiliserat, i omgivningen av andra. Exakt varför vet jag inte, men det kanske var säkrast så.
Restaurangen Skåningen valt var helt rätt, han har en osviklig känsla för tajming. En liten och intim kvarterskrog, med en enkel men vällagad meny. Gott vin och tända ljus, samt borden placerade utom "lyssningshåll" från varandra.
I början pratade vi om allt som hänt, och självklart resan till Skottland. Jag var något okoncentrerad, försökte klura ut hur jag skulle börja när Skåningen frågade; Nå, vad kom Du fram till? Är det Du och jag som gäller eller tänker Du dra till tillbaka in i skalet igen?
Även om det inte var den öppning jag tänkt mig, så var det skönt att komma till skott. Utan krusiduller berättade jag vad som rört sig i mitt huvud och vad jag kommit fram till. En kravspecifikation kan man väl enkelt säga;
Jag vill satsa på Skåningen, med giftemål och hela köret. "The real thing" så att säga. För jag inbillar mig att det är lättare att kämpa på när man tagit det stora steget. Skåningen och jag har så mycket gemensamt så det vore fan om vi gav upp för något fånigt gräl. Vilket jag tidigare gjort i samboskap, då har det varit lätt att packa väskan och dra. Tack och hej, leverpastej!
Och så vill jag flytta hem till Stockholm igen, leva i den "verkliga" världen. När man bor utomlands som vi lever man på traktamente, är en främling men ingen turist och egentligen inte hemma någonstans. Jag vill ha rötter, känna att det är här jag kommer leva under lång tid framöver. Jag vill sätta bo helt enkelt, stoppa ned bopålarna och skapa en vardag.
Slutligen det sista och kanske svåraste, jag vill inte ha barn! Jag gillar barn, visst men i lagom portioner. Fast det är inte hela sanningen. Handen på hjärtat så törs jag helt enkelt inte.
Eftersom jag själv for illa som barn, vet jag hur lätt det är att förstöra ett barns tillit. Och det ansvaret vill jag inte ta. Aldrig någonsin! Och jag har heller inget behov av att fortplanta mig, se en liten kopia av mig själv. Nej tack! Jag har just lyckats "skapa mig själv" och det räcker bra.
Möjligen kanske detta ändrar sig, men det är inget jag räknar med.
När jag fått ur mig allt kändes det som en befrielse, dels att säga det till Skåningen och dels att höra det högt för mig själv. Då kändes det än mer riktigt, nu hängde det bara på Skåningen.
Först sa han ingenting, bara tittade fundersamt och det gick inte att spåra några som helst känslor i hans ansikte. Sedan drack han några klunkar vin, tittade igen och frågade om jag var helt säker. Jag nickade för nu bar inte rösten, kände hur nervositeten grep tag i mig. Tänk om jag missuppfattat allt? Jag menar, vi var ju inte ens "ihop". Vi hade tillbringat en vecka tillsammans, och efter det kommer jag med ett frieri! Gulp och panik, men nu var det gjort.
När Skåningen äntligen öppnade munnen var jag på väg att svimma. Blodet susade i öronen och jag märkte hur min flåsande andhämtning satte igång igen. Först kunde jag knappt höra vad han sa för bruset i öronen och jag fick klart fokusera för att överhuvudtaget begripa någonting.
Kontentan av det han sa var iaf att vi garanterat skulle flytta till Stockholm, och vad var väl bättre att slå ihop vårt homecomming party med en rejäl bröllopsfest? Barnfrågan lämnade han åt framtiden, för vem vet väl vad den bär med sig. Och det har han ju rätt i!
