tjejsnack

Önskedags

2005-10-07T19:15:00.000+02:00

Jepp, så var den slut. Hoppas ni har haft nöje av läsandet, ni är några stycken även om ni inte är så många som "säger" ngt.

Två frågor:
1. Vill ni läsa ngt mer?
2. Ngt speciellt ni vill det ska handla om?

Kapitel 46 - The End!

2005-10-06T19:06:00.000+02:00

Middag och seriöst prat väntade, men först tog vi oss en privat välkommen hem. Behövde få känna närheten och värmen av en annan människa, efter mina dagar i verbalt och fysiskt celibat.

Närheten mellan oss fanns där direkt, precis som attraktionen. Det kändes som att komma hem, fast ändå med en spänningen kvar. Luften gick fullkomligt att skära i, av uttalade frågor och tankar men ingen av oss sade något. Underförstått hade vi bestämt för att ta det civiliserat, i omgivningen av andra. Exakt varför vet jag inte, men det kanske var säkrast så.

Restaurangen Skåningen valt var helt rätt, han har en osviklig känsla för tajming. En liten och intim kvarterskrog, med en enkel men vällagad meny. Gott vin och tända ljus, samt borden placerade utom "lyssningshåll" från varandra.

I början pratade vi om allt som hänt, och självklart resan till Skottland. Jag var något okoncentrerad, försökte klura ut hur jag skulle börja när Skåningen frågade; Nå, vad kom Du fram till? Är det Du och jag som gäller eller tänker Du dra till tillbaka in i skalet igen?

Även om det inte var den öppning jag tänkt mig, så var det skönt att komma till skott. Utan krusiduller berättade jag vad som rört sig i mitt huvud och vad jag kommit fram till. En kravspecifikation kan man väl enkelt säga;

Jag vill satsa på Skåningen, med giftemål och hela köret. "The real thing" så att säga. För jag inbillar mig att det är lättare att kämpa på när man tagit det stora steget. Skåningen och jag har så mycket gemensamt så det vore fan om vi gav upp för något fånigt gräl. Vilket jag tidigare gjort i samboskap, då har det varit lätt att packa väskan och dra. Tack och hej, leverpastej!

Och så vill jag flytta hem till Stockholm igen, leva i den "verkliga" världen. När man bor utomlands som vi lever man på traktamente, är en främling men ingen turist och egentligen inte hemma någonstans. Jag vill ha rötter, känna att det är här jag kommer leva under lång tid framöver. Jag vill sätta bo helt enkelt, stoppa ned bopålarna och skapa en vardag.

Slutligen det sista och kanske svåraste, jag vill inte ha barn! Jag gillar barn, visst men i lagom portioner. Fast det är inte hela sanningen. Handen på hjärtat så törs jag helt enkelt inte.

Eftersom jag själv for illa som barn, vet jag hur lätt det är att förstöra ett barns tillit. Och det ansvaret vill jag inte ta. Aldrig någonsin! Och jag har heller inget behov av att fortplanta mig, se en liten kopia av mig själv. Nej tack! Jag har just lyckats "skapa mig själv" och det räcker bra.
Möjligen kanske detta ändrar sig, men det är inget jag räknar med.

När jag fått ur mig allt kändes det som en befrielse, dels att säga det till Skåningen och dels att höra det högt för mig själv. Då kändes det än mer riktigt, nu hängde det bara på Skåningen.

Först sa han ingenting, bara tittade fundersamt och det gick inte att spåra några som helst känslor i hans ansikte. Sedan drack han några klunkar vin, tittade igen och frågade om jag var helt säker. Jag nickade för nu bar inte rösten, kände hur nervositeten grep tag i mig. Tänk om jag missuppfattat allt? Jag menar, vi var ju inte ens "ihop". Vi hade tillbringat en vecka tillsammans, och efter det kommer jag med ett frieri! Gulp och panik, men nu var det gjort.

När Skåningen äntligen öppnade munnen var jag på väg att svimma. Blodet susade i öronen och jag märkte hur min flåsande andhämtning satte igång igen. Först kunde jag knappt höra vad han sa för bruset i öronen och jag fick klart fokusera för att överhuvudtaget begripa någonting.

Kontentan av det han sa var iaf att vi garanterat skulle flytta till Stockholm, och vad var väl bättre att slå ihop vårt homecomming party med en rejäl bröllopsfest? Barnfrågan lämnade han åt framtiden, för vem vet väl vad den bär med sig. Och det har han ju rätt i!

Kapitel 45

2005-10-01T16:43:00.000+02:00

Nu längtade jag hem! Många bitar hade fallit på plats, och även om jag inte hade alla svar visste jag iaf vart jag skulle leta. På flygplatsen kunde jag knappt sitta stilla, ivrig som en greyhound inför en tävling.

Funderade på att ringa Skåningen medan jag väntade vid gaten, men just då ringer telefonen. Stinas namn dyker upp på displayen, och två känslor slår mig. Panik, för att barnet förmodligen är på väg och jag måste boka om biljetten till Stockholm. Den andra känslan är förväntan, mitt gudbarn har slutligen bestämt sig för att göra sitt intåg i denna värld.

Men icke då! Falskt alarm igen, eller rättare sagt den här gången var det jag som hade felaktiga förväntningar. Stina den guldklimpen ville bara höra hur min vecka varit och vad jag kommit fram till.

När hon hörde mitt beslut blev det tyst. Efter en evighets lång väntan suckade hon djupt och sa att någonstans hade hon väl alltid trott att det var så det skulle bli. Även om hon inte ännu hade gett upp hoppet. Hon lät lite besviken, men samtidigt förstod hon mitt beslut och vi bubblade på till dess att mitt plan ropades ut.

Flygningen gick helt problemfritt och snabbt. Hade detta varit en Hollywood film så hade vi drabbats av flygplanskapare, slocknad motor och kraftig turbulens, men så blev det lyckligtvis inte.

När jag klev ut på Heathrow stod Skåningen där. Precis som om när jag lämnade honom, med ett stort leende och öm blick. Stannade upp och tänkte efter en gång till, kom fram till att beslutet kändes rätt. Än mer nu när jag såg honom. Funderade på att ta det direkt, men insåg att jag fick lägga band på mig.

Den nyhet jag skulle förmedla behövde garanterat inramas av en romantisk middag, med god mat och multum med vin. Trots att jag var helt säker i mitt beslut, kunde jag ändå inte veta hur Skåningen skulle ta det. Men nu var det bestämt, och så fick det bli.

Den vägen jag slagit in på var en "one way", och det var den enda rätta för mig!

Kapitel 44

2005-09-30T20:09:00.000+02:00

En vecka kan gå snabbt, men tiden kan också krypa fram. Helt beroende på vad man fyller tiden med. Att i vuxen ålder välja att gå i kloster en vecka kan för somliga förete sig lätt desperat, men för mig verkade det vara helt rätt medicin. Men självklart var jag lite lätt nervös, för jag hade noll koll på vad som väntade.

Idén med kloster hade dykt upp efter en kväll av intensivt googlande, där jag sökt på "kontemplation, livskris och oro". Tror att kloster ingick i typ 90% av träffarna, och först var jag totalt anti. Men efter en djup diskussion med Skåningen verkade inte idén så dum längre. Och när jag sedan gogglade fram det lilla italienska klostret var beslutet taget!

Flög till Linate dagen efter min återkomst till London, och landade strax före lunch. Tog bussen in till Milano och åt lunch med gamla vänner. Firade av civilisationen med en riktig italiensk lunch och måttliga mängder chianti. Därefter tåget till Como, där jag fördrev en timme med att vandra vid Villa d'Este och insupa skönheten från Comosjön.

Exakt klockan 18.00 stod jag på torget och inväntade bilen som kom punktligt. Anlände till klostret dryga halvtimmen senare och möttes av några svartklädda madamer, även kallade nunnor.

Med deras leende vänlighet och min stapplande italienska lyckades vi forsla mig till mitt rum, ett kalt men ändå vackert rum beläget högt upp i klostret med en strålande utsikt över bergen. Förmodligen drog de även rutinerna för mig, men där gick min italienska bet. Förstod ord som mangiare och dormire, men de exakta detaljerna var oklara. Turligen nog hade damerna varit med förr och de överräckte ett blad på engelska, där allt stod. Kan väl påstå att jag inte direkt jublade vid första anblicken. Frukost klockan 06.00 och släckning klockan 20.00 var väl inte direkt något jag brukade praktisera.

Efter en orolig natt satt jag vid frukosten den första morgonen och insåg att jag hade två val, antingen skulle jag ge detta en chans och då fick jag köpa kittet fullt ut. Eller så var det bara packa och dra, på rot. Måste medge att den tanken var klart lockande, en vecka i Milano är inget jag normalt bangar för.

Dock kom jag till sans och valde att stanna. Gick in för rutinerna med hull och hår. Ägnade mina dagar åt att låta min kropp och själ komma i samklang med varandra. Låter lite mumbojumbo över det hela, men på något mystiskt sätt fungerade nunnornas metod.

Att inte ha någon att tala med, gjorde att jag fick lyssna på mig själv. Alla mina tankar och funderingar kom fram, de som jag tidigare inte hört pga livets ständigt pågående brus. Kroppen slappnade av, och mådde verkligen bra av det asketiska levernet.

Visserligen inte en livsstil jag skulle kunna anamma för evigt, men en vecka var precis det jag behövde just nu. En rening för både kropp och själ. Många knutar löstes upp, och jag gav mig själv svar på många frågor. Framförallt på den stora issuen i mitt liv just nu, Skåningen.
Var han min framtid eller ej?

Utan att egentligen aktivt funderat så mycket på det, stod svaret klart för mig den sista dagen på klostret. Jag vet exakt när och var det hände. Efter den tidiga frukosten tog jag en promenad i klosterträdgården. Längst bort i ena änden var en otroligt vacker berså, med milt rosa blommor som doftade av längtan och ömhet. Där satt jag och såg ut över de omgivande bergen, beundrade naturens mäktiga scenario och BAM! Plötsligt insåg jag vad jag ville med mitt liv och jag var redo att åka hem igen.

Redo att möta London och Skåningen. Redo att gå ut i livet igen.

Kapitel 43

2005-09-25T22:05:00.000+02:00

Efter vår Skotlandsresa kändes London stort och hetsigt, men samtidigt lite lockande. Som att ha varit i kloster en vecka, ja utom för den rent fysiska biten vill säga, och sedan kliver ut i världen. Skåningen och jag tillbringade natten hemma hos honom, som ett kärt gammalt par.

Uppkrupna i soffan, smuttandes Irish Coffée och gloendes på gamla svart-vita Hollywoodsfilmer. Helt perfekt avslutning på en kontemplativ och inspirerande resa. Fast under den avslappnade ytan bubblade frågetecknen. Var vi ett par nu? Hade jag rätt att förvänta mig monogami? Skulle vi satsa på det här eller vad? Samtidigt kände jag mig inte redo att ställa några frågor, behövde ta reda på en del svar hos mig själv först. Och Skåningen verkade vara av samma åsikt, för spänningen fanns men inget blev sagt.

Morgonen därpå tog jag mig till hotellet, och fick en drös med telefonmeddelande från receptionisten. Jag hade lämnat London utan vare sig mobil eller dator, totalt onåbar för hela världen utom Skåningen. Och det fick jag äta upp nu! Istället för att bli stressad och bläddra igenom högen, tog jag det systematiskt och började i botten.

Stina! Helsicke, henne hade jag totalt förträngt under min kärleksresa. Snacka om kompis! Jag hade lovat Stina att finnas där, under hela graviditeten och självklart under förlossningen. Istället för den frånvarande fadern, so to speak. Och vad hade jag gjort? Jo tack, dundrat iväg ut i obygden helt okontaktbar för alla, men framförallt för höggravida Stina. Visserligen några veckor kvar, men barn kan komma för tidigt. Så mycket visste t o m jag!

Ringde självklart upp per omgående, men fick inte tag på henne någonstans. Inte på jobbet, inget svar hemma och mobilen kopplades bara till röstbrevlådan. Likadan hemma hos hennes föräldrar, till slut hade jag ringt runt hela gemensamma bekantskapskretsen men kammat noll. Var inne på att ringa runt alla BB avdelningar, men insåg att det föll på sjukhusens sekretess.

Kvarstod alternativet att kasta sig på första bästa plan hem, men då ringer telefonen. Det är Stina, äntligen! Hon har haft 2 falsklarm, men det var inte därför hon ringt. Det har visat sig att den lille junioren har parkerat sig med rumpan ned och inte gått att rubba. Ett kejsarsnitt är inplanerat, och det var för att ge mig datum för detta hon ringt. Efter tusen ursäkter för min tystnad och miljoners löften om att jag kommer vara där lägger vi på.

Jag fortsätter mitt matande och inga mer dramatiska samtal står på tur. Sammaledes med mailen, världen har tydligen fortsatt snurra utan min närvaro. Känns både skönt och tråkigt, egot får sig en törn men lättnaden är desto större. Jag får börja ta till mig att även om jag är viktig så är jag inte oumbärlig, iaf inte vad gäller jobb.

Så när dessa plikter är uppfyllda och med Skåningen fullt upptagen av jobb, vad gör jag då? En hel vecka kvar att ta tillvara på bästa sätt. Och den ska inte ägnas åt shopping, utan snarare åt andlighet i den mån jag mäktar med. Iaf åt lite eftertanke och självrannsakan.

Och vad gör man det bättre än i ett kloster?

Kapitel 42

2005-09-23T20:26:00.000+02:00

Skottland är ett underbart land! Så vackert och verkligen kontemplativt. Vi ägnade dagarna åt att sakta åka runt, titta in på små värdshus och insupa historien i ett otal slottsruiner vi passerade. Såg Loch Nech i solnedgången, vandrade längst Obans hamn i strålande morgonsol och åkte skidor på plastsnö i skymningen.

Ett otal middagar av varierande kvalitet åts, på de små bead & breakfasts vi bodde var maten oftast av högsta kvalitet medan restaurangernas menyer lämnade en hel del att önska. Undantaget var Edinbrough. En helt fantastisk stad, som andades historia och nutid i en salig blandning. T o m lapplisorna var vänliga i denna stad! Istället för pböter fick vi små handskrivna lappar, där man vänligen bad oss ställa bilen på annan plats.

Den genuint trevliga skottska atmosfären gjorde underverk med min själ, och även för vårt förhållande. För nu kunde vi klart konstatera att ett förhållande hade vi, jag och Skåningen. Ett ganska seriöst sådant också, och mycket förälskat.

Det sköna med att vara i vuxen ålder och bli kär är att man skippar spelet. Visserligen var jag en jäkel på att lira det spelet, men den öppenhet som vårt förhållande innebar var än skönare och jag började lära mig även den biten.

Dagar och nätter gick in i varandra, fyllda av ett allmänt välbefinnande. Dock började en viss oror infinna sig, för vad händer när vi väl är tillbaka i Swinging London? Att vara kär på semester och främmande ort, utan störande inslag, är inte så svårt. Men i vardagen, när plikter och vänner pockar på? Måsten dyker upp och tristessen infinner sig? Var vårt förhållande så starkt och låg den verkligen på djupet?

Veckan gick fortare än jag någonsin trott att en vecka kunde göra och återfärden mot London tog sin plats. Sista kvällen tillbringade vi på ett litet B&B strax utanför Gretna Green, och romantikens vingslag slog hårt. Den natten kommer jag minnas för alltid, oavsett vad som händer framledes. En så total nakenhet själsligen har jag aldrig någonsin känt. Ovant och lite obehagligt, men samtidigt så vitalt och ärligt. Den natten ville jag stanna tiden, leva kvar i vår kokong av kärlek och ömhet. Bara vi två, ensamma i ett dunkelt och vackert rum.

Men nu är livet inte alltid så enkelt som i romanerna, och lyckliga slut finns inte alltid. Vardagen kallade för Skåningen, själv hade jag en veckas time out kvar och den tänkte jag utnyttja. En resa på helt egen hand var planerad. En vecka utan jobb och kärlek, men med tid till att utforska mitt eget inre. Tid till att försöka se mig själv som den människa jag innerst inne är, revidera självbilden helt enkelt.

Att jag sedan skulle längta mig kobent efter Skåningen behövde väl ingen tvivla på! Men de säger att kärleken växer med avståndet och det lär vi bli varse. Min oro var framförallt att Skåningen under denna vecka helt skulle gå in i sin vardagliga roll som Londons unkis No 1 och fortsätta leka omkring.

Men om det skulle bli så var våra känslor ändå inte av det rätta virket, och det kunde bara tiden utvisa.

Kapitel 41

2005-09-20T21:19:00.000+02:00

För första gången i mitt liv åker jag iväg på semester med en man! Annars har det varit kortare weekends eller flirtar upphittade on the spot. Men här var det en riktig vuxenpryl, en planerad semester med en man.

Eftersom vi åkte i princip i samma ögonblick som Skåningen lagt på luren hann jag inte bli speciellt uppstressad. Jag bara flöt med på stundens ingivelse, svängde förbi hotellet och hmtade upp lite nödvändigheter. Packningen var minimal, men kreditkortet med så att det nödvändigaste kunde införskaffas under resans gång.

Vi bestämde oss för att sträcköra till York, för att där ta ett första stop innan vi tog oss an Skottland. Och York var precis rätt ställe för oss. En oerhört pitoresk äldre stad, med läckra butiker och mysiga restauranger. Vi hittade ett centralt beläget bed&breakfast, med ett rum beläget under takåsarna och utsikt mot det gamla slottet.

Middag på en underbar italiensk korg, vin i stora mängder och vårt samtal från natten innan löpte vidare. Jag har aldrig någonsin öppnat upp som med Skåningen, jag berättade inte enbart om konkreta händelser utan även tankar och känslor som rörde sig i mitt inre.

Om jag någonsin stött på min soulmate så var det den här mannen. Det enda svåra var balansgången, när man utelämnar sig så totalt är det lätt att passionen försvinner. Lite av mystiken falnar och det blir tryggt. Som en varm gammal kofta, varm och skön men inte speciellt sexig.

Vi avslutade middagen med en stillsam promenad genom ett mörkt och stilla York. Hand i hand vandrade vi, först under en vänskaplig tystnad men vartefter promenaden utsträckte sig dök något annat upp. Stämningen tätnade, händerna började försynt smeka varandra och till slut fanns den där, spänningen.

Varje andetag kändes tungt, kroppen började spännas och magen var i totalt uppror. Jag försökte skynda på stegen för att snabbt komma hem, men Skåningen höll mig tillbaka. Strosade så långsamt att det kändes som vi började gå baklänges. Och så log han så oerhört retfullt hela tiden!

Men slutligen var promenaden till ända, vårt vackra rum under takåsarna väntade och inga plikter behövde uppfyllas. Bara våra egna önskningar!

kapitel 40

2005-09-18T21:44:00.000+02:00

Dyker upp hos Skåningen och känner mig underligt nog helt lugn. Lite nervös absolut, men ändock helt cool. Ungefär som att detta är något jag måste göra, och vad som än händer är det till det bättre. Kan inte riktigt förklara, men det är som en befrielse att genomgå det jag gör just nu.

För första gången i mitt vuxna liv är jag helt planlös, har ingen aning om vad jag ska göra imorgon eller ens de närmsta timmarna. Framförallt har jag ingen aning om vad jag ska säga, eller ens vad jag känner inför mötet med Skåningen. Vet bara att jag måste träffa honom, och prata med honom. Vad som sedan sker får ge sig.

Jag funderade faktiskt på att ringa Mr Magic innan jag lämnade hotellet, men beslöt mig för att klara mig själv. Den här situationen hade jag drivit fram och det är bara jag som kan hitta vilken väg jag ska gå härifrån. Och jag behöver inte Mr Magics bekräftelse på att jag gjort rätt, för jag går efter min intuition och den säger mig att jag gör helt rätt.

En del av mig bromsar i 180 och säger att jag inte är klok. Det är som en främmande själ har tagit över mitt liv och gör saker som mitt tidigare jag aldrig någonsin skulle kommit i närheten av. Samtidigt känns den här biten inte alls dum, den väcker igenkänning hos mig och jag är nyfiken på vart det leder. Tror nog att jag upplever tillit till mig själv, Mr Magics paradord.

Skåningen öppnar dörren och famnen, som jag genast kliver in i. Kramen är varm och trygg, men helt osensuell. En lätt kyss och ett rart leende. Vinet står framme, ljusen är tända och klassisk musik på stereon. Läge för förförelse eller djupsinnigt samtal mellan två människor.

I dagsläget är det senare det som gäller. Jag som alltid reagerat fysiskt i första hand har inte tillstymmelse till sexuella känslor i kroppen just nu. Jag som alltid kastat mig handlöst in i fysiska situationer utan prat och eftertanke, är enbart sugen på prat för närvarande. Mycket märklig känsla, men ändå befriande.

Jag har alltid trott att jag "followed my heart" när jag hamnat i sådana situationer tidigare, men inser nu att det enbart handlat om instinkter styrda av intellektet. Med sex kan jag manipulera de flesta män, och därför har jag gått på den bogen. Men i djupsinnigt och öppet snack, där hjärtat verkligen får tala är jag en total amatör.

Det blir en lång natt, med mycket gråt och även en hel del skratt. Skåningen börjar med att berätta om varför han lämnade mig i vårt tidigare liv. Han berättar även om skilsmässan och saknaden över barnen. Tydligen var han inte alls kär när han gifte sig, men han var oerhört fäst vid henne och ville verkligen få det att fungera. Tyvärr fungerade det inte alls, för hon behövde någon som avgudade henne och satte henne på piedistal. En vardaglig kärlek var inte nog, och skilsmässan ofrånkomlig.

Vad jag själv egentligen sa är jag inte riktigt på det klara med. Tror nog att jag fick med allt, från barndomens övergivenhet och sveket från två omogna föräldrar, till den stora kärlekssorg jag upplevt när Skåningen övergav mig.

En lång och innehållsrik natt, fylld av förtroenden och närhet. Och egentligen pratade vi inte alls om oss själva i relation till varandra, i dagsläget. Men vi lärde känna varandra, vi öppnade upp och lade korten på borden, öppet och naket.

Framåt gryningen gäspar Skåningen stort och konstaterar att det snart är dags för arbete. Informerar honom om min mycket lägliga time out, vilket han blir lite lätt avundsjuk på. Sedan gör han något mycket förvånande, han ringer sin kompanjon och tar på rot ut en veckas semester!

En vecka som vi båda ska spendera tillsammans, på bilsemester i Skottland. Bara vi två och den ödsliga naturen, små bed&breakfast och långa promenader. En start på något nytt!

kapitel 39

2005-09-16T21:12:00.000+02:00

Vaknar tidigt på morgonen och inser att det är måndag, men känner mig helt tom. Totalt urlakad och renons på drivkraft. Jobbet, som alltid lockat och utmanat mig känns så avlägset. Inte så att jag får panik eller något, är bara så totalt ointresserad av det just nu.

Hela jag känns som om någon dragit ut kontakten. Tillt med stora bokstäver i pannan. Inser att flygresan till Arlanda kommer bli något av en golgata vandring för mig. Helst av allt vill jag dra ut kontakten, stoppa huvudet under kudden och försvinna. Och hade det varit en vanlig måndag hade jag förmodligen gjort det, men att svika Chefen kunde jag inte. Not a chance. Han har trott på mig och backat mig i alla lägen, och nu behöver han mig. Inte för alltid, men för några korta timmar och det ska han fasiken få.

Rutinen gör att jag får ihop tillvaron. Samtidigt som businesssviden åker på kliver jag in i karriärrskvinnans skal och företställningen kan börja. Flygresan går smoth, kaffe klunkas i mängd och jag känner mig totalt avslappnad. Helt och fullt fast övertygad om att vad som än händer så får jag ihop det. Jag börjar inte ens hyperventilera som varit något av mitt varumärke.

Mötet går galant, alla är nöjda och Chefen strålar som värsta Times Square på nyår. Vi hinner med en kort pratstund innan flighten tillbaks. Då släpper jag bomben! Jag vill sluta, göra något helt annat. Jag var inte beredd på det själv, utan hux flux över croissenten flög det ur mig. Jag vet inte vem som blev mest förvånad, han eller jag. Men som den coole snubbe han är så frågar han bara varför. Helt lugnt och utan värderingar.

Och då blir jag totalt blank. Varför? Ingen jäkla aning, för jag visste inte ens om att jag skulle säga upp mig. Känner bara att jag måste göra något, vad som helst och innan jag vet ordet av har allt runnit ur mig. Mr Magic, min oförmåga till känslor, Skåningen med gårdagen som crescendo.

Chefen har nog varit med om ett och annat, för han höjer inte ett ögonbryn. Tittar bara lite forskande på mig och säger att visst, säga upp mig kan jag alltid göra men det är inte det smartaste draget i nuläget. Istället erbjuder han mig 2 veckors betald semester, en liten time out för att låta saker lägga sig och så tar vi en ny diskussion efter det. Snacka om pärla!

Lättad och förväntansfull landar jag i London. Vet inte riktigt varav denna lättnad kommit sig, men gårdagens snyftkalas verkar ha släppt någon form av spärr och en ny väg öppnat sig. Vad den leder till vet jag inte, men jag känner mig levande. Stark och nyfiken, helt bortom blasée och liktgiltighet.

Självklart finns Skåningen med i mina tankar, som en katalysator men också något djupare. Någon som berör mig bara genom sin närvaro, utan ord och handlingar. Bara genom att finnas till. Med honom behöver jag inte spela något spel, utan raka puckar är det som gäller. Vad det sedan tar vägen är ingen som vet. Han kanske inte ens besvarar mina känslor, men han bryr sig. Och just nu räcker det väldigt långt. Oerhört långt faktiskt!

Så långt att jag ringer honom. Utan ursäkter eller tramsigheter, pang på och en date blir det. Samma kväll och inte direkt på neutral mark. No sir, mötet ska ta palts på Skåningens hemmaplan!

Kapitel 38

2005-09-15T22:20:00.000+02:00

Gårdagenskvällens magi var inte lätt att hitta tillbaka till. Ibland glimmade det till och stämningen blev tät, men så återkom den vardagliga stämningen. Kändes som en berg och dalbana, ett stånkande uppför backen för att sedan fara iväg med ett pirr utan dess like. Och så tvärnit! Ju mer jag försökte koppla av, desto stiffare blev jag. Tror fasiken att en lyktstolpe hade varit mer följsam än jag.

Har noll koll på vad vi egentligen pratade om, var totalfokuserad hur Skåningen tittade, om han log, verkade uttråkad eller totalt likgiltig. Vad jag själv kände försvann någonstans i ett tomt svart hål. Helt och fullt självutplånande, för att hitta ledtrådar och signaler i hans uppförande. Så totalt tvärsemot mig själv att jag höll på att spy! Om jag hade knatat in på restaurangen och sett denna självutplånande donna slå kors på sig själv för att vinna en mans gillande hade jag tappat en ishink över huvudet på henne!

Någonstans halvvägs genom middagen insåg även Skåningen att jag genomgått någon kryptisk förvandling, och inte till det bättre. Han tog tag i min haka med fast hand och såg mig stint i ögonen. Kände hur jag flackade med blicken och verbalt irrade omkring som en yr höna. Kacklade om totalidiotiska saker, medan jag helst av allt ville försvinna in i tapeten och återkomma som mitt sanna jag.

Jag kan förstå att han frågade vem jag egentligen var och vart gårdags kvällens självsäkra madame tagit vägen. Men vad svarade jag? Jag visste ju inte själv vad jag höll på med. Så vad gör jag då? Jo tack, det klassiska och som jag själv föraktar när jag ser andra göra det. Jag föll i gråt som värsta engelska ungmön! Stora krokodiltårar rann och jag fick inte fram ett ord. Pinsam är väl ett ord man kan använda, ett annat kan vara instabil!

Men som en man av värld hajade han inte ens till, betalade lugnt notan och ledde mig ut från restaurangen. Helt införstådd med att kvällen var ett fiasko och romansen var över funderade jag över att kliva rakt ut på den trafikerade gatan för att slippa ett pinsamt avsked. Eller kanske svimma och vakna upp i min egen säng, inse att hela historien var en dröm. Att den kaxiga femme fatalen enbart haft en mardröm av storleksordningen major.

Och vad händer då? Jo tack, Skåningen tar mig i handen och börjar knata. Säger inte ett ljud men traskar på som om maraton i promenadtakt var kvällens tema. Och vi går i timmar, utan att säga ett ljud. Tankarna hoppar runt som överhettade popcorn för att så småningom lugna ned sig och jag känner hur stillheten infinner sig. En form av nirvana liknande känsla.

Utan att egentligen säga något har jag visat honom mina känslor, genom att visa min sårbarhet. Blottat min nakenhet och bjudit in, utan att jag egentligen förstod vad jag gjorde. Och han såg mig, rakt igenom det kaos jag genomgick såg han mig. Och han stannade kvar, var mig nära bara genom vår vandring genom natten.

En vandring som slutade vid mitt hotell, med en ömsint kram och en tankfull blick. En mjuk kyss och sedan gick han.

Den natten sov jag tungt och drömlöst. Vaknade i gryningen och funderade på vad som egentligen hänt. Och vad händer härnäst?

kapitel 37

2005-09-13T19:50:00.000+02:00

Gick dagen igenom på ett patetiskt löjligt litet rosa moln. Jag, bruden som var kall i alla lägen. Som aldrig blev förälskad, utan förförde och övergav med ett glatt leende. Lallade omkring som värsta fjortisen med fjärilar i magen och ett fånigt leende.

ADn ringde såklart för att få rapport, vilket slutade med en lunchdate. Mycket vin gick åt och fnittret bubblade i mig som en överjäst läskedryck. ADn sa lite spefullt att han aldrig någonsin trott att Fröken Titan skulle tina upp. Lite stött över smeknamnet, samtidigt som jag blev lite fånigt stolt. Isdrottning hade jag hört, men Titan? Fast det kom sig tydligen av en glassig yta, som inget fäste på och med ett stenhårt inre. För även den hårdaste is smälter i värme, som ADn sa.

Försökte ta det coolt men tittade på klockan stup i kvarten. Tiden brukar oftast gå fort över helgerna, och måndagen närma sig snabbare än man tror. Men icke så idag, här gick fasiken sekundvisaren baklänges både ett och två varv. Snacka om otålig!

Efteråt strosade vi runt på diverse smågator, och besökte marknaden i Notting Hill. Hittade både en och annan rolig pryl att konsumera, så jag passade på att fylla på presentförrådet. Souvenirer till dem därhemma såklart. Och så en fin liten skylt till ADn, som jag tänkte smyga in lite snyggt på kontoret. Passar honom perfekt! En liten borstad mässingskylt på vilken det står ingraverat "You are always two in a lie - the one who tells it and the one that listens". Kändes klockren!

När eftermiddagen äntligen lider mot sitt slut ringer mobilen, och jag får hjärtat i halsgropen. Säg inte att karlfan ska ringa och avboka, för då får jag totalt spel. Men icke, numret är okänt och jag svarar lite försiktigt.

Och gissa vad? Jag skulle gett fasiken i att svara, för i andra änden är chefen från hemmakontoret, dear old Sweden, som blixtinkallar mig på ett VIP möte på Arlanda måndag förmiddag! Med start klockan 09.00! Typ no way! Aldrig, för då byter jag hellre jobb.

Chefen hade piffigt nog bokat en kärra klockan 20.00 och ett rum på flygplatsen, så jag skulle slippa stressa till mötet. Aldrig i livet, jag skulle hellre simma över på måndags morgonenför middagen ikväll missar jag inte under några omständigheter! Turligen nog är Chefen en man med viss världsvana, och han förstod på min tveksamma röst att flyga söndag kväll inte var till att tänka på. Vi enades om att boka om mötet till 10.00 och att jag istället satte mig på första flyget 07.30 och så var kvällen räddad.

Middagsdate en söndag. Det måste finnas lite seriositet bakom det, för det är typ lite familjevarning på det. Men date är det och jag är redo, även om jag känner ett starkt behov av att äta lugnande i kubik och kvadrat.

Istället blir det ett glas vin och en långt avkopplande bad. Lite dressed down, men med alla attributen klart framhävda. Försöker signalera att jag bryr mig men inte är desperat, även om jag innerst inne är totalt manisk vad gäller denne karl.

Jag är nervös så in i bäng, och av flera skäl egentligen. Dels den vanliga man-kvinna nervositeten som dyker upp när man är attraherad av någon. Men jag är även nervös för alla känslor som far runt i min kropp! Är jag verkligen förälskad eller är det något jag projicerat för att Mr Magic varit på mig om min avstängdhet? Och om jag nu är förälskad, är det besvarat och håller det även i vardagen?

Miljoners frågor och inser med förnuftet att inga svar ges. Här är det bara att ge sig ut i det okända och hoppa! Nu står jag högst upp på trampolinen, antingen kliver jag ned eller så kastar jag mig ut. Och ut ska jag, om jag så förgås på kuppen!

Det är en laddad dam som tar sig till restaurangen, med ett stort pirr i magen. Har tajmat in det perfekt, så jag kommer 7 minuter efter utsatt tid. Inte nonchigt men inte heller för ivrigt. Och där sitter han! Med ett stort charmigt leende och jag smälter.

Kapitel 36

2005-09-05T19:02:00.000+02:00

Så lätt i sinnet och totalt övertygad om min förförelseförmåga skred jag raskt till verket. Den stackars Skåningen hade inte en chans! Å andra sidan blev han nog klart smickrad, han förstod ju inte djupet och bakgrunden till mitt intresse.

Vet inte riktigt hur jag ska återge kvällen, mer än att den var magisk! Efter den anspänning jag levt med i veckor var det som en förlösning att äntligen släppa efter och ge sig hän. Började med att dansa, i evigheters evighet kändes det som.

Djupa blickar och menande små leenden, förstulna smekningar som blev allt öppnare. Vi trodde att vi var diskreta, men hörde av ADn efteråt att vi märktes ungefär lika lite som ET i en telefonkiosk. Det hade tydligen varit vadslagning i köket om när vi skulle avlägsna oss tillsammans. Och det gjorde vi!

Ännu en natt med Skåningen och den var precis så mysig som jag hoppats. Nu låter jag som värsta pubbebruden, men det var verkligen så. Fortfarande frisläppt och hämningsläst, total öppenhet i kombination med mycket skratt. Behöver jag säga något mer?

Samtidigt låg det en spänning under ytan, iaf från min sida. Vad händer sedan? Vem tar första steget? Eller blir det inga fler steg? Är det ett one night eller finns det känslor med i bilden? Tusen frågor och ingen tordes jag ställa! Av räddsla för att lämna ut mig, göra bort mig och förstöra det som vi ändock har.

Fick iaf ur mig att jag gärna ville han skulle stanna över natten! Bara det kändes som ett stort steg för mig. Den iskalla snödrottningen släppte på garden och framförde ett behov! Mr Magic skulle skuttat upp i taket och ritat kors.

Stannade han över natten då? Yes he did! Han log lite underfundigt och frågade efter frukostmenyn. När han hörde vad den innehöll var beslutet lätt. Och när jag vaknade tidigt nästa morgon låg han där bredvid. Sovandes med armen utslängd över kudden. Så lämpligt för mig att krypa upp på och gosa in mig. Och somnade om.

Nästa gång jag vaknade var det han som låg vaken och väntade in morgonen. Känslan av att vakna, känna hans närhet och vända mig om, se djupt in i hans ögon. Den känslan är oerhört stark och jag känner suget i magen. Efter honom, hans närhet och det vi delat tillsammans.

Efter en lång sovmorgon åt vi frukost i sängen, duschade tillsammans och kröp sedan ned i sängen igen. Nu började det kritiska ögonblicket närma sig. Vem säger något? Eller går han bara?

Det kritiska ögonblicket närmar sig, vi är båda uppe ur sängen och kläderna på. Känner hur vi klär på oss våra officiella, lite stiffa jag och magin börjar sakta tona bort. Paniken sprider sig, jag tar ett djupt andetag och kastar ur mig en förfrågan om middag.

Precis när jag hör mina egna ord inser jag att jag borde begå harakiri! Så här gör inte en glassig innebrud! Okej att förföra något öppet, men att bjuda ut sig själv på middag är tabu i hundraåttio! Kan någon stänga in mig i garderoben och släppa ut mig om några år eller så?

Skåningen stannar till och ser i mitt tycke ut som han skulle frysa till is. Förmodligen funderade han febrilt på hur han skulle komma ur detta på ett snyggt sätt, utan att rata mig totalt. En sängkompis är alltid bra att ha, så det gäller att inte förolämpa någon alltför tydligt.

Men under över alla under, han säger helt enkelt javisst! Och ikväll äter vi middag och the story continues!

OBS! att nästa kapitel dröjer 1 vecka, 10 dgr pga semester!

Kapitel 35

2005-09-03T22:38:00.000+02:00

Vill jag han ska berätta? Oh nej, absolut inte. Jag gillar total ovisshet, ger livet lite mer krydda. Klart som fasiken jag vill han ska berätta! Och berättar gör han, i ett långsamt och retfullt tempo. Alla små totalt obetydliga detaljer berättas i lättjefult och klart irriterande tempo.

Sandra har nyligen kommit till London, för att sammanstråla med sin kärlek sedan ett antal år tillbaka. Kärleken hade flyttat ett halvår tidigare, och nu kom Sandra efter för att de äntligen skulle bli sambos efter ett antal års "on-off förhållande". Första kvällen är de ute på lokal, vilket visade sig vara samma lokal som Skåningens. Som svenskar i perforin lyckas de alla tre hitta varandra i baren. Någon gång under kvällen försvinner Sandras kärlek. Först reagerar Sandra inte alls, men när tiden går och kärleken är borta växer oron.

Skåningen känner sig som den borne gentlemannen och erbjuder sig att följa Sandra hem. Helt ny i London och lite lätt berusad är inte de bästa förutsättningarna för en sen nattpromenad som ensam tjej. Turligen visar det sig att de bor nästintill grannar, så Skåningen eskorterar henne hela vägen till dörren. Tackar för sig och knatar sakteliga hemmåt.

Efter en 5 minuters promenad hör han en hysterisk kvinnoröst yla hans namn och han vänder raskt tillbaka. Galopperar raka vägen till Sandras hus och där hittar han henne som en blöt fläck, totalt hysterisk och osammanhängande.

Det visar sig sedemera att Kärleken hade begett sig hemmåt. Inte helt ensammen, för att på ett väldigt osubtilt sätt markera att deras förhållande var över. In other words, Sandra hade ertappat Kärleken in action och fått ett totalt frispel.

Skåningen hade gjort det enda möjliga, tagit henne under sina vingar skugga och erbjudit henne nattlogi. Och det ena ledde till det andra. Och det andra var inte ett förhållande utan en mycket nära vänskap.

Äntligen kunde jag börja andas. Vänner, I could live with that! Även om jag inte är överdrivet förtjust i vänskapen män och kvinnor emellan. Framförallt inte andra kvinnors vänskap med min man! Även om nu Skåningen inte officiellt var min man, så var han iaf spoken for!

Förresten kanske Du vill veta en sak till, kom ADn på. Och denna lilla detalj han hitintills undgått att nämna är att Sandras före detta kärlek var en tjej. Snacka om att det var strypvarning!

Samtidigt såg livet avsett ljusare ut! Inte nog med att Sandra inte var Skåningens nya flirt, hon var överhuvudtaget inte intresserad av karlar på det sättet. Hallelulja, dags att plocka fram femme fatalen i mig och skrida till verket.

Nu Du lilla Skåne boy! Ta ett djupt andetag för here I come!

Kapitel 34

2005-09-02T19:29:00.000+02:00

Sandra?! Who the fuck is Sandra var min spontana tanke. Här har jag väntat, våndats och med fara för eget liv piffat till mig för the seduction of the century, och så tycker det skånska helvetet upp med en liten bimbo vid namn Sandra!

Effekten av malten spred en hysterisk värme i magen och i kombination med min frustration kände jag mig som en drake från helvetet. Intuitivt kände jag för att knocka bruden med en rak höger, trycka upp skåningen i ett hörn och skälla ut honom efter noter.

Turligen nog hade jag inte dragit i mig alltför mycket malt och kunde fortfarande kontrollera mina reflexer, men det var på håret. Ler iskallt och sträcker fram en sval värdinnehand till Sandra. Säger på min bästa upperclass engelska att det är lovley to see her, varpå hon svarar på ren och skär gnällbältes dialekt; tack för att jag fick komma.

Skåningen har inte ens vett att se generad ut, utan ger mig en öm kram och puss på kinden. Ser mig djupt i ögonen och tackar för senast. Och jag fattar nada! Totalt tilt i skallen. Vem i helvete är Sandra från "äskälstuuuuna"? Och vad gör hon med Skåningen här? Och framförallt vad har de ihop?

En förnuftig person hade väl presenterat sitt sällskap lite närmre, men inte denne man. Mitt hopp stod då till ADn, att han skulle besitta lite inside information, men han var lika totalt nollad som mig.

Kvällen fortskred enligt planer vad gäller mat, vin och musik. En kanonkväll om inte detta mysterium hade gäckat mig hela kvällen. Skåningen var den borne minglaren, och var inte i närheten mer av Sandra än någon annan. Och knappt i närheten av mig heller, även om jag klart kunde konstatera att han hade koll på mig. Fick lite menande leenden och glittrande blickar.

Men vad betyder de å andra sidan i en sådan här situation? Betyder det "ja, jag kommer ihåg vår kväll och ser fram emot en upprepning" eller betyder det "ja, jag förstår att Du undrar vem lilla pinglan Sandra är och Du kan gått vara nyfiken".

Min stolthet förbjöd mig att trycka in honom i garderoben och sticka ståltrådsgalgar i genetialierna, men gudarna ska veta att det låg nära till hands! Till slut kunde jag inte hålla mig, drog med mig ADn ut i köket och gav honom en rask bakgrund till min problematik. Skickade därefter ut honom med tydliga instruktioner att korsförhöra Sandra ingående. Vem är hon? Vad gör hon här och framförallt, vad är hennes relation med Skåningen?

ADn protesterade, framhävde sin roll som värd och han absolut inte kunde ägna sig åt pumpning av gästerna. En snabb blick på mig konstaterade han att det var nog hans enda alternativ just nu, om han skulle undvika ett hysteriskt utbrott av gigantiska mått.

Han tog sin uppgift på allvar, både dansade och bjöd på drinkar. Släpade ut den lilla Sandra på balkongen och pratade hur jävla länge som helst. Under tiden stod jag och öste i mig champagnecocktails som om domedagen stod inför dörren. Kunde knappt prata med folk, utan log tomt och flackade med blicken som värsta flipperkula.

Äntligen! Nu kom ADn in från balkongen, gav Sandra en ömsint klapp på kinden och går på toaletten! Hur i helskotta tänker han? Toabesök när mitt liv håller på att rasa ihop? Vi kan nu snacka om seriös profylaxandning. Jag flåsar som värsta blåsbälg och känner att svimmningen inte är långt borta.

Då äntligen kommer han fram till mig, ler lite försmädligt och säger; Jaha Du vännen. Nu vet jag hur det hänger ihop. Vill Du jag ska berätta?

KINKIG!

2005-09-01T23:04:00.000+02:00

För jag vill ha minst 10 röster innan jag skriver mer! "sitter här och surar"

Törs Du?

2005-08-31T10:08:00.000+02:00

Vara med och påverka fortsättningen? Vem är det Skåningen har med sig?

1. lillasyster
2. exfru
3. jobbarkompis
4. flickvän
5. hans inneboende
6. hans granne som är transvestit
7. eget förslag

Anta utmaningen och säg vad Du tycker, så ser vi vad det blir *s*

Kapitel 33

2005-08-29T21:22:00.000+02:00

Det behövdes inget större geni för att inse att något gått snett, så jag bad med bävan att få en spegel. På de trendiga salongerna är det no peeping förrän allt är fixed och färdigt. Normalt sett brukar jag uppskatta det, men inte nu.

Efter lite hummande hit och dit inser de att de inte kan komma undan och spegeln hämtas.

Holy shit! Ser ut som jag spottat körsbär i fläkten. Hela ansiktet är fyllt av små röda knottor, det är lättare att räkna de vita fläckarna än de röda. Läpparna ser ut som efter en natts tonårshångel och ögonen ska vi inte prata om. En knappnål är gigantisk i jämförelse med mina ögonhålor. Och håret! Tanken var att det skulle vara guld och koppartonade slingor, för att framhäva mina gröna sköna små ögon.

Fast å andra sidan fast det just nu inga ögon att framhäva, så vad gjorde det att håret var en mysko grön gul färg. Passade liksom in i mitt övriga totalt miserabla ansikte. Undrar om Skåningen gillar Alcros färgkartor? Närmare ett levande exemplar än så här kunde han iaf inte komma.

Inte nog med att det såg ut som skrutt, det kändes som jag peelat mig med grovt sandpapper. Inte en direkt angenäm känsla, och läpparna stack om jag käkat brännnässlor till lunch.

De ytterst korrekta och oerhört generade damerna i personalen skulle prompt ringa doktorn. Själv ville jag enbart ta en påse över skallen och åka hem. Sova bort skiten och hoppas att jag skulle se ut som vanligt dagen därpå. Men medan vi dividerade i vilket som var vettigast, började jag må pyton. Kallsvettas och pulsen kändes som den höll på att lägga av.

Och nästa ögonblick vaknar jag upp på sjukhuset! På en hysterisk akutavdelning, fylld av fyllon, skrikande armbrutna barn och förvirrade åldringar. Och så jag, damen med köttfärsansiktet! Det visade sig att jag fått en seriös allergiattack, förmodligen av kombinationen skaldjur och slingning. Med cortison en masse och lite adrenalinsprutor skulle de raskt få mig på fötter.

På mina enträgna frågor om när jag skulle se normal ut och om håret skulle ändra färg, log de bara artigt och bytte samtalsämne. De ville hålla mig kvar för observation över natten, och jag kände mig inte speciellt kaxig så jag vek ned mig direkt.

En sval skön säng, lite lull lull medicin och natten passerade fort förbi. Vaknade tidigt nästa morgon och ylade efter en spegel det första jag gjorde, men servicen var inte speciellt på topp. Jag fick själv masa mig ut i badrummet och i skenet av en halvdassig lampa försöka få en överblick över katastrofen.

Läpparna och ögonen såg normala ut, skinnet som en ödla. Torrt och fnasigt som Döda Havs rullarna. Håret ska vi inte tala om. Såg ut som ett påskris, risigt och grönskimrande i hela jävla skalan. Snacka om att starta på minus!

Maggie var en pärla och hämtade upp mig på sjukhuset, tog mig raka vägen hem och påbörjade diverse underdunder kurer. Hårtvätt och glittersprayer i mängd kunde dock inte fixa barret. Jag såg ut som en påskkäring, period. Alternativen var att antingen köra naturelle och lansera en ny trend, eller dölja eländet med huckle eller peruk.

Efter en del vånda och ett otal provningar blev det naturelle. Jag menar, skulle jag lyckas kroka Skåningen skulle jag förr eller senare vara tvungen att vissa håret. Tänk själv, seriöst making out i soffan och så skuttar vi in i sovrummet. Jag tar av mig hucklet och han får frispel av håret! Istället för upphettsning lär han drabbas av hysteriska skrattattacker.

Styrkte mig med en stor malt, en sista titt i spegeln och lyckospark från Maggie och så bar det iväg. Maggie skulle komma senare men jag hade lovat ADn att vara värdinna, och som sådan bör man vara på plats före gästerna.

ADn ömkade mig och piggade samtidigt upp mig, med att beundra mitt gröna hår. Unikt och läckert, tror jag han sa. Segervittringen började återvända och jag hyste stora förhoppningar på kvällen. Gästerna började drälla in, men ingen Skåning att skåda så långt ögat kunde se. Attans karl, förstod han inte att jag höll på att förgås av frustration?

Då kommer han äntligen! Hjärtat galopperar och min konstiga andning börjar igen. Drar i mig en malt till på stående fot, och går mot dörren för att välkomna. Ler förföriskt och tar Skåningen i armen. Han vänder sig mot mig och ler, en lätt puss på kinden. Totalt osensuellt, men kanske lite nervös? Men då slår han till! Vänder sig bak, pekar på en oerhört snygg brunett och säger - här är Sandra!

Survey!

2005-08-26T22:15:00.000+02:00

Mamma Mu är en trogen och återkommande läsare, och Mamselamsen passerar förbi. Ser på räknaren att det eventuellt är några till, men nu är jag nyfiken. Är det Mamma Mu som läser oerhört ofta eller är ni fler som läser? Vore kul att veta, och är även seriöst intresserad av KRITIK - både ros och ris, för det här experimentet är tänkt att utveckla mig.

Kapitel 32

2005-08-25T21:19:00.000+02:00

Den stora dagen närmar sig! Gästlistan är kollad på både korsan och tvärsan, och yes - Skåningen kommer! Catering ordnad, musiken kirrad och DKNY är uthämtad från kem. Hormonerna under kontroll, de ligger och glöder under ytan. För att citera James Brown, I feel good!

Så jäkla bra att jag genast börjar oroa mig. För när allt är som bäst brukar väl något gå åt pipsvängen eller? Exempelvis att projektet avslutas i förtid, dagen före middagen vore ju klockrent. Eller att min bästa, käraste, finaste Sofie behöver min hjälp för då finns inga alternativ. En livslång vänskap är viktigare än en potentiell romans. Hårt men sant!

Men so far so good, ingen ko på isen och hoppet stiger. Fredagen har jag gjort en fuling, har ett oerhört viktigt och mycket intressant möte utanför stan klockan 10.00. Londontrafiken en fredag är ingen lek, så jag lär inte hinna in till kontoret. Ack så tråkigt, men jag får väl ägna mig åt lite kreativ skönhetsvård. Att sedan det oerhört viktiga mötet råkar bli avbokat behöver väl ingen veta? Egentligen borde den Lutherska själen i mig få dåligt samvete, men not.

De senaste veckorna på jobbet har ADn och jag verkligen presterat en masse. Vi ligger före tidsplanen, och 25% under kostnadsbudget så jag är värd en belöning. Om jag sedan kan lyckas få till en egen privat liten guldmedalj vore det än bättre.

Torsdagen avslutas tidigt och jag tar mig hem med gott samvete. Hotellrummet som tidigare känts som en isoleringscell har återigen blivit den fristad jag först kände när jag kom hit. Har bullat upp med snacks och färdiglagat från Fortnum & Mason för här ska lyxas. Lax, hummer och lite andra godsaker väntar för en hårt arbetande kvinna.

Kvällen avlöpte helt utan dramatik och jag slocknade ganska tidigt. Vaknar pigg och lycklig, första gången på länge som jag känner en total förväntan på dagen. Dusch och sedvanliga samtalet till Sofie, där allt också framskrider enligt planerna.

Magen växer och hon verkar må hur bra som helst. Kärleken hennes är installerad i föräldrahemmet, och de blivande farföräldrarna håller en tät kontakt. Sofie frågade om jag vill bli gudmor, vilket jag hade hoppats och förväntat men ändå inte kunde ta för givet. Fick en liten tår i ögat och kände mig stolt som attan. Jag ska bli den bästa jäkla gudmor som går på denna jord! Göra allt bus som mamman inte gör, finnas där som en snäll tant med en stor famn att krypa in i och jag ska alltid, alltid finnas där för henne eller honom. Always!

Precis när jag ska lämna rummet ringer telefonen, och det är Stockholms kontoret. Istället för att bli hemkallad i förtid blir projektet förlängt och utökat. Minimum 3 månader men eventuellt ännu längre. Och vad säger man då? Yes please är väl ett lätt understatement. Skåningen my dear, Du sitter löst till för denna varg är på jakt!

Skönhetssalongen är en av Londons hottaste, som Maggie fixat tid till. Känns klart lyxigt att susa omkring i megatjock morgonrock och dricka skumpa en arbetsdag, men Luther den lille djävulen verkar ha slocknat för jag njuter hämningslöst.

Det klipps och slingas, masseras och knådas. Både fejan, tår och händer får sitt och en ny kvinna börjar träda fram. Känner mig lite som på moln, huvudet i bomull. Läge att dra ned på champagnen kanske.

Plötsligt börjar personalen runt om se lite spända ut. Det viskas febrilt och det känns som om alla stirrar mig. Själv sitter jag med näsan i en tidning, för på de riktigt flaschiga salongerna är det nono att tjuvkika i spegeln innan hela härligheten är klar. Men jag kan inte hålla mig, något är fel och med lite lätt hysterisk röst ber jag om en spegel.

Kan väl säga som så att Roy Orbinsson hade inte börjat gala om han fått se mig inte!

Kapitel 31

2005-08-24T23:24:00.000+02:00

Snacka om att livet kan vända snabbt. Tidigare var privatlivet enkelt och okomplicerat, en lätt slajdning på en räkmacka. Jobbet var en evig balansgång, med noggran blandning av ödmjukhet och proffessionalism. Eller som man enkelt kan uttrycka det "a lot of asses to kiss". Som tur vad har jag hitintills valt rätt rumpa!

Men så åker jag till London, och livet gör en tvärvändning i 180! Visserligen kunde väl den simplaste Einstein ha räknat ut att det skulle hända något. Jag hade ju faktiskt frivilligt börjat i terapi. Fast så här med facit i hand så tror jag nog inte att jag riktigt hade kläm på vad terapin kunde eller skulle åstadkomma för förändringar i mitt liv. Det var väl mer en grej, "jaha då börjar jag väl i terapi då, så har jag testat det med". Men Mr Magic tar inte lätt på sådana saker inte, så här är jag. Manglad och kavlad, på längden och tvären.

Och så ser det ut som det gör. Privatlivet är ett kaos utan like, ingen balans eller harmoni utan ett vilt vacklande mellan höga torn och djupa avloppsbrunnar.

Jobbet däremot är en dröm, för ADn är en riktigt bra kille att jobba med nu när garden är nere. Njuter och trivs varje sekund, projektet löper som det ska och det är framförallt roligt! Tänk om någon sagt till mig innan att jag helt plötsligt skulle uppskatta den svartklädde, totalstiffe skyltdockan! Jag hade garvat rått och hjärtligt, samt rekommenderat Sobril i stor mängd.

Skåningen är ett kapitel för sig. Hur fasen ska man kunna lista ut om man är kär i en karl när man aldrig ser honom? Visst, vi har en bakgrund tillsammans med det var hundra år sedan och som alltid tenderar det förflutna att se lite mer rosenskimrande ut än vad det var.

Och ja, vi hade kanonsex här i London och trivdes som handen i handsken med varandra. Men sedan då? Försöker intala mig själv att det blir man inte kär på. Ganska jag drabbats av moral och samvete på äldre dar, försöker intala mig själv att jag är kär för att inte känna mig billig och lättfotad? Klassiska tjejsymptom, som jag tidigare ratat hos mina medsystrar och aldrig drabbats av själv.

Just nu snurrar det friskt, så jag funderar nästan på att ta en time out. Åka hem över dagen och parkera mig i Mr Magics rum tills han rensat upp i mitt så kallade förnuft! Fast jag vet ju bara vad han kommer säga "det är Ditt liv och Dina beslut"! Thank you for nothing!

Och även om jag nu skulle vara förälskad i Skåningen, så vad gör jag åt det? Jag vet inte var karln bor, har inget telefonnummer och jag kan inte direkt tälta i parken om han skulle komma förbi fler gånger. Visst vet jag var han jobbar, men hur hysteriskt är inte det. Töntvarning i 180 och jag gör inte sådant, över min döda kropp!

Tur att jobbet är inne i en krävande process just nu. Gick upp i ottan i morse och hade briefing med ADn. Vi har kommit på ett litet sidospår, som kan vara kul att följa. Slår det väl ut så lär det slå big time, vilket vore en bra merit att komma med. Körde på hela dagen, och lunchen bestod av en ostmacka så vi var väl värda att fira på kvällen.

Tänk, mig och ADn på krogen utan att sätta huggtänder i varandra. Trevligt hade vi, totalt utan spänningar eller flirt. Bara ren och skär vänskap, på en ganska hög social nivå. Inte för att förringa mina vanliga lekkamrater på hemmaplan, men det är också mest lek. Vi har kul och är barnsliga ihop, men med AD var det lite intellektuellt över det hela. Jag vet fortfarande inte vart hans preferenser ligger, men det dritter jag fullständigt i. Det är hans business och ganska så ointressant.

ADn har ju en stor fördel till, om man tänker efter riktigt ordentligt. Han är kompis med Skåningen, och borde således veta hur man får tag på honom! Ergo, en plan börjar ta form i mitt huvud. Tänk en liten spontanfest arrangerad av ADn, då måste han rimligen bjuda in sina kollegor och polare. Och vilka kan då spontant träffas? Och vem ska då vara klädd i sitt svarta åtsittande DKNY med stilletterna på? Vässad till tänderna och lite lagom cool?

Faktum är att det var inte så svårt att manipulera ADn till ett litet party. Dels hade han just flyttat in i sin nya lya och dels fanns det en liten födelsedag att fira. Och hyggliga jag erbjöd mig raskt att vara med att rodda det hela.

Ska bara lyckas hålla ihop i 2 veckor till, sedan går startskottet för Förförelseakt nummer 2, för jag har beslutat mig! Ingen rotborste, utan här satsas friskt av All the way May!

Kapitel 30

2005-08-16T20:56:00.000+02:00

En man i receptionen! Gulp. Snacka om att jag blev högpresterande på några få sekunder. Klart att karln ska upp, men ge mig en minut eller två. Tornado genom hotellrummet, kläder på, fingrarna fixade frisyren samtidigt som tänderna borstades. Skyfflade ned snackshögen och flaskorna, som sedan kamouflerades med en filt. Lite rosa på läpperna och så kan vem som helst knacka på dörren.

Såklart det var Skåningen! Vem annars visste vem jag bodde är i London? Maggie iofs, och trots att hon var lite macho i stilen skulle ingen ta henne för en man ens i en kolsvart nattklubbslokal.

När knackningen kommer ler jag förföriskt, beredd med en klart inviterande kommentar. Här vankas tidsfördriv och sensuellt umgänge. Äntligen något som kunde bryta min nedåtspiral och locka fram den levnadsglada person jag egentligen är.

Snacka om surprise! Vem står utanför dörren när jag öppnar? Inte busan är det Skåningen inte, utan en total överraskning. Herr AD himself!

Jag blev stiff som en telefonstolpe och leendet försvann raskt in i evigheten. Tror inte ens att jag sa något. Vad tusan vill han? Och hur i helskotta hittade han mitt hotel?

En sak var jag säker på, och det var att kvällen inte skulle sluta som jag tidigare trott. Inte under några som helst omständigheter skulle jag tumla runt med den här mannen i sängen. Inte ens för en miljon pund.

Med tanke på hans bistra uttryck var det nog inte heller vad han hade i åtanke. Efter att ha tackat nej till en drink från den innehållsrika minibaren satte han sig i soffan. Hela hans macho attityd verkade runnit av honom totalt, och han såg mest ut som en kille som spelat bort alla sina stenkulorna.

Efter lite hummande och harklande kom han fram till vad han ville. Efter det totala fiaskot på mötet tidigare i veckan hade han insett att han var tvungna att samarbeta med mig. Framförallt nu när jag låg på topp och han var ute i kylan. Han kom för att lägga ned stridsyxan helt enkelt, och inleda fredsförhandlingar.

Eftersom jag satt med alla kort på hand hade jag kunnat pressa honom ganska hårt. Instinkten sa mig att trycka dit honom rejält, och ge igen för hans tidigare oförskämdeter. Men jag sansade mig. Visst skulle det kännas skönt att se honom kräla i stoftet, men å andra sidan kunde vi ha nytta av varandra och samarbetet framledes skulle självfallet bli klart mycket lättare om vi kunde mötas på mitten.

Efter någon timmes snack var vi rörande överens, vi hade pratat igenom misshälligheterna och lagt korten på bordet. När han väl la av macho kostymen var han riktigt trevlig. Jag hade aldrig någonsin tvivlat på hans kompetens, det var bara hans person jag inte stod ut med men nu kändes allt klart bättre.

När ADn gått stöp jag i säng, totalt utmattad efter helgens intensiva känslokaos. Egentligen ganska lustigt, i början av veckan var jobbet pain och privatlivet toppen. Och några dagar senare var det upside down. ja, ja man kan väl inte få allt här i livet.

För första natten på länge sov jag djupt och drömlöst, men vaknar tidigt i gryningen med samma känsla som morgonen innan. En stor saknad och jag inser att jag har Skåningen under my skin.

Frågan är som förr - ska han få stanna där eller ska jag ta ett nappatag med rotborsten?

Kapitel 29

2005-08-15T21:38:00.000+02:00

Det blev en låååång helg, med massor av tankar och funderingar. Och längtan! Vaknade mitt i natten av att jag grät. Kom inte ihåg vad jag drömde om, mer än att jag kände mig ensam och övergiven. Var totalt förvirrad när jag inte kände igen mig, och hade några halsbrytande ångestsekunder innan hjärnan satte igång.

Tidigt på söndagsmorgonen började min självpåtagna isolering ta på krafterna, och jag kände att fick jag inte tala med någon skulle jag gå totalt bananas. Ringde Maggie, men hon var barnvakt. Hon hade skickat iväg dottern över helgen och ägnade sig 100% åt mormorsrollen. Hur gärna hon än ville var det stört omöjligt.

Och sedan var listan på potentiella stödkuratorer i London slut. Ett telefonnummer till med London som prefix fanns, men det var totalt förbjudet! Möjligen att det kunde nyttjas under alkoholens påverkan, men inte spik nykter en söndag. Det var totalt no no.

För att inte börja klättra på väggarna eller tömma minibaren makade jag mig upp ur sängen och tog en promenad. Parken vid hotellet var precis lagom stor, och i mitt undermedvetna hade jag en viss förhoppning om att det ingick i Skåningens sedvanliga promenadsstråk.

Jag tror jag gick i parkhelvetet i 4 timmar, fram och tillbaka, men inte en glimt av någon Skånsk herre inte. Däremot ett helt gäng pansjos som såg lite lätt nervösa ut när jag knatade förbi dem sjuttioelfte gången. Hade de varit utrustade med mobiler hade de nog ringt polisen på stört. Insåg hur patetisk jag var och avvek från parken.

En tur till närmsta butik för att tröstshoppa lite. Lite onyttigt snacks, Seven Up i mängder och alla inredningstidningar butiken kunde uppbringa skulle väl hjälpa mig fram till måndag morgon. Hotellrummet som tidigare erbjudit en fristad och möjlighet till kontemplation kändes nu som en cell, där jag blev själsligen och kroppsligen inlåst med mig själv och mina tankar.

För att ytterligare fördriva tiden funderade jag på att åka hela Londons t-bane nät, men insäg att det verkade lite väl maniskt. Bet ihop och klev tillbaka till hotellet. Djupandades hela vägen upp i hissen, för att bevara lugnet.

Som ett mantra mumlade jag tyst för mig själv "jag kan, jag vill, jag kan, jag vill". Exakt vad jag kunde och ville kom jag aldrig till, men det hjälpte iaf att hålla ångesten borta. Kliver in på rummet och inser hur fånig jag är. Ett hotellrum är ett hotellrum, varken mer eller mindre.

In i duschen och sedan myspyjamas på, grisskär i modell större men hur skön som helst. Fullbordar min outfit med tjocka raggisar och bandara runt huvudet. Unnar mig en GT och kryper ihop i soffan, omgiven av snacks och tidningar i en salig röra.

Telefonen ringer och jag ler lite för mig själv. Stackars Maggie har fått dåligt samvete och nu kommer inbjudan till söndagsmiddag med mormor och barnbarnen. Men icke då! Det var receptionen.

"Madame, there is a gentleman waiting for you down in the reception. Shall I send him up?"

Kapitel 28

2005-08-13T14:01:00.000+02:00

Kvällen i sängen blev en lång och tankfylld natt. Många tankar som snurrade runt och ingen rätsida fick jag på saker och ting. Beslöt mig för att lägga locket på och låta det mogna fram. Somnade framåt småtimmarna, och kom till jobbet urlakad. Skönt att det var fredag, kort arbetsdag och sedan en lång skn helg.

När jag kom till jobbet upptäckte jag att stämningen var helt annorlunda, helt plötsligt möttes jag av mer respektfyllda blickar än tidigare. Egentligen ganska fånigt att kvinnliga tårar var vad som behövdes, istället för att min kompetens bemöttes på rätt sätt. Hur som var jag iaf glad att min jobbstatus hade höjts till skyarna.

I konservativ anglosaxisk anda hade jag betygsatts redan innan jag satt min fot på kontoret. Följdaktligen hade man redan på förhand bestämt att jag inte hade något att komma med. M a o var loppet kört redan på förhand. Men så kom då de förlösande tårarna, gubbsen sänkte garden och helt plötsligt lyssnade de på vad jag sa. Och insåg att jag de fakto hade något att komma med och så blev livet genast mycket lättare.

Fredagen avslutades i en glad anda, med några öl på puben. En del av kollegorna skulle vidare och försökte locka ut mig på bus, men jag var ståndaktig. Kände att tankarna som snurrade runt behövde få en chans att få landa och en helg för mig själv var vad jag behövde.

Ännu en kväll i hotellrummets tystnad väntade. Trots att det var ett helt frivilligt val, kände jag mig ändå lite ynklig. Trots allt positivt som hänt den senaste veckan kände jag mig skör. Som om huden skalats av och jag var totalt naken, själsligen. Den kaxiga donnan som åkt till London hade ersatts av en mjuk och känslig liten flicka. Och det gillade jag inte riktigt.

Senaste mötet med gruppen hos Mr Magic hade gett mig en hel del att tänka på, förmodligen var det det som bubblade upp nu. I gruppen hade jag blivit varm i kläderna, både tyckt till om andra och öppnat upp själv. Vid den senaste sessionen hade jag blivit tufft åtgången. Vet inte riktigt hur vi kom in på det, men jag hade sagt något om att det var tråkigt att jag inte behövde någon. Att jag var så stark i mig själv. Och det var som att släppa loss en flock hyenor!

Utan att göra en alltför lång historia kan jag väl säga att de höll inte med. Min känsla av att vara stark och klara mig själv, förklarade de med feghet. Att jag inte tordes släppa någon på livet för jag var rädd för att bli sviken. Något inom mig reagerade på vad de sa, inte så att jag direkt höll med men någon form av igenkänning fick jag.

När jag ser tillbaka inser jag att en fysiskt närvarande men mentalt frånvarande mor kanske inte var bästa förutsättningen för att växa upp till en trygg och stabil person. Fadersgestalten var totala motsatsen, fysiskt frånvarande men i högsta grad mentalt närvarande. Kan väl säga att det inte var den optimala grogrunden för att utveckla tillit till mina medmänniskor.

Men jag hade ändå kommit dit jag var idag. Genom hårt arbete med mig själv, jag hade dissikerat och analyserat mig själv hänsynslöst. Kategoriserat och förpackat alla delar i små lådor, och stoppat in dem i den själsliga garderoben. Vad jag inte insett var att jag fortfarande bar med mig samma sorger och bedrövelser som förr, bara snyggare förpackade nu.

För att komma igenom det förflutna och låta såren lägga sig var jag tvungen att på nytt öppna alla dessa lådor. Kasta bort de negativa bitarna och låta de fina minnena finnas kvar, inte förtränga och stänga inne. Förnuftet i mig förstod detta glasklart, men det var en helt annan sakt att låta det komma in i hjärtat. Men så är å andra sidan vägen mellan hjärna och hjärta universums längsta strecka!

Men varför dök allt detta upp nu då, när livet flöt fram på en räkmacka och jag kände mig stark?
Kanske just därför, jag släppte på garden och öppnade upp för nya intryck. Tror även att natten med Skåningen gjorde sitt till. Så inställd på att jag var trygg med honom, att ingen förälskelse var på gång gjorde att jag var helt och fullt avslappnad. Och totalt vidöppen emotionellt, inget skyddsnät överhuvudtaget.

När jag var helt ärlig mot mig själv insåg jag att natten med Skåningen betytt mer för mig än vad jag egentligen ville tillåta. Han hade berört mig förr och gjorde så denna gång också. Insåg att jag hamnat i ett vägskäl, skulle jag göra som förr - play it safe? Eller skulle jag försöka dra lärdom av min tid hos Mr Magic och försöka "live a little"?

Kapitel 27

2005-08-12T11:35:00.000+02:00

Hämnden är ljuv, en sliten gammal klyscha men inte desto mindre sann. Stärkt som jag var efter en kanonkväll, lite lätt avtrubbad av för mycket älskog och för lite sömn gjorde att jag slajdade fram på en räkmacka. Inga svårigheter för stora, inte hinder oövervinnerliga utan allt var lätt som en spettekaka!

I god old England är man klar förkärlek för möten. Ju mer hierki desto bättre. Rangordningen är helig, och högsta hönset styr mötet med järnhand. Inga diskussioner utanför protokollet. Något som normalt retar mig till vansinne, men i detta fallet var det till min fördel.

Av en händelse hamnade jag bredvid ADn och jag undrade om det var en medveten strategi från hans sida. Det gav mig verkligen the creeps, men en dag som denna lyckades jag klara även det. Med en ljuv stämma framförde jag viskande mina ursäkter för att jag snott hans pojkvän kvällen innan. Ett skämt, om än plumpt. Något mer macho än ADn fanns inte, och jag var snudd på vänskaplig när jag framförde det som en ursäkt.

Och se på fan, vad händer? Mannen går fullständigt i taget, får ett veritabelt utbrott och reser sig upp. Högröd i ansiktet vrålar han diverse tillmälen och okvädningar till mig. Rummet fryser till is, och den enda som verkar levande är ADn. Men han är iofs desto mer levande, än alla oss andra tillsammans.

Själv sitter jag som paralyserad. Vad sa jag egentligen? För att hålla tillbaka mitt skratt biter jag ihop, och tårarna börjar sakta rinna av undertryckt fnitter. Fast de korrekta kostymerna fattar nada, de tror att jag är sårad. Visserligen förstår de inte ordagrant vad AD öser ur sig, men vare sig tonfall och kroppsspråk lämnar inget tvivel om vad det rör sig om.

ADn blir lugnt men bestämt tillsagd att lämna rummet, jag serveras en kopp av den engelska universalmedicinen te tillsammans med en bunt näsdukar. Och utnämns raskt till sagans prinsessa med kostymgubbarna som riddare. Helt i den anglosaxiska andan och ADn hamnar i skamvrån.

Yes! Tänk vad lite kvinnliga tårar kan åstadkomma, trots att de egentligen var av glädje. Maggie verkar snabbt greppa situationen, och hon ler lite försynt åt mig. Tror det blir en dyr lunch för att fira segern.

Alla är mycket förstående över att jag inte riktigt klarar att vara kvar på jobbet, och jag blir hemskickad med en kör av tröstande röster. Men inte åker jag hem inte! Bestämmer lunchdate med Maggie och tar mig sedan ut för lite segershopping. Inget dyrt och flärdfullt, mer lite praktiska prylar som ansiktskräm, pyjamas och varma strumpor för att klara engelska hotellnätter.

Lunchen med Maggie var hur mysig som helst. Först fnittrade vi som två skolflickor åt ADns uppvisning, sedan avslöjade jag gårdagskvällens upplösning och så fick vi skratta lite mer. Jag påpekade att Maggie verkade se lyckligare ut nuförtiden och då avslöjade hon sin hemlighet. Hennes äldsta dotter var gift med en alkoholist, både hon och barnen levde ett miserabelt liv men hon kunde av någon mysko anledning inte förmå sig att kasta ut karln.

Det som hänt, som lyft upp situationen var att maken i fyllan och villan gått och blivit överkörd. Inte något att bli lycklig åt direkt, men som Maggie sa - det var enda sättet för dottern att komma loss ur hans garn. Nu kunde Maggie fullt ut stötta sin dotter och hjälpa henne till ett bättre liv. Sorgligt att något tragiskt behövs för att vända saker till det bättre, men ibland så blir det bara så.

Efter lunchen tog jag en lång promenad hem, njöt av välmåendet och såg fram emot en tidig kväll, nedbäddad med en bra bok och roomservice på menyn. Men ack vad jag bedrog mig! När jag kommer till hotellet väntar mig en stor blombukett.

Skåningen tänker jag lyckligt, med ett pirr i magen. Reaktionen förvånar mig, och än mer förvånad blir jag över besvikelsen när jag upptäcker att det är mina kära arbetskamrater som skickat blomstren.

Försöker svälja de negativa känslorna och återuppväcka mina coola känslor av välmående. Kryper upp i soffan och zappar runt bland kanalerna, men upptäcker att hela mitt fokus ligger på gårdagen. Frågan är om jag totallurat mig själv, har jag känslor för karln? Eller är det det klassiska oskuldssyndromet som dyker upp, en kvinna som har sex med en man måste intala sig att det är kärlek för att inte känna sig skamsen? Ingen att fråga, utan jag fick själv försöka få någon rätsida på det fast det kunde anstå till morgondagen.

Raskt ned i säng och fram med boken, för här ska inte hänges åt några romantiska fantasier. Skåningens framtid i mitt liv är mycket osäker, annat än ur vänskaplig synvinkel, och det är precis som jag vill ha det! Eller?

Kapitel 26, dedikerat till en rökfri Ko

2005-08-09T22:13:00.000+02:00

Jepp! Då har man festat loss rejält i Swinging London. Vaknade med en baksmälla av stora format, men ändå pigg. Minnesbilderna från gårdagen gjorde mig sällskap över frukost.

Mådde riktigt jäkla bra. Inga hang ups över mitt lilla felsteg, ingen av oss har partner och risken för att någon av oss bli förälskade i varandra igen är minimal. Vi hade bara oerhört roligt, kände oss trygga med varandra och tordes verkligen släppa loss.

Detaljerna behåller jag för mig själv och tar fram när jag behöver piggas upp. Jag kan säga som så att det fanns inte en sekund av ånger eller hämningar. Vi kramades och skrattade om varatannat, passion blandad med humor. Och inga underliggande strömmar av oklarheter. Helt kanon m a o.

Skåningen gick strax före gryningen, vilket var lika skönt det. Jag gillar inte riktigt att vakna med någon bredvid mig. Tanken på att någon kunnat iakta mig när jag sover har alltid freakat ut mig. Finns säkert någon bra Mr Magic teori kring detta, men det struntar jag i just nu.

För första gången på länge känner jag mig helstark. Inga hang ups eller ångestladdade tankar, Mr Magic och hans grupp är flera tusen emotionella kilmeter härifrån och kommer så vara under resten av London sejouren.

Anländer stärkt till kontoret, och har ett första frukostmöte med Maggie. Lite glädje har äntligen kommit tillbaka till hennes ögon, men inte fullt ut. En dag hoppas jag hon släpper in mig den sorg hon bär på, inte bara för att jag är nyfiken utan för jag vill henne väl.

Hämndplanerna har inte direkt framskridit, men just idag känns det helt okej. Det löser sig alltid, one way or another. Kanske just den här inställningen var till stort hjälp, för vad händer på dagens ledningsgruppsmöte med AD och hela svarta kostymbaletten?

Jo tack, jag samnar pluspoäng och AD får stå i skamvrån! Skadeglad är förnamnet!

Kapitel 25

2005-08-07T23:30:00.000+02:00

Crazy är väl det minsta man kan säga om kvällen, men roligt var det! Skåningen hade koll på kroglivet och plockat ut en pärla. Service, mat och stämning var i topp, ett riktigt guldställe. Faktum är att min långsinthet började försvinna. Här sitter karl och bjuder på dyr mat, är hur underhållande som helst och med en charm som kunnat tina en lyktstolpe.

Ärligen så var han inte snygg, fanns inte ett matchande drag i hans ansikte men ändå var totalbilden charm. Och jag började smälta, inte på väg in i förälskelse men väl in i passionen. Kände mig faktiskt välförtjänt av att ha lite bus, med tanke på att jag levt ordentligare än en katolsk nunna den sista tiden.

Efter restaurangen begav vi oss ut på en pubrunda i trendkvarteren, det verkade som Skåningen kände halva London och mycket garv blev det. Alkoholhalten var inte direkt låg, men vi blev aldrig riktigt berusade utan mer skönt glada.

När vi matat av alla pubar intog vi klubbvärlden. Jag hade totalt förträngt att morgondagen innebar jobb, det var bara här och nu som gällde. Kände mig som kvällens drottning i mitt lilla fynd, en lagom blandning av trasch och chic. Skåningen visade tydligt att han uppskattade det också. Var seriöst sugen på att kasta moral och förnuft åt sidan, bara ge mig hän åt stunden.

Och vad händer väl då? På en av de coolaste klubbar jag satt min fot på så stöter jag såklart ihop med Mr AD. Kräkvarning! All feststämning rinner av mig och jag vill bara hem, krypa ned i sängen och förgås av självömkan.

Som extra plus så känner såklart Skåningen och ADn varandra, två framgångsrika singlar i Londons klubbvärld har självfallet stött ihop och socialiserat. Vad gör jag nu?

Efter några sekunder av självförnekelse spottar jag upp mig, hugger tag i Skåningen och släpar in honom i en alkov, hånglar upp honom mot väggen så han blir spak. Sedan serverar jag hela historien om ADs uppförande, både på hemmaplan och tidigare under dagen. Kan väl säga att jag överdrev lite, men i krig är allt tillåtet och här var det krig.

I valet mellan passion eller en partykompis var Skåningen klok nog att satsa på passionen. Oavsett hur rolig ADn var att festa med så var jag en klart bättre hångelpartner! Några fördelar ska man väl ha av att vara kvinna.

ADn såg lite snopen ut när han blev plötsligt avsnäst och snudd på utfrusen. Uppenbarligen var Skåningen en viktig person i det nattliga London. Och där låg jag definitivt på plus.

Sköljde bort de sista resterna av bitterhet med några stora, välkylda Margerithas och skakade järnet på dansgolvet. Förförelseakten hade just startat!

Kapitel 24

2005-08-07T11:24:00.000+02:00

Rustad till tänderna klev jag in i konferensrummet. Hela kostymklädda ligan var där, inkl Mr himself. Och som tur vad även Maggie, skönt att ha en lierad på plats.

Jag drog de riktlinjer som lagts upp från moderbolaget, vecklade ut det hela med lite egna tankar och idéer och gubbsen så rätt så intresserade ut. Mr AD var det kräkvarning på, hans fagra nuna såg ut som en intorkad citron vilket gladde mig, så småsint är jag.

Så tog han över, och hade en fullständigt bländande presentation med stora gester, vackra bilder men totalt utan substans. Tyvärr blev åhörarna helt begeistrade över hans karisma och ägnade mer tid åt att titta än att lyssna. Mr AD var smart, han hade fokuserat på engelsmännens uppblåsta ego och fokuserat presentationen på England som enda marknad. Hade nog fungerat om det inte varit så att den engelska marknaden endast stod för 15% av omsättningen.

Avslutningsvis totalsågade han min presentation, på ett oerhört raffinerat sätt. "Konsulten från Sverige har en mycket väl genomtänkt presentation, men avsedd för den nordiska marknaden. Hennes erfarenhet från England är noll och intet, men hon kan säkert lära sig en hel del genom samarbetet med mig". Och det gillade gubbsen! Dels såga en utlänning och dels trycka till på det faktum att jag tillhörde det lägre stående könet, iaf enligt deras sätt att se på saken.

Att säga att jag kokade av raseri var ett lätt understatement, jag var totalt skogstokig men tvungen att hålla god min. Han skulle nog få, den stiffa självuppblåsta modedockan! Maggie hade god koll på läget, och släpade iväg mig på lunch för att lugna ned mig.

Hade detta varit i romanernas värld hade Mr ADs och min antagonism bottnat i en djup passion som vi desperat försökte dölja. I verkligheten var det rent och skärt hat som låg till grund. Han klarade inte av starka kvinnor och jag totaldissar vackra modedockor som tror att de är förmer än resten av mänskligheten.

Lunchen med Maggie fungerade kanon, god mat och lite matnyttigt skvaller lyfta mig upp ur avgrunden. Fick bl a veta att den käre styrelseordförande hade lite skämmiga saker i bagaget. Nu är inte jag den som använder sån här info lättvindigt, och jag tar aldrig först steget. Men om det skulle bli dirty, så är det bra att ha viss ammunition att kontra med.

Dessutom gav Maggie mig ett bra tips för hur jag skulle kunna ge igen på ADn. För engelsmän är korrekthet och "good manners" oerhört viktigt. Deras definition av ett gott uppförande är dock något annorlunda än vårt. Maggie lovade att rådbråka sin hjärna, och vi enades om att ägna lördagslunchen till att smida planer. Han skulle garanterat få igen, och så det hette duga.

Eftersom dagen kändes spolierad behövdes lite shopping för att lyfta upp mitt ego en sista biten ur avgrunden. Först påfyllnad av underklädsförrådet som C hade missat, och sedan lite flärdfulla och totalt onyttiga prylar. Hittade bl a en underbar turkosgrön klänning i modell boheme chic som hittade vägen ned i min shoppingbag.

Efter några timmar hade shoppingtarmen fått sitt och jag anlände hotellet, nöjd och på avsevärt bättre humör. Telefonen ringer och det är självklart Skåningen, något jag faktiskt räknat med.

Middag på kvällen och debut för den turkosgröna. Jag känner mig vild och crazy!

Kapitel 23

2005-08-06T20:28:00.000+02:00

Snacka om hjärtstillestånd! Nu kände jag igen rösten och min spontana reaktion blev lycka, men någon nanosekund senare kom verkligheten ikapp och jag blev skitförbannad.

Totalt jäkla idiotiskt påhitt. Om jag varit utrustad med elpistol eller pepparspray hade han legat pyrt till. Vad är det för fel att hälsa på folk på vanligt, hederligt vis?

När jag lugnat ned mig, och han slutat skratta kunde vi hälsa på varandra som vuxna människor. Undrar vad de förbipasserande tänkte? Först skriker jag hysteriskt och slåss, sedan dråsar vi i backen och avslutar med att tokskratta och kramas om vartannat.

Eftersom jag hade en stund på mig innan arbetsdagens början gick vi och tog en kaffe, rekapitulerade de många långa år som gått sedan vi senast stött ihop. Stött ihop var väl ett understatement om något, vi hade en passionerad love story på Mallorca, där vi glömde både vett och sans. Något som inte uppskattades av hans flickvän, när hon kom nedresandes från Sverige för att prata vett med honom.

Skåningen hade jobbat som resledare och jag som aupair. Svenskkolonin på ön var ganska liten och tajt, så vi lärde snabbt känna varandra. Första kvällen vi gick ut var i ett helt gäng, en styrdans på discogolvet så var det kört. Blixten slog ned och vi blev som tokförälskade. Vi varken såg eller hörde några andra utan vinglade hem hårt omslingrandes. Efter ett hångelpaus var och varannan meter landade hemma hos honom, och kom inte därifrån på de närmsta 36 timmarna. Sedan kallade plikten, och vi återgick till jobbet igen.

Förälskelsen höll i sig, och passionen verkade bara att stegra sig. Ända till den försmådda flickvännen dök upp. Exakt vad hon sa eller gjorde vet jag inte, bara att han från den dagen varken såg eller hörde mig. Han dumpade mig efter 3 månaders innerlig kärlek och jag blev osynlig. Tror aldrig att jag varken förr eller senare känt mig så sviken.

Och här satt han nu, mitt emot mig på ett London fik och verkade totalt ha förträngt sitt agerande. Vi pratade om ditten och datten, han jobbade numera som IT konsult med London som hemma bas. Han hade bott där de senaste 3 åren, med exfru och barn hemma i Sverige. Om exfrun var densamma som den flickvän som ilat till Mallorca för att rädda hans rykte vet jag inte, men förmodligen var det så. En graviditet skulle mer än väl förklara varför han avslutat vår affär så abrupt.

Längre än så hann vi inte innan jag var tvungen att gå iväg och konsulta. Vi enades om middag senare i veckan, och bytte telefonnumer. Frågan är om han skulle ringa eller inte, men det fick bli en senare fråga. Nu var det dags att bli seriös. Första mötet med Mr AD på engelsk mark stod inför dörren.

Kapitel 22

2005-08-06T11:02:00.000+02:00

Jag fixade det! Marginalen var inte stor, och det var i ett hysteriskt tempo men jag fixade det.
Efter telefonsamtalet for jag runt som en förgiftad iller, försökte göra allt på en gång. Hör då en hes röst som undrar vad det är som står på. Ping så ramlar poletten ned. C sov över på soffan, eftersom flickvännen var bortrest och han var ekonomisk nog att avstå från taxi ut till förorten.

Återigen blev C räddningen! Han fixade frukost medan jag duschade. När jag hoppade i kläderna och ringde taxi, stod han för packningen. Kan bli hur spännande som helst i London, med tanke på att jag har noll koll på vad som är i bagaget.

Och så iväg! C lovade att röja upp och städa, så med en snabb kram var jag iväg. Ilfart till Arlanda, efter löfte om att stå för alla böter lyckades jag få chaffisen att trampa till ett snäpp värre en vanligt.

Galopperar fram till incheckningen, som egentligen är stängd, men lyckas med tårar i ögonen och sammet i rösten få dem att ta min väska. Sedan vidare till gaten, där sista utrop kommer i samma sekund jag tar mig genom passkontrollen. Väl på planet kommer eftersvettningen och andnöden. Övriga passagerare i business ser lätt konfunderade ut när de ser mig, men döljer det väl bakom diverse prentiösa affärstidningar.

Själv halar jag raskt upp spegeln och försöker kamouflera spåren från gårdagen. Lyckas relativt hyffsat, beställer in en GT och försjunker sedan i Elle. Lugnet infaller sig och jag börjar se fram mot London i spänd förväntan.

Turligen nog är det en kort flygresa, för annars hade jag försjunkit i koma och de hade fått bära av mig på Heathrow. Men jag anländer London i bra skick, hyfsat pigg och oerhört nyfiken. Inser att senast jag var i London var med Stina i jakten på den perfekta brudklänningen. Tror nog att dramatiken inte blir fullt lika stor denna gång.

Bor centralt och bra, på ett riktigt mysigt hotell. Nära shoppingstråken men framförallt promenadavstånd till kontoret, där introduktionsmöte är inbokat lagom till Afternoon tea. Hinner ta en uppfräschande dusch, borsta gaddarna och byta om. När jag anländer kontoret står alla högdjuren på rad och hälsar i bästa brittiska korrekthet. Bland alla dessa svartklädda kostymnissar finns en dam någonstans kring 50 rycket. En oerhört stilig kvinna, som dock ser lite bitter ut. Kanske någon att socialiesera och liera sig med?

När man är ute som konsult och ska utforska organisationernas välmående försöker jag alltid att skaffa mig en allierad, för att få lite inside information och höra hur snacket går. Förhoppnings-vis skulle denna kvinna vara en potentiell kandidat.

Ett välregisserat möte tog vid, där vi introducerade oss för varandra och jag snabbt drog mitt uppdrag och riktlinjer för hur jag tänkte utföra arbetet. Kvinnan jag spanat in hette Maggie och var deras informationschef, en klart bra position för en allierad. Hon hade även blivit utsedd att dadda mig den första kvällen. Här slog man inte på stora trumman som deras kollegor i Milano, engelsmännen tror sig besitta ett visst övertag i de flesta situationer så varför skulle de behöva imponera på en liten konsult från norr?

Men sedan kom överraskningen! De hade även en nyanställd AD som de med vissa svårigheter hade lockat över från en svensk byrå. Guess who? Jo tack, min gamla antagonist Mr AD himself! Uppdraget tappade något av sin glans när jag insåg att jag de närmsta veckorna skulle arbeta hand i hand med den uppblåsta knölen. Förhoppningsvis hade han inte genomskådat Cs och min föreställning. Iaf en liten tröst i eländet.

Maggie och jag intar en trevlig middag på en stillsam elegant restaurang, med höjdar mat. Efter en flaska vin börjar vi bli privata och jag får lite informellt skvaller serverat. Maggie har uppenbarligen längtat efter en kvinnlig allierad, eftersom den brittiska hierkin förbjuder henne att umgås med "the office girls" som de andra tjejerna kallas. Jag har m a o hittat min allierade, och det är tillråga på allt en mycket trevlig person. Något som kan behövas i jämvikt till Mr AD!

Med tanke på gårdagskvällen så tar jag en tidigt kväll. En lång natts ostörda sömn gör underverk och nästa dag vaknar jag som en stark kvinna igen. Efter en dusch och en stärkande frukost tar jag itu med packningen. C har haft riktigt bra koll faktiskt, matchande kläder, några olika par skor och t o m tänkt på accessoirerna. En sak han dock missat, underkläder! Är i London med 3 par trosor och 1 BH, vilket inte räcker långt. Tänker med fasa på hur ofta C egentligen byter sina underkläder, men försöker raskt förtränga den tanken. Det är mer än vad jag har lust att veta om honom.

Jag klarar mig iaf över dagen, och får ta lite shopping efter jobbet. Uppehållsväder ute och jag bestämmer mig för en promenad innan jobbet. Tvärs över gatan från hotellet finns en liten park, som är precis lagom för min morgonmotion. Det behövs inte så mycket, för träning är inte min bästa gren vare sig den sker i form av promenader eller på gym.

Strosar sakta runt i parken när jag känner någon rycka tag i min arm. Håller hårt i handväskan och ylar polis i gällaste ton samtidigt som jag försöker springa iväg. Men vad hjälper det? Jag faller som en fura och får anfallaren över mig. Inser att inte nog med att jag blir av med handväskan, jag kommer även bli våldtagen. Just som jag börjar ge upp hör jag en klingande skånsk röst säga:

Tänker Du inte hälsa på Din gamla kärlek?

Kapitel 21

2005-08-04T22:01:00.000+02:00

Jaha, så var man av med den terapeutiska oskulden! Debuterade idag inför 8 veteraner och det kan jag säga - jag var i n t e kaxig! Fy fy attans så nervös jag var innan. Jag som brukar klara de flesta situationer och olika sorters av människor, var spak som en avskalad ål. Och inte var det ett dugg bättre efter avslutad session. Huvva!

In kliver jag i samma rum som tidigare, men denna gång med 8 stolar i en ring à la dagissamlingarna man hade som liten. 16 par ögon tittar nyfiket (och lite ondskefullt tror jag) på mig, Mr Magic ler sardoniskt (eller så var det vänligt, inte fan vet kag). Kände mig som om jag klev rakt in i Jack Nicholssons middagsbjudning i Häxorna i Eastwick. Men här vankades det bara andlig näring och vatten.

Hasplade ur mig namn och drabbades sedan av total tunghäfta, vilket tydligen var helt okej. De flesta brukar sitta igenom första sejouren som åhörare. Men de andra var inte direkt tysta, ett tag hängde smockan i luften. Nu är det så att det som dryftas hos terapeuten alltid är belagt med tystnadsplikt, så jag kan inte förtälja de livsöden som avhandlades. Men jag kan säga som så att en del är mer rustade att hantera kriser och en komplicerad barndom än andra. Mitt livsöde hamnade väl någonstans i mitten, om jag gjorde en korrekt bedömning.

Kan väl även säga som så att gänget jag hamnade med skulle jag garanterat inte bjuda på middag i vanliga fall. Men det kanske är det som är utmaningen, våra olikheter. Jag kan inte ge upp än iaf, även om jag försökte. Efter sejouren frågade Mr M mig om vad jag tyckt om det hela. Panikslagen och totalt anti försökte jag avboka mitt deltagande, men den gubben gick inte. Nehej då, minst 3 gånger var jag tvungen att gå (eller iaf betala för) innan han kunde acceptera ett nej. Och det skulle tydligen ha ett terapeutiskt syfte det med. Att det inte skulle vara så lätt att ge upp. Vad då lätt? Här har jag harvat runt på denna jord ett antal år, och inte fasiken har jag gett upp. Börjar faktiskt undra om terapi är min grej. Ibland känns det som om "ensamma vargen" stuket är lättare att hantera. Fast snål som jag är lyckades Mr M utkräva ett löfte att jag skulle gå de här 3 gångerna. Så vidare rapport följer.

Som tröst efter denna tunga eftermiddag fick jag ett desperat sug efter krogen. Att stå i en bar och slänga käft med ytliga människor. Att kunna prata om totalt ovidkommande, ytliga saker utan att bli analyserad. Ringde först Stina, men hon hade varit på ultraljud och var totalt uppfylld av miraklet. Det fick bli min gamle kompis, C, som glatt ställde upp.

C hade nyligen träffat sin stora kärlek, så det var helt riskfritt att festa loss med honom. Vi tog den stora rundan med start på Söders höjder och final på Stureplan. Det var hejdlöst kul! Min desperation måste gjort att jag var självlysande för jag har nog aldrig haft så stark dragningskraft på motsatta könet. Turligen nog hade jag självbevarelsedrift att inse att jag inte var i skick att hantera vare sig seriösa eller oseriösa flirtar, så det mest lössläppta jag gjorde var att lira luftgura på dansgolvet.

Kom hem totalt utmattad, både kropp och hjärna kändes totalt förbrukade. Inte en aktiv tanke som störde min skönhetssömn, och tur var väl det. Vaknade vid lunch nästa dag när telefonen ringde. Chefen undrade lite försynt "när går flyget"? Tittar på klockan och svarar med svag röst "om 2 timmar"! Fick jag bråttom eller fick jag bråttom? Oduschad, opackad och bakfull som en örn - Swinging London, here I come!

Kapitel 20

2005-08-03T17:17:00.001+02:00

Hur dum får man vara? När jag satt i soffan med en kopp kaffe som alibi för vår fraternisering insåg jag att kroppskontakt med den här mannen var bland det sista jag ville. Turligen nog var han tillräckligt berusad för att garva åt situationen, lommade snällt iväg hem till frun och de välartade barnen. Förmodligen var han mig oerhört tacksam när han vaknade på morgonen.

Men varför gör jag något sådär urbota dumt? Det var inte direkt för att jag drabbades av en okuvlig åtrå efter hans kropp, utan snarare för att jag kände mig ensam och övergiven. Stina skulle återigen överge mig, för ännu en passion. Denna gång livslång. Och jag avundades henne. Avundade henne hennes förmåga att känna tillit till sina känslor och människorna omkring henne. Hon tordes ta risker, blotta sig och vann en hel massa i gengäld.

Och vad gör jag? Feglirar med mina mer eller mindre oseriösa flirtar, jobbar som ett gnu och tror att jag kan shoppa mig lycklig. Som om det någonsin hade hjälpt någon i världshistorien.

Jag var i starkt behov av en akut sejour med Mr Magic, men han drog gränsen vid nattliga samtal från kunder i nöd. Och jag skulle ju faktiskt dit i veckan, fick försöka tygla mina depressioner till dess.

Att börja i terapi var något av det bästa jag gjort, men samtidigt bland det värsta. Det väckte upp så mycket begravda känslor, väckte minnen till liv och jag insåg att händelser jag trott jag kommit över enbart hade begravts under ett tunt lager av lögner. Och nu avslöjades de, en efter annan. Samtidigt insåg jag att hur smärtsamt det än var så var det enda vägen till en harmonisk framtid. Att börja leva också, inte bara överleva. Och även om jag hade en bra bit på väg, så hade jag ändå startat resan.

Efter ett antal sejourer med Mr Magic hade jag avancerat till steg 2 i terapiernas högborg, jag skulle börja i gruppterapi! Scary och utmanande, att blotta sig inför 8 totalt okända människor och få deras syn på mitt liv och leverne. Med tanke på Magics terapimetoder skulle gruppen förmodligen inte tycka ett dugg mer synd om mig än Magic gjorde. Tvärs om skulle de förmodligen pressa mig ganska hårt, jag som var så mån om att hålla masken.

Men jag behövde inte vara nyfiken så länge till, i veckan var det dags. Gruppterapi!

Kapitel 19

2005-08-01T22:40:00.000+02:00

Hur är det tänkt att jag ska reagera på Stinas bomb? Faktum är att jag nog inte reagerar alls, hamnar i något slags chock tillstånd. Stina barn? Och hon verkar glad över det. Inte helt fel iofs, men Stina har alltid varit anti barn och definitivt ingen "mamma typ" (hur dessa nu är).

Att döma av hennes leende så verkar hon lycklig, samtidigt var det inte många timmar sedan hon ringde mig grät hysteriskt. Så frågan är om hon också är i chock eller inte.

Efter att ha pratat om allt och ingenting i en lång stund säger jag slutligen "nå" och hela historien ploppar ur henne. Det hon misstänkte var ett tidigt stadium till övergångsåldern visade sig vara en gravididet, och eftersom hon väntade innan hon kollade sig så var hon i hela månad 4 nu. Den där lilla övervikten hon dragit på sig berodde inte alls på mammas hemlagade köttbullar, utan en liten egen bulle.

Varför hon gråtit när hon ringde mig var paniken när sanningen gick upp för henne - hon skulle ha barn med en man som aldrig skulle kunna vara en far för barnet. Och hon skulle bli ensamstående mor. Hon hade känt hur friheten försvunnit i ett jehu och känt sig instängd. Men efter att ha sansat sig så växte insikten om att hon väntade barn. Hon bar ett annat liv i sin kropp och det kändes helt okej. Det stärkte henne även i sitt beslut att stanna i Stockholm, för här fanns hela hennes släkt och alla vänner.

M a o var det ingen större panik egentligen, utan positiva nyheter att se fram emot. Fast jag fick en mysko känsla av övergivenhet, igen! Först övergav mig Stina för sitt livs passion och nu skulle hon ha barn, som per automatik skulle komma i första rummet. Och jo, jag vet att det är barnsligt och egoistiskt. Men vadå, det är så här jag känner och jag kommer aldrig någonsin visa Stina det utan bita ihop och bli en sjujäkla bra gudmor!

Men när jag kommer hem eller sitter hos Mr Magic, då tänker jag vara totalegoist och tycka synd om mig själv. Gudmor eller inte gudmor så det så!

Efter bara några få timmars sömn vacklar jag iväg till jobbet dagen därpå och avlägger rapport. Känner att jag gjort ett kanonjobb och Chefen blir också mycket nöjd. Har nu 2 veckor på mig att läsa in mig och researcha på vår engelske kund, för nästa anhalt är London. Swinging London i 2 hela veckor! Tror nog att jag kommer palla med lite mer shopping, om jag anstränger mig lite.

Avslutar dagen med att ta en middag med en gammal pojkvän, som numera är en lyckligt gift 3 barns far. Vår story tilldrog sig på studietiden, och var mycket oseriös. Han hade flickvän hemma i byn, men behövde lite flirt i Stockholm. Och jag tyckte det var skönt med en bunden kille för då behövde jag inte riskera något seriöst. Kvinnan han nu var gift med var den troget väntande flickvännen från studietiden. Tror nog aldrig hon listade ut vad han hade för sig här.

Vi sitter och snackar om allt och ingenting, och tar även en tur i det förflutna. Och av någon mystisk orsak väcker han känslor i mig igen. Förbjudet och absolut olämpligt! Hans fru och barn väntar hemma i villan och gifta karlar är absolut förbjuden mark. Vissts är gränsen hårfin mellan upptagen kille och gift man, men det är ändå en gränst.

Med omdömet lätt påverkat av vin säger jag okej till att vi tar kaffet hemma hos mig. Smart brud! Hur i helsicke ska detta sluta?

Kapitel 18

2005-07-31T12:00:00.000+02:00

Gårdagskvällen blev en attans rolig tillställning, trots den stiffa starten. Tack vare min idiotbeställning bröts isen, de korrekta herrarna vred sig av skratt och servitören blev stolt som en tupp. Efter det flöt allt på stor social samenighet.

Märkte att jag hade fritt spelrum när det gällde den GC liknande ynglingen, men behärskade mig. Visst var han snygg, men mitt maktbegär hade stillats genom dagens möten. Och det var inte helt intelligent att ragga upp någon i de här sammanhangen. Tror min pondus hade fått sig ett fet smäll då. Viss skillnad mellan män och kvinnor, hade jag varit den manlige konsulten som fått med sig servitrisen hem hade det väckt beundran och lite spetsfundiga kommentarer. Om jag hade gjort samma sak hade det blivit en helt annan typ av kommentarer.

Så blev det inte, jag sov min jungfruliga sömn och vaknade redo för nästa sejour i den italienska business världen. Drog inte på lika stort den här dagen, I've made my point redan och kunde köra lite laid back.

Sammantaget var det några riktigt trevliga och givande dagar i Milano. Jobbmässigt kände jag mig stärkt, jag greppade situationen och kunde komma hem med en objektiv analys. Shoppingmässigt är det svårt att klaga när man är i Milano, för här finns a l l t! Och jag åkte hem med en hel del nyinvesteringar. Äter gott gör man, och några riktigt hotta klubbar hittade jag också. Amnesia, bara namnet säger väl allt. Här frotterade sig modeller och skådisar med vanliga, trendiga Milaneser och så en och annan vilsen turist. Och så jag förståss.

Lite stillsamma flirtar blev det, men av någon underlig anledning lät jag det ta stopp där. Kände mig definitivt inte motaglig. Jag som alltid annars haft ett stort behov av att testa min attraktivitet, kunde lugnt luta mig tillbaka och iakta parningslekarna som försegick på dansgolvet. En underlig, men samtidigt befriande känsla. Återigen en notering att ta med Mr Magic.

Måste medge att jag tänkt en hel del på varför jag har så stort behov av att hävda mig. En egenskap jag inte riktigt kan acceptera, även om jag förnuftsmässigt inser att det är så. Är inte ett dugg närmare ett svar idag än vad jag var innan, men jag grottar i det iaf. Innan kämpade jag mest med att acceptera faktum. Något som slog mig som en aha upplevelse var att jag mitt i all min framgång känner mig otillräcklig och liten. Skör på något sätt. Den där kaxiga sidan jag visar upp stämmer inte helt med mina inre känslor. Låter som om det är dags att jobba med självbilden en del. Mr Magic, gör Dig redo för här kommer jag!

Totalt tillbringade jag 6 intensiva dagar i Milano, och kände mig ganska mätt när det var dags att åka hem. Längtade efter att komma hem och cocona mig, krypa in i mitt skyddande skal och hänge mig åt gamla snyftisar. Iklädd gammal slitna mysbrallor och t-shirt modell stor. Knöka i mig Maryland cookies och dränka sentimentilaliteten (är det ett ord?) i coca cola.

När jag står på Linates flygplats och precis har checkat in ringer mobilen. Stina är i andra änden och gråter hysteriskt. Hon vägrar tala om vad det är, säger bara att jag måste komma hem omgående. Lätt att säga, det är ju inte att hoppa på bussen bara. Lovar i alla fall att kasta mig i en taxi när jag kommer hem, och komma med stora famnen.

Hela flygresan sitter jag och funderar på vad det kan vara. Har Kärleken råkat ut för något? Har Stina bestämt sig? Är Stina också sjuk? Tankarna far omkring som värsta guttaperkaboll och jag får ingen rätsida på något. Försöker samtidigt fokusera mig på den rapport jag försöker skriva, och som jag ska dra på morgonen. Men det blir ingen ordning på något, så jag överger allt tänkande och försjunker i den senaste Ian Rankin, ackompanjerad av ett glas malt.

Väl på Arlanda tar jag mig genom tullen i expressfart och snor helt sonika en taxi mitt framför ett äldre par. Inte min vanliga stil, men paniken har tagit full fart och jag är orolig för Stina. Tänk om hon hittar på något dumt? Stina brukar aldrig gråta, iaf inte så man ser det. Och hon var hysteriskt, totalt helt jävla lost.

Lite trafik och taxichauffören leker Niki Lauda så resan går fort. Betrodd med egen nyckel tar jag mig snabbt upp till Stinas lägenhet och in i hallen. Totalt mörker och helt tyst. Hjärtat dunkar på och jag törs knappt höja rösten, men ropar lite försynt på Stina.

"Här inne" hörs en ynklig röst från badrummet. Jag kliver in, fullt beredd på att se Stina med uppskurna handleder liggandes på badrumsgolvet. Det som möter mig är Stina sittandes i badet, lika snygg som alltid. Ett mystiskt leende på läpparna och totalt rödgråten. Klara konstraster som jag inte greppar.

Samtidigt som tårarna strömmar ned för hennes ansikte, ler hon och säger;
"jag är med barn"!

Kapitel 17

2005-07-30T17:22:00.000+02:00

Nya livet tar sin början och Milano min första anhalt för det nya uppdraget. Lite lätt nervös, men framförallt oerhört spänd och nyfiken anländer jag Linate en sen kväll i maj. Slår på stort och åker limmo till hotellet, litet och gemytligt på en bakgata nära shoppingstråken.

Italien har jag ju varit i förr, men då mer av karaktären charter. Och när det gäller Milano finns inte charter på världskartan! Snacka om puls. Signorerna här går inte ens ut och köper mjölk utan full outfit, riggade till max och full krigsmålning på. Skall man synas i den här byn gäller det att inte vara blygsam!

Eftersom kvällen var sen blev det en dubbel portion Carpaccio, sittandes i hotellsängen. Tidigt i säng för att vara redo för morgondagens utmaningar, möte med Direktören och Marknadschefen som förmodligen inte var överdrivet förtjusta i att blivit påtvingade en svensk konsult.

Efter en djup tung sömn (tack och lov för Imovan!) vaknar jag i ottan, till lukten av latte som roomservice personalen försynt parkerat utanför dörren. Duschning och krigsförberedelser, lilla ärtiga dräkten med high heels som avslutning och så är jag på G.

Funderar ett kort ögonblick på att ta spårvagnen, men inser att det vore att utmana ödet alltför mycket. Jag kör safe och tar en taxi, vilket nog var tur. Trafiken i Milano är mardrömsliknande, och vet man inte vart man ska kan man verkligen råka ut för en del äventyr.

Anländer klienterna i god tid med en puls högt över det normala. Jag har en egenhet när jag blir nervös, jag liksom flås andas. Låter som om jag har en maraton bakom mig, trots jag bara gått några få meter. Inte mycket att göra åt, in med huvudet i lejonets gap och let the show begin!

Mötet går över förväntan, förmodligen sänkte herrarna garden när de upptäcker att jag är av motsatt kön. Hur underbara italienare än är så finns det ett visst mått av mansgriseri i dem och kvinnor i yrkeslivet är aldrig riktigt hotfulla i deras ögon. De skulle bara veta vilken makt jag egentligen besitter med det carte blanche som jag fått av ledningen.

Mitt uppdrag här bestod av 2 delar, dels att få ett grepp om den italienska marknaden och dels att utröna herrarnas lämplighet för sina positioner. Tufft, men utmanande.

För att imponera på konsulten, d v s mig, var en stor middag arrangerad på kvällen. Manngrann uppslutning på en av Milanos bästa restauranger, av ledningsgrupp och major clients. Hedersgästen yours truly, vilket kändes helt okej. Exhibitionisten inom mig kröp fram, och jag måste medge att makten var något som triggade mig. Undrar vad Mr Magic skulle säga om den insikten?

Eftersom livet just nu snurrade på i maxfart, och nya insikter kom över mig dagligen hade jag börjat föra loggbok. Enkla noteringar om vad jag gjort under dagen, hur jag mått och om jag fått några aha upplevelser. Ibland kunde t o m jag se glasklara slutsatser när jag backade tillbaka bandet. Hela jag drevs av revanschlust, att synas och märkas var oerhört viktigt för mig. Frågan är bara varför? Svaret hade jag inte hittat än, men sanningen fanns väl patetiskt nog någonstans i barndomen. Något jag försökte undertrycka för jag hatar klichéer och insåg samtidigt att jag höll på att bli en.

Men nog om detta, här skulle utrustas för VIP middag på trendkrog i modets Mecca. En liten tur till Via Napoleone kunde inte skada. Två timmars intensiv shopping på företagets bekostnad resulterade i glittriga slingbacks och ett slimmat cerisfodral, modell kort. Hann även rigga upp mig med lite gull gull som pricken över i.

Donnan som gled in på trendkrogen var långt från den korrekte konsult som de sett tidigare på eftermiddagen och jag njöt av att stå i centrum. Självförtroende på topp och ett rum fullt med trevliga, uppvaktande karlar. Kände mig som en modern Zza Zza Gabor, vampig och maktlysten.
En känsla jag unnar alla kvinnor någon gång i sitt liv.

Till bordsherre fick jag den mer prominente kunden, en distingerad herre med stor charm och ett förflutet i Sverige. Skönt då min totalt obefintliga italienska inte på långa vägar räckte för att analysera menyn. Bordsherren rekommenderade ripa, med champinjoner och så fick det bli.

När servitören kom för att ta beställningen fick jag total tunghäfta. Killen såg ut som en ung George Clooney och jag började näst intill dreggla. Hela bordet tystnade och undrade vad som stod på. Kände hur alla intensivt stirrade på mig, harklade och hasplade ur mig min beställning:

"Could I have a rape with the champion, please".

2005-07-27T23:30:00.000+02:00

Kapitel 16:
Ibland kan livet verkligen ställa till det! Trodde att jag lyckats hitta lite balans här i livet genom att ta steget till terapi, men icke sa Nicke. Istället har det väckt upp så mycket känslor och tankar jag snygg packat ihop och låst in. Här är det paketöppning var och varannan dag. Ibland är det fina små saker, men ofta rent skit som returrätten sedan länge gått ut på.

Mr Magic är fortfarande en hit, men det tar på krafterna. Finns massor att säga och jag har hittat många förträngda sanningar inom mig själv, men det får nog mogna innan jag släpper ut dem i det fria. Känner mig lite för skör för att sätta det på pränt, men jag vet att jag tagit ett bra beslut som tagit mig hit.

För Stina rullade det på i maksamt tempo, jag tror nog att hon redan fattat sitt beslut när hon åkte hem men att hon behövde stöd i det. Och det verkar som hon får det, även av Kärlekens föräldrar. De har åkt ned till sin son, för att övertyga honom att komma hem.

Det är den ultimata lösningen under de här omständigheterna. Då kan Stina fortfarande ha en närhet och relation med honom, men hon behöver inte bli hans vårdare. Förmodligen kommer det att klinga av med tiden, ju längre in i sin nya "värld" han kommer. Jag känner ingen oro för henne längre, utan jag märker att hon är starkare än jag någonsin trott. Det kommer självklart sätta sina spår, men hon kommer att kunna gå vidare i sitt liv. Med mig vid sin sida, för vi är vänner genom allt!

Det här med terapi är lite mysko egentligen. Förstår inte varför det är så mycket hymlande med det. Skulle vi leva i USA så får man fler pluspoäng ju längre man gått i terapi. Här är det som om man är på gränsen till akut psykvård! Idiotiskt, för om fler körde terapi i förebyggande syfte så skulle vi nog kunna rädda en och annan vilsen själ.

Å andra sidan skulle väl försäljningen av lådvin, Stesolid och Botox sjunka oroväckande lågt. Precis som kroppen behöver sin vård måste väl även själen få sitt. Och kan inte själen få sitt så fokuserar man på kroppen istället. Jag har en teori; om det var obligatoriskt med en terapi sejour före skönhetsoperation skulle man säkert kunna "rädda" en och annan tjej från kniven.

Själv är jag ganska öppenhjärtlig med mitt terapiande, men det orsakar lite rabalder ibland. Och det är olika reaktioner beroende på stadsdel. När jag stötte ihop med ett gäng brattisar från Östermalm och jag råkade nämna att jag precis kom från terapeuten, var deras enda kommentar; på Axens eller Badet? Jag såg förmodligen ut som en fågelholk, terapeuter på Björn Axéns eller Sturebadet, never heard of! Men när jag kom hem klickade det till, i deras värld är terapeuten självklart "skönhetsterapeuten". Snacka om skilda världar.

På Kungsholmen är de mer förstående, där rabblar de namn och terapimetoder snabbare än Sportradions journalister drar matchresultat. Ju fler man provat desto högre på tio i topp kommer man. Men så är ju Kungsholmsborna lite mer preppiga och Bush inriktade.

På gamla hederliga Söder möts jag av två olika varianter; antingen rekommenderas jag lite helande yoga och olika fina mantra, tantra hokus pokus eller så garvas det rått, och jag hänvisas till lite hederligt kroppsarbete. Terapi och själavård är för fiiiint folk, och på söder är man antingen trashtrendig eller söderbo i 3:e generationen. Själv är jag fortfarande invandrare enligt deras mått mätt.

Än så länge har jag inte mött så många sansade reaktioner kring det, men det kanske kommer?

Mitt i allt detta har jag försökt sköta mitt konsultande, med hyffsat resultat. Mitt senaste projekt var ju Reklambyråernas Reklambyrå. Trots min lilla fadäs med amerikanen (som by the way fick ihop det med projektledaren som ville jag skulle babysitta honom!) och min lilla näsbränna med Mr AD så var de kanonnöjda. Så nöjda att jag blev erbjuden en fast tjänst. Sugen var jag, hög lön och fin titel men framförallt tryggheten. Våndades många nätter men insåg att jag kört solo för länge för att få en chef och fasta rutiner. Så jag tackade nej, med mycket fladder i magen.

Det visade sig vara ett riktigt lyckoskott! För en av delägarna knoppade av sig själv och drog igång eget. Och lyckliga lilla jag fick ett 6 månaders konsultuppdrag. Den närmsta framtiden tryggad, och utmaningar utan dess like. Den nya byrån har en lite annorlunda affärsidé, och utan att avslöja för mycket så kommer de enbart jobba med 2-3 kunder men i gengäld ta över alla deras kontor i Europa. Så vad jag ska börja med är att resa Europa runt i stor stil, lära känna kunderna och ta pulsen på marknaden. Snacka om smörjobb!

Jag kommer satsa seriös på heavy shopping och lite stillsamt flirtande. I'm on my way to heaven, med eller utan terapi!

2005-07-25T13:25:00.000+02:00

Kapitel 15:
Terapi var ordet, och terpai blev det! Men det var en lång och krånglig väg dit. Stina ville inte riktigt avslöja hur det gick för henne, men jag vet att hon bytte 2-3 gånger innan hon hittade rätt. Själv var jag helt inställd på att hitta en underbart, förstående person i 50 års åldern. Lite typ av föräldragestalt, som skulle lyssna och trösta mig i mitt elände. Ösa mig full med kärlek och medömkan, sätta mig på en piedistal och förklara att jag var ett missförstått geni.

Jotack! Någon sådan terapeut hittade jag inte. De kanske finns i böcker och sentimentala filmer, men i mitt liv fanns de inte. Och jag lovar att jag letade. Tror jag matade mig igenom en 5-6 stycken innan jag hittade rätt alternativt gav upp, har inte riktigt bestämt mig än.

Terapeut nummer 1 jag provade på hade mottagning på en liten bakgata på söder. Lite sunkig entre, men skenet kan bedra. Det jag fastnade för var annonsen "Om Du söker sanningen ska Du finna Dig själv". Ha! Så här i efterskott kan jag inte inse hur jag gick på den. Det lyser glasklart vad det handlade om.

In i en lite unkna entren, en halvtrappa upp och in i ett mörklagt litet rum. Stjärnor i taket och triljoners med doftljus. Ingen soffa så långt ögat kunde nå, men väl en fåtölj modell harem. Och där sjönk jag ned, lite flöjtmusik i bakgrunden och terapeuten i högsätet. Hur ska jag beskriva honom utan att överdriva? Tänk er Aladin fast typ 85 år gammal och med 50 kilos övervikt. Då har ni ett hum i alla fall. Han tog mina händer, stirrade mig stint i ögonen och mässade "sanningen finns inom Dig" och liknande haranger.

Inte direkt my cup of tea, var inte i närheten av att hitta någon sanning. Det enda jag lyckades med var att urskilja Lilla Björn i taket när jag satt och räknade minuterna baklänges.

Skam den som ger sig, bara att prova på nytt. En kort sammanställning av de "felaktiga" terapeuterna teorier kommer här:

- sexuell frustration pga att jag var förlöst med kejsarsnitt
- latent homosexualitet som jag förträngde
- olycklig barndom p g a att jag storasyster och kände mig ratat när lillasyster kom
- stjärnorna stod i olycklig konstellation när jag föddes

Och lite mer sådant svammel. En del av de andra var nog helt okej, men inte riktigt det jag sökte. En av dem gav mig verkligen den där översvallande ömheten och medlidandet jag letade efter, men då fick jag panik. Vad jag än sa så kontrade hon med "och hur kände Du då, lilla vän" eller "vad tänkte Du då, lilla gumman". Det kröp i hela kroppen och efter 3 vändor skyllde jag på plötslig utlandstjänst och drog.

Men sedan kom jag till Mr Magic! Och jag hittade hem. När jag klev innanför dörren för vårt första möte trodde jag att jag kommit fel. Det såg ut som ett kontor av vilket slag som helst, förutom att det stod 2 fåtöljer bredvid varandra. Och där satt vi i godan ro, pratandes om allt och ingenting. Efter lite kallprat sägar Mr Magic "Och vad är felet på Dig då?".

Jag försökte förklara min tragiska barndom, hur missförstådd jag var och hur infernaliskt synd det var om mig. Mr Magic säger helt kallt "vad tänker Du göra åt det då?". Vad då jag? Jag går ju i terapi, det är ju det terapeuten ska fixa. Men Mr Magic skrattar hjärtligt och förklarar situationen för mig. Det är mitt liv och mitt mående, det är bara jag som kan ta ansvar för det. Hans roll är att coacha mig, utmana mig och försiktigt visa på alternativa vägar, that's it.

Och då förstod jag vad det handlade om. Mitt liv och mitt ansvar. Vill jag bli lycklig och tordas leva måste jag ta besluten. Bli vuxen och stå för det jag tror på. En lång väg att gå, men jag har i alla fall börjat.

2005-07-21T22:33:00.000+02:00

Kapitel 14:
Snacka om beslut! Jag avvundas verkligen inte Stina hennes sits, för även om logiken säger en sak så finns ändå hoppet kvar. Kanske det finns en bot, kanske har läkarna fel, kanske kan han bli frisk, osv. Men kan man leva på det sättet? Eller rättare sagt, kan en livsbejakande person som ännu är i början av livet leva på det sättet? Veta att framtiden förmodligen innebär att ständigt oroa sig och vårda resterna av det som tidigare var en stark person. Att se den människa man en gång älskat passionerat sakta försvinna in i en dunklare värld, där de inte längre kan mötas.

Det var skälet till Stinas hemkomst. Att försöka få distans till det som inträffat, och fatta ett beslut. Jag kan absolut inte råda henne, men jag kommer att stötta henne vilket beslut hon än fattar. Det enda jag kan bidra med i dagsläget är min vänskap, vilket kanske inte är så bara men det är så otillräckligt.

När jag satt mitt emot Stina och hörde hennes berättelse började mina egna tankar vandra. På kärlekar jag mött, ratat och försakat. Men även på kärlekar jag bejakat, men blivit lämnad av. Så här med facit i hand kan jag kallt konstatera att oavsett smärtan och våndan jag upplevde då, är det ändå värt det. Att tordas leva efter sina känslor, att satsa och verkligen leva!

Stinas sorg gjorde att jag såg mig själv i min emotionella spegel. Trots visst slitage var det ändå tydligt att jag slutat leva, och ägnat mig åt att överleva. Jag körde feglir helt enkelt! Hur jävla dum i huvudet får man vara? Av räddsla för att bli sårad höll jag igen, och körde på parollen "ensamma vargar jagar bäst". Och det kan jag i och för sig fortfarande tycka, att singellivet är bekvämare än parförhållandet. Men det behöver å andra sidan inte utesluta känslor!

Jag fick en otäck känsla av hur andra människor ser mig; framgångsrik konsult med hyffsad ekonomi, helt okej socialt nätverk och några riktigt nära vänner. Inte en helt otrevlig bild, men den stämde inte helt med min självbild. För där tillkom det några ingredienser som sårbar och känslig, men även räddsla.

Smarta damer som vi är insåg både Stina och jag att det här racet var inget "kan själv" variant, utan här behövdes assistans. Och mer assistans än vad vi kunde ge varandra. Dags att kalla in proffsen och få ordning på huvudkontoret!

Sagt och gjort, en snabb googling gav träff på ett antal terapeuter i närområdet och uppdrag sondering började. Stina och jag satte som mål att inom 2 veckor ha hittat den optimala terapeuten för våra behov. Om det sedan blev samma eller två olika fick framtiden visa, men kravlistan var relativt kort:

- sympatisk och förtroende ingivande i telefonen
- mottagning i närheten av trevlig restaurang, där vi kunde vila upp efter sejouren
- ingen soffa! Bara tanken på att ligga utfläkt både andligen och kroppsligen fick håren att krulla sig
- referenser, exakt hur det skulle gå till var vi osäkra på. Bekvämt nog lyckades vi glömma bort tystnadsplikten

Och resultatet? Ja, jag kan väl säga så här att det finns många sorts herdar i vår herres hage. Och det finns många olika sorters hagar att leta i. Men vi lyckades så småningom och våra liv gick in i en ny fas.

2005-07-16T14:40:00.000+02:00

Kapitel 13:

Den Stina som satt framför mig på Tures var en mogen och bra mycket snyggare variant, än den jag såg senast. Full av liv, men nu med ett djup hon tidigare saknat. Det fanns en tyngd i henne, och samtidigt en outtalad sorg.

Något hade hänt, det behövde man inte vara någon Einstein för att förstå. För vad gjorde hon annars här i det gamla hemlandet, i absolut fel årstid. Februari är inte direkt till Sveriges fördel. Jag var nyfiken som attan men fick ge mig till tåls. Först rabblades alla mina bedrifter igenom, jobbmässiga såväl som relationsartade. Och så gick vi igenom den gamla bekantskapskretsen, vilka som gift sig, fått barn och separerat. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Alla gamla förälskelser kom på tapeten, och så även J. Stina hade haft viss mailkontakt med honom under en period, men sedan försvann han spårlöst och hörde inte av sig på över 2 år. Plötsligt för dryga året sedan hade hon fått nyheter via snigelpost, skickat från Kanada. J hade fått den utlandstjänst han så länge längtat efter och startat på nytt i Montreal. Det var tydligen en stad som passade hans personlighet, för där gjorde han en total omvändning i livet. Insåg att teknik inte alls var hans grej, utan startade en blomsteraffär!

Korrekte datanörden J hivade ut modemen och routrarna, och spenderade sina dagar bland rosor och tulpaner. Och inte nog med det, han hade insett att hans verkliga jag stämde bättre överens med en partner av samma kön. Så nu var J en framgångsrik florist, sammanboendes med en man och förälder till en helt bedårande liten pojke.

Ibland tar livet lite underliga vägar, men på något sätt så leder det oss dit vi ska. Om än under vissa strapatser och bedrövelser ibland. Så även i Stinas fall. För nu kunde jag inte hålla mig längre, jag måste få förklaringen till den plötsliga hemresan. Stina hummade och harklade sig, försökte leda in samtalet på andra vägar men insåg till slut att det var dags att ta bladet från munnen och haspla ur sig hela historien. Skam till sägandes hoppades mitt avundsjuka jag att Stina hade blivit övergiven, samtidigt som mitt sanna jag led med henne och hoppades på en positiv berättelse. Men icke!

För ungefär två år sedan hade Kärleken varit på turné, och Stina hade stannat hemma p g a ett evenemang på konsulatet. När han kom hem hade något hänt. Från att varit en öppen och harmonisk kille, med hyfsat jämt temperament fick han helt plötsligt raserianfall för absolut ingenting. Hade Stina lagt saxen i fel låda tog det hus i helsicke, för att inte tala om vad en full tvättkorg kunde innebära.

Stina förstod ingenting, och vid en konfrontation var Kärleken helt oförstående. Trots att hon var en tillitsfull person, så började hon snoka. I hennes tankevärld var det dåligt samvete som låg bakom utbrotten, och dåligt samvete fick man av droger eller otrohet. Efter veckor av luskande hade hon inte kommit sanningen ett enda steg närmare och utbrotten blev tätare.

Slutligen ringde hon upp några som varit med på samma turné för att höra vad som kunde ligga bakom det hela, men de var totalt oförstående. Kärleken hade varit precis som vanligt, inga utsvävningar eller galanta damer hade passerat hans väg. Han hade visserligen varit lite tröttare än vanligt, men inte nämnvärt. Och närmare sanningen än så kom hon inte.

Stina kämpade på för mellan varven var allt som vanligt, passion och vänskap i en härlig mix. Och dessa stunder övervägde än så länge de negativa perioderna, men i takt med att frekvensen blev allt tätare blev situationen ohållbar. Hon frontade återigen Kärleken och krävde att få veta sanningen. Kärleken såg återigen ut som ett frågetecken, han verkade totalt renons på igenkänning när hon tog upp aggressionerna och utbrotten. Fast någonstans klickade det väl till inom honom, och han gav med sig.

Men vart börjar man? I brist på annat gick de till doktorn, vilket visade sig vara helt rätt ställe. Efter många provtagningar, undersökningar och lång tid av väntan fick de svaret; vid inte ens 40 år fyllda hade Kärleken drabbats av Alzheimers och Paradiset tonade sakta bort.

Den första tiden kunde de leva sitt liv nästintill som vanligt, medicineringen fungerade hyfsat och lugnet inföll. De visste samtidigt att detta var lugnet före stormen, och många beslut var tvungna att fattas. Det var enbart en tidsfråga innan Kärlekens tillstånd skulle kräva konstant vård och vara Stina redo att ge upp sitt fortfarande unga liv, för att vårda en kärlek som långsamt försvann in i en annan värld dit hon aldrig kunde följa med?

2005-07-14T11:34:00.000+02:00

Kapitel 11:
Stinas hade hamnat i paradiset, i ordets rätta bemärkelse. En man som avgudade och uppvaktade henne, i kombination med ett underbart klimat. Tänk att slippa höstens regn och vinterns kolsvarta mörker. Visst saknade hon snön ibland, men det varade inte länge. Och när denna längtan överföll henne, klädde hon av sig naken, släckte lamporna och öppnade frysen. Efter att ha stått där i 5 minuter var hon ganska nöjd med att vara utan snön.

Kärleken var ljudtekniker, och tydligen en extremt duktig sådan. Eftertraktad av så gott som alla musiker innebar det att han kunde välja och vraka mellan jobben. Och det gjorde han, tog bara välbetalda och utmanande jobb. De levde verkligen ett gott liv. Ett jobb i musiksvängen innebar alltid en risk, men kärleken var totalt ointresserad av droger, party och groupies. Han gjorde sitt jobb och ägnade resten av energin till Stina.

Stina startade sitt nya liv som lyxhustru, men efter en tid av shopping, solning och skönhetsvård var även hennes kvota av lättja fylld och hon började jobba extra på svenska konsulatet, som någon slags allt i allo. Organisation vara definitivt en av Stinas starkaste grenar, och hon fick ofta uppdrag i att sätta ihop agendor för olika besökare av "lagom"dignitet.

Ett uppdrag var att organisera en välkomstmiddag för en svensk företagsledare, känd för att vara dryg och allmänt stiff, och tämligen nyskild. Enligt rykten p g a hans notoriska otrohet. Till saken hör att Stina hade stött på hans son i Stockholms utesväng en gång i tiden, och fått allt annat en ett positivt intryck. Så vad gör Stina då när detta gyllene tillfälle uppenbarar sig? Utnyttjar det såklart!

Till middagen inbjöds svenskens motsvarigheter i företagsvärlden, tillsammans med lite kulturfolk och så Stinas egen överraskning, en oehört attraktiv transvestit. Fanns inte en chans i universum att genomskåda skönhetens egentliga könstillhörighet utan en regelrätt striptease Och det var inte på agendan.

Transvestiten placerades som företagsledarens bordsdam, och vinet serverades friskt. Stina gamlade vilt på att företagsledaren hade samma förkärlek för alkohol som sonen, och det stämde över förväntan. För att göra en lång historia kort, transvestien charmade byxorna av företagsledaren, och middagen åtföljdes av en "night on the town". Avslutning i hotellbaren med stora drinkar och styrdans. Det såg onekligen ut som det skulle bli en lång och händelserik afton för det nyblivna paret. Tyvärr fick Stina aldrig vara med om finalen, men företagsledaren var tämligen lågmäld när han dök upp dagen därpå, utan transvestiten.

Det där var så typyskt Stina, lyckades alltid röra om i grytan utan att det för den sakens skull kokade över. Livet flöt fram som på en räkmacka, med få lågtryck. Visst fanns det ormar även i detta paradis, men de var av kalibern snok. Lätta att ta kål på och utan att sprida något farligt gift.

Sociala personer de var byggde de snabbt upp ett bra kontaktnät, och vännerna i Sverige föll snabbt i glömska. Inte helt och hållet, ett obligatorisk mail dök upp då och då, men det var här och nu som gällde för Stina.

Barnalstrandet hade varit på tapeten, men gemensamt beslut togs om att skjuta detta på framtiden. De var inte helt redo att ge upp sitt bekväma liv, och Stina var inte helt övertygad om att barn ingick i hennes framtidsplaner.

Och så gick tiden sin gilla gång. De började diskutera att återvända till Europa. Kärleken hade fått ett nytt jobberbjudande, och de började båda längta tillbaka till familj och vänner. Svenska köttbullar och engelska pubar, fotboll och midsommar m.m hägrade och hemresan låg inte allt för långt borta.

Då kom den verkliga ormen in i paradiset. Ingen liten snok denna gång, utan en riktigt gift variant som sakta spred sin galla i tomtebolyckan. Även den vackraste av sagor har sitt slut, och så även denna.

2005-07-12T23:20:00.000+02:00

Tjejsnack tar härmed time out, i väntan på fantasi, lågtryck och läsarnas smicker *s*. ETA är i dagsläget inte planerat, utan blir när behov finnes.

(ETA; estimated time of arrival)

2005-07-12T14:40:00.000+02:00

Kapitel 10:

Vändpunkt sa Bill, tändpunkt var ordet sa Bull. Och det var det, bägge två alltså. Väl ankomna London genomgick Stina en total förändring. Förälskelsens i J övergick till en hysterisk kärlek till pubar, nattliv och shopping. Det var som om puppan transformerats till en fjäril av den mest exotiska sort. Jag hade svårt att hänga med i svängarna, även om jag gjorde mitt bästa.

London som ung, singel och med välstadd kassa är ingen dum stad. Vi hade hur kul som helst, träffade fullt med folk och lyckades på vår korta vecka bygga upp ett litet partygäng. Stina hittade efter lång om länge klänningen, the one and only. Och vi kunde åka hem med väl utfört arbete.

Efter en dryg månad hemma var Stina tvungen att åka tillbaka för att prova klänningen. Jag erbjöd mig följa med och såg en ny fest weekend framför mig, men Stina nappade inte på erbjudandet. Tvärs om avrådde hon mig, med motiveringen av att hon behövde hämta andan och vara själv. Inom mindre än en månad skulle hon för alltid ingå i en tvåsamhet, och hon behövde ladda inför det. Lite ratad kände jag mig, men förstod samtidigt. Jag körde henne till Arlanda på torsdagen, och J skulle hämta henne söndag kväll. Efter löfte om täta rapporter försann hon genom gaten. Inte fasken fattade jag då att det skulle dröja hela två år till jag skulle se henne igen!

För min del förflöt helgen ganska lugnt, en elak liten bakterie hade krypit ned i kycklingsalladen och jag tillbringade de närmsta 48 timmarna med att högt och ljudligt ropa på "raelf". Söndag kväll låg jag i soffan och funderade på tystnaden, varför hade inte Stina hört av sig? Förmodligen hade hon fullt upp, men lite sur blev jag. Och nyfiken såklart!

Vid nio rycket ringer luren, och jag svarar i fast förvissning om att det är Stina. Men icke sa Nicke, det är J, lätt förvirrat och med en aggressiv ton. Summa sumarum så hade han varit på Arlanda sedan sju snåret och väntat in 2 London ankomster, men ingen Stina. Vid flygbolagets disk vägrade de uppge om hon varit bokad på någon flight eller inte. Och där stod han, förgäves väntandes på sin brud. Såklart han var både rädd och förbannad. Hade något hänt henne eller hade hon försvunnit frivilligt? Varit ute och festat, och missat flyget hem? Vad som än hänt borde hon meddela oss.

Och det gjorde hon, två dagar senare ringer telefonen på jobbet. I andra ändan är det Stina, en lätt generad och skamsen Stina men samtidigt bubblandes av glädje. Det inte bara lät som om hon ringde från en annan värld, hon var verkligen i en annan värld - i Australien! Efter många hummanden och harklanden kröp historien fram. Hon hade insett att J inte var mannen i hennes liv (surprise! Det kunde jag berättat för länge sedan). Den helg vi var i London hade hon inlett en romans med en engelsk kille som ingick i partygänget. Det hade alltså försegått mitt framför mina ögon och jag hade fattat nada! Och hon hade inte litat på mig såpass att hon kunde satt mig in i situationen. Snacka om besvikelse.

Helgen hon åkte dit för att hämta sin klänning hade allt satts på sin spets. Hennes engelske kärlek var på väg till Australien där han fått jobb, och han ville hon skulle följa med. Efter många timmars vånda gick hon på magkänslan, avbokade klänningen och drog! Synd bara att hon glömde meddela sina närmste och käraste. Hon utnyttjade verkligen vår vänskap till fullo, när hon bad mig berätta för J. Vilket jag i och för sig gjorde.

J tog det förvånansvärt bra, tror nog att i ett ögonblick av självrannsakan insåg han att Stina egentligen inte var den stora kärleken. J var inte direkt en passionerad man, utan föredrog enkelhet och fasta rutiner. Och det var inte Stinas främsta kännetecken.

Så istället för att vara ljuv tärna på bröllopet, fick jag äran att ringa ringa runt alla bröllopsgäster och informera om det inställda bröllopet. Inte någon blev förvånad, vilket ska ses som ett tecken på att Stina verkligen gjorde en klokt om än dramatisk sorti från sitt förhållande med J.

Livet i Australien då? Det artade sig precis som Stina förväntat sig; passion och värme, många äventyr och ytterst lite slentrian. Det perfekta livet, m a o. I alla fall fram till nu....

2005-07-11T23:08:00.000+02:00

Kapitel 9:

Back in order, inga mer utsvävningar i Memory Lane. Det var om Stina jag skulle berätta. Har nog inte insett hur mycket jag saknat henne förrän vi sågs igen. Konstigt, det kan gå år mellan varven men när vi ses är det som om det vore 10 minuter sedan.

Hon såg lika fräsch ut som vanligt, hon har en helt unik stil. Kombinerar gärna dyra märkesplagg med riktigt ofräscha 2nd hand outfits men lyckas ändå se uppseendeväckande "vanlig" ut, om ni förstår vad jag menar. Lägg sedan till ett kastanjerött hårsvall, kritvitt skinn översållat av fräknar och riktigt stort, vitt leende. M a o, en kalaspingla! Inte direkt den utveckling någon förväntade sig när hon var 8 år och hade tänder i klass med Roger Rabbit. Som liten såg hon ut som en korsning mellan Pippi Långstrump och en albino hamster, alltid iklädd mamelucker och knäppkängor. På Stinas bröllop sa hennes mamma, att hon först nu förstått hur ful Stina var som barn. Det är äkta moderskärlek, hihi.

Stina och jag följdes åt som ler och långhalm, bästisar i vått och torrt även om vi hade våra bataljer. Stina var en kronisk mytoman, och hittade konstant på olika historier. Naiv som jag var trodde jag på de flesta av dem, fast när hon försökte tuta i mig att hon var oäkta barn till vår dåvarande kung förstod t o m jag att hon for med osanning. Å andra sidan var jag inte heller guds bästa barn. Stina lyckades alltid få folkets blickar på sig, genom sin frimodighet och goda humör. Själv var jag en långsint och lättstött ung dam., inte mycket mer attraktiv än Stina som barn. Min dåliga hårkvalitet gjorde att min mor såg till att frisyren var av modell "potta", vilket var en lätt traumatisk upplevelse.

Både storasyster och Stina hade långt svallande hår, så när Lucia firandet nalkades var det aldrig några diskussioner om vem som skulle bära ljuskronan. Låt mig säga så här, jag var aldrig ens med i diskussionen. Rutinen var den att storasyster hade kronan fram till skolan kallade, då flyttades den över till Stina som fortsatte med den äran. Jag fick lunka efter som tärna, på nåder. En tag fick jag nog och av en händelse råkade jag hålla mitt levande ljus lite för nära det där förbaskade hårsvallet. Inte fick jag gå Lucia för det inte, enda följden blev att jag fick rumsarrest i en vecka. Men Stina förlät mig, som alltid. Vänner i vått och torrt, eller för att vara riktigt vitsig - genom eld och vatten.

Ett tag jobbade vi även tillsammans och delade lägenhet. En upplevelse som innehöll både bra och mindre bra stunder. Som vuxen övervann Stina sin förkärlek för osanningar, istället levde hon ut sin fantasi i hemmet. Det innebar att vi alltid bodde i en extreme makeover variant av lägenhet, förutom att vi aldrig kom till slutet. Ett och annat krogbesök hann vi väl med. En stor del av Stinas charm var att hon lyckades behålla sin upptäckarglädje i livet, hon såg verkligen var dag som en ny gåva.

Och så blev hon kär! För mig kändes det som hon svek vår vänskap och jag fick kämpa hårt med svartsjukan. Visst fanns det fortfarande plats för mig i hennes liv, men jag var inte längre numero uno. Det var istället J, en mycket speciell person som jag aldrig helt lyckats förstå mig på.

Livet gick som på räls och vi fortsatte vår vänskap, om än i ransonerad skala. J var så gott som alltid med på ett hörn, och till slut var det oundvikligt - bröllop stundade! Stina hade alltid närt en dröm om stort kyrkbröllop à la Askungen och det fanns ingen hejd på planerandet. Tror jag var med hos alla florister som finns i vår stora stad, ätit mig igenom storslagna middagar för att hitta den perfekta menyn, men hur vi än letade hittade vi ingen bröllopsklänning värdig en prinsessa. Så en resa till London bokades, 2 månader före den storslagna kyrkvigseln. Som tärna var det min självklara plikt att hänga med. Men mot ett löfte - vi skulle göra London by night också. Vilket vi gjorde så ordentligt att J aldrig någonsin förlät mig, men kul var det. Så roligt att det faktiskt blev en vändpunkt i livet, framförallt för Stina.

2005-07-11T18:14:00.000+02:00

Mitt ego har fått sig en törn, ska jag fortsätta kapitlen eller skriver jag för tomma intet? Jag är en ömhudad liten själv ibland *s*. Kritik tar jag gärna, men tystnad har jag svårt för

2005-07-11T17:05:00.000+02:00

Kapitel 8:

Vi lyckades! Egentligen ganska elakt, men vi njöt varje sekund. Snacka om teamwork. Jag spelade helt med i unkisens flirt, och han var nog övertygad om att det var halva inne. Drog en story om att Stina skulle sova hos mig, så skulle jag med på efterfest så skulle Stina det med. Vilket unkisen motvilligt accepterade, först när Stina hivade upp en medhavd pocket och stora hörlurar. "Ta det lugnt grabben, jag har full sysselsättning i handväskan". Och så promenixade vi Strandvägen bort, till den flashiga vindsvåningen som införskaffats också den av pappas pengar.

Till unkisens försvar måste sägas att han var kanontrevlig och artig, om än lite väl polerad för min smak. Lägenheten var som tagen ur Sköna Hem, d v s stilful och vacker men totalt utan personlighet. Skumpan åkte fram och stereon på. Stina har inte rört sin medhavda bok, utan vi ägnar oss åt något så barnsligt som att tjuvringa klockan på morgonen. Inte direkt moget, men just då var det roligt. Bästa var när Stina fick dag på jourhavande präst och hade en lång diskussion om domedagen var nära. Enligt prästen var det lugnt, men han fick ägna en lång tid att övertyga Stina om att hon kunde sova lugnt.

Efter massa jidder hit och dit blev det sovdags. Jag och Stina hävdade bestämt att vi skulle sova i samma säng. Unkisen försökte hålla god min, men vi förstod hur han jublade i sitt inre. Han trodde nog han fått jackpot med 2 lätt berusade damer i sitt sovrum. Men han blev nog varse, när han var ute och borstade det vitpolerade garnityret passad vi på att låsa dörren och krypa ned. Efter ett antal knackningar på dörren, åtföljda av mindre smickrande tillmälen gav han upp och slocknade i soffan. Själva sov vi kanon, med magen fylld av rysk kaviar och dyr skumpa!
Behöver jag nämna att vi smög oss därifrån tidigt nästa morgon? Vi lämnade en hälsning på badrumsspegeln, med illrosa läppstift "tack för en underbar natt, den gör vi gärna om".

Av någon underlig anledning blev vi aldrig mer inviterade till hans efterfester....

2005-07-10T21:39:00.000+02:00

Kapitel 7:

Idag har jag ägnat hela dagen åt självömkan, ibland kan man behöva pigga upp sig med att frossa i sitt elände. Riktigt gotta sig i de missöden som man stött på genom åren. Snacka om välfärdsproblem. Egentligen finns det viktigare saker att bry sig om, men just idag har jag lagt världssamvetet på is och överlåter åt andra mer hårdhudade individer att rädda vårt jordklot.

Mitt recept för självömkan är först och främst en lång sovmorgon, med frukost i sängen. Därefter kryper jag upp i soffan och glor på såpor, gärna oseriös dramatik à la Glamour. Näringen som intas är av karaktären "junkfood", växlat med lite chips och ostbågar. När anden är stärkt brukar jag plocka fram gamla dagböcker och riktigt frossa i det förflutna. Jag brukar alltid börja med de tragiska bitarna, m a o kraschade kärlekshistorier. Vid den eminenta åldern av 30+ har man ju genomgått en och annan story, som satt sina spår. I ärlighetens namn har det väl hänt att jag haft stories som passerat spårlöst också.

När jag sitter i soffan och riktigt grottar in mig i det förflutna ringer telefonen. Redo för ytterligare en redogörelse för den "heta dejten" greppar jag luren och väser hallå. I andra änden hörs en röst från det förflutna, Stina! Snacka om paff! Damen ifråga emigrerade för kärlekens skull, till andra sidan jorden. De senaste 5 åren har vi lyckats utbyta ett och annat sporadiskt mail där vi dyrt och heligt lovat att inte tappa kontakten. Yea, right! Och så har det gått ett halvår igen utan att vi hörts.

Men nu är hon här, inte bara i luren utan även i Stockholm. Snacka om att livsandarna vaknade till liv. Trots att vi hörs så sällan så är Stina min mentala syster. Vi har delat det mesta, sorg och glädje men framförallt bus. Sällan har jag haft så kul med någon som med henne. Tillsammans är vi ett oövervinnerligt radarpar som charmar braxorna av de mest inbitna kvinnohatarna.

Jag kommer ihåg en gång på Berns Salonger, när vi verkligen var i vårt esse. Vi hade gjort en spontanare, och gått ut direkt efter jobbet. Helt naturella båda vad gäller alkohol och styling dyker vi in i vimlet och sular loss i 180. Vi fullkomligen äger dansgolvet och självförtroendet är på topp. Förmodligen är vi extra attraktiva just för att vi ger blanka fasen i omgivningen. En av de mer attraktiva unkisarna får span på mig, och bröstar runt för att fånga min uppmärksamhet. Kan inte undgå att bli smickrad och intresserad, för han är oerhört attraktiv. Tyvärr alltför medveten om det, och alldeles för mycket av pappas pengar i plånboken för att det ska vara sunt.

Kvällen lider mot sitt slut, och jag blir inviterad till efterfest. Klart lockande men livsfarligt. Efter ett sammanträde i damernas publika möteslokal lägger Stina och jag upp strategin. Och vilken strategi! Faller allt väl ut blir det både skumpa, spänning och näsbränna till Mr Unkis!

2005-07-09T20:38:00.000+02:00

Kapitel 6:

Bara att inse, rapport om gårdagen är nödvändig. Kan väl lugnt säga att det inte blev som jag tänkt mig. Den berömda kvinnliga intuitionen hade garanterat tagit time out, den fanns inte ens i samma universum som jag gjorde.

Hur som, jag gled in på hotellet och vi tog en drink i baren. Vi kunde prata om precis allt, och det kändes helrätt. Varenda siffra i alfabetet stämde, och det kändes kanon. Självförtroendet började återvända och fransarna började fladdra igen. Gick väl lite väl hårt åt vinet, men det var gott och lättdrucket. Sedan långprommis genom Gamla Stan, som är ett måste när man visar Stockholm och avslutandes med en pub runda på Söder.

Ju mer vin som passerade blodsystemet, desto frimodigare blev jag. För varje vink jag kom med log Jänkaren bara bredare och bredare. Jepp, här är det rakt på tänkte jag och började fantisera om kvällens slut. Då tar jänkaren mig i handen och ser mig djupt i ögonen - sanningens ögonblick har kommit och jag nästintill slutar andas. I huvudet dånar det "oh oh, we halfway there... oh oh living on a prayer".

Då kommer bomben! Vännen, Du är både snygg, trevlig och attraktiv men jag klickar inte med Dig, säger han. Que? Inte klickar? Vad är felet? Hela kvällen har han suttit och sugit i sig min charm i 180 utan att blinka, utan snarare uppmuntrat mig. Och sedan "tack, men nej tack". Tror aldrig jag sett mer ut som en guldfisk än just då. Totalt oförstående blick och gapande mun. Inte vill ha mig, är han bög eller vad?

Nehej då! Inte bög, inte mormon, inte gift eller förälskad i någon annan. Absolut inte någon som helst bortförklaring, utan jag var helt enkelt inte hans typ. Men en verkligt trevlig kompis och han ville gärna gå ut fler gånger. Kändes klart snopet, hade varit lättare att ta om han föredragit killar.

Efter en natts sömn känns det bättre, insåg att jag drabbats av hybris och att Jänkaren fick ned på mig jorden igen. Ganska nyttigt egentligen att inte alltid få sin vilja fram. Bra för ödmjukheten framförallt.

Hm, ser jäkligt bra ut i skrift men nu gäller det att börja tro på det också! Ödmjuk my ass! Inte mitt bästa personlighetsdrag. Fan också, jag ville verkligen ha en story med denne karl! Inget seriöst, men en het passion till dess att han åker tillbaks "over there". Men så blir det icke! Får väl slicka såren och inse att jag inte är oemotståndlig.

För att riktigt strö salt i såren ringde telefonen hysteriskt hela morgonen. Jag mitt dumma nöt hade ju berättat för hela världen att jag skulle på en het date! Snacka om att krypa till korset. Inte så kul att medge "han tände inte på mig", så istället fick det bli en friserad version à la "vi hade det underbart mysigt, men kemin stämde inte riktigt".

I mitt nästa liv ska jag bli en bättre människa, mer ödmjuk och sanningsenlig. Lovar och svär dyrt och heligt. Men i detta liv tror jag att jag kör på som vanligt. Nu ska jag ut och tröstshoppa lite. Tror det blir en tur till Room, finns inget som gör sådant underverk för ett sårat ego som lite egoistisk lyxkonsumtion!

2005-07-08T22:50:00.000+02:00

Kapitel 5:
Oh mein got, vilken dag detta har varit! Stort kryss i almenackan, för sånt här flyt har jag aldrig varit med om. Knappt så jag vet vart jag ska börja någonstans. Och då gör man som en klok gammal lärare en gång sa - ta det från början och fortsätt sedan till slutet, då brukar det bli rätt. Så raskt tillbaka till C och tidernas hämnd.

Jag satt kvar på jobbet igår så länge jag kunde, utan att någon skulle börja ana oråd. När jag sorterat gemen i färgordning för sjuttioelfte gången hade jag absolut noll anledning att vara kvar, så det var bara att packa ihop. Ledningsgruppsmötet pågick fortfarande, och inga nyheter hade sipprat. Jag var lätt orolig att hela vår eminenta plan hade gått åt pipsvängen. Och inte hade jag Cs hemnummer så jag kunde få rapport senare på kvällen. Tror jag sov en halvmeter ovanför sängen, för kroppen var spänd som en bågfil.

Det hade det goda med sig att jag var i garanterat god tid på jobbet. Lyckats t o m ta mig dit innan morgontidningen, och då kan man snacka om tidigt. Så tidig var definitivt inte C, förbaskade sömntuta. Förstod han inte hur jag led? Kring 10 snåret släntrar han in, ur lugn som helst. Skarp som en hök iaktar jag hans ansikte noga och kan äntligen andas ut när jag ser en pillemarisk glimt i ögonen. Yes, we did it! Och det hade vi verkligen. C höll på att krevera när han skulle återberätta gårdagen. Enda tråkiga i kråksången var att jag inte fick vara med och skåda showen. För show hade det varit!

Mötet hade börjat hur traditionellt och tråkigt som helst, Mr Chairman bluddrade på om Byråns förträfflighet i säkert en halvtimme och sedan var det min antagonists tur, Mr AD himself. Välpreppad med nonchigt frammåtkammad lugg och bästa svarta byråstassen på klev han fram, som vanligt oerhört säker på sig själv. Föreställ er då minen när han inleder sitt anförande med en brakare utav guds nåde! C höll på att bita av sig kinden, för att inte bryta ihop. Mr AD såg mest förvånad ut och de engelska ledamöterna rörde inte en min. I alla fall inte första gången, för mer blev det. C uppskattade frekvensen till 3 vädersläppningar per minut, vilket i sig är en bedrift. Snittet brukar tydligen ligga på 7.

Ju mer Mr AD ansträngde sig, desto mer bleknade han i takt med att pärlsvetten förgyllde ans bildsköna nuna. Engelsmännen såg lite lätt konfunderade ut, men fanns sig raskt. I bästa brittiska stil övergick mötet till ett rent brainstormingmöte om gaser i magen. Så istället för att britterna åkte hem, imponerade över Mr ADs förträfflighet så lämnade de honom med en dunk i ryggen och hans nya nick "Mr Gasman". Det kallar jag en skön hämnd! Och C är väl bara alldeles underbar, synd bara att han har noll i attraktionsförmåga. Gäller att hålla vänskapen på rätt spår så det inte blir några förvecklingar där inte, vore synd att loosa en så bra kompis pga lite hormoner.

Dagen kunde inte börjat mycket bättre, och mer skulle det bli. Glad i hågen bestämde sig C och jag för att luncha på Sturehof. Unna oss en riktigt dyr och lång lunch, kanske ett glas vin eller två. Det var ju ändå fredag och vi hade lite att fira. Svårt att få det till repp, men ibland får det kosta. Och när vi sitter och mumsar dagens i godan ro, sörplar på ett glas rött så blir det uppståndelse i baren. Som tur är är C nyfiken så han skaffar sig raskt en överblick över läget - en kändis har äntrat baren. Vilket inte är alltför ovanligt, men denne kändis är milt sagt pruttfull, vid lunchtid en fredag. Kanske inte det smartaste draget i hans karriär.

Serveringspersonalen har fullt sjå att hålla Kändisen i styr, för han är på allt och alla. Karlarna dunkar han i ryggen och försöker muck med, medans kvinnorna får en lite lätt närgången bodysearch. D v s alla kvinnor i baren, undertecknad sitter alldeles för långt därifrån. Nu kanske detta inte är alltför mycket att glädja sig åt, egentligen är det väl tragiskt. Men det var en lite lätt lunchunderhållning och sådant är alltid roligt.

Efter en alldeles för lång lunch och på tok för många glas vin tog vi oss tillbaks till Byrån. Knappt inkommen på rummet ringde Projektledaren och bad mig ta hand om en besökare. En kille från vår amerikanska systerbyrå hade hux flux dykt upp på idag istället för på måndag och han behövde en babysitter. Inte bara över dagen, utan helst över helgen. Åtminstone middag ikväll och lunch på söndag. "Det är inget Du måste, men i Din sits vore det dumt att säga nej" som Projektledaren lite subtilt uttryckte det. "Inte måste" my ass, klart jag måste! Annars var chansen till fler jobb på den här byrån typ gone för alltid. Usch, blä och fy. Festhelgen inställd och istället skulle jag få dra runt med en stomatolleende Ken docka.

Bara att pallra sig bort till Projektledaren och sätta igång. Fördelen var att det blev betald arbetstid och en gratis middag, alltid något. Utanför dörren stramar jag ihop mig och tänker glada tankar à la Gullan Bornemark, knackar på dörren och kliver in.

Tvärnit. Puls i 180. För att låna en klyscha så kändes det som jag träffats av blixten. Där står en ganska intetsägande kille och jag går igång på alla cylindrar. Hade vi varit själva hade jag slitit av mig kläderna och kastat mig framför hans fötter, vilt vrålandes "gör mig till Din slavinna". Trots alkoholens påverkan lyckades jag besinna mig, för annars hade jag garanterat gjort mitt på Byrån. Då hade vi snackat emigration istället för projektförlängning.

Lite lätt skakad i mitt inre hälsar jag prudentligt och tar i hand. Efter lite allmänt dösnack ger jag honom "the grand tour" genom skrytbygget, och avslutar med en fika i vår vinterträdgård. Som en passus kan nämnas att det är ett måste för alla Byråer av rang, det eller en egen piazza.

Jänkaren verkar totalt omedveten om vilken påverkan han har, min kvinnliga charm har han överhuvudtaget inte noterar. Den verkar inte finnas på världskartan. Så jag lägger i bromsen, varvar ned fransviftandet och andas med djupa andetag. Vi bestämmer träff i hotellbaren klockan 19, för vidare färd ut i Stockholms natten.

Inser att mina darriga gasellben aldrig kommer att ta mig hem helskinnad, så jag avslutar min "jobbdag light" med en taxi hem. Funderar ett kort sekund på en tupplur, men övergår raskt till att påbörja förvandlingen till femme fatale.

Min darriga lekamen rakas och skrubbas, gnuggas och parfymeras, målas och putsas för att slutligen iklädas den lilla svarta från Dolce & Gabana. Ett helt underbart kroppsfodral som liksom omfördelar kilona på ett sanslöst sympatiskt sätt. Och så bär det av, ut i det okända. Nu jäklar är det allvar, jakten kan börja!

2005-07-07T13:40:00.000+02:00

Kapitel 4:

Stärkt av tanken på hämnd var det än roligare att gå till jobbet. C och jag hade bestämt oss att genast skrida till verket, varför ska man ge upp de få nöjen man hade här i livet? Den som säger att man ska vända andra sidan till har ingen aning om hur ljuv hämnden egentligen kan vara. Vilken kick man kan få av en välregisserad revanch.

En hämnd skall alltid vara raffinerad och rikta in sig på föremålets mest ömma punkt. Den ska aldrig vara av fysisk karaktär, och inte heller alltför förnedrande, risken finns då för en backlash. Att förnedringen blir så stort att omgivningen känner medlidande istället för förakt för offret. Och i detta fall var avsikten riva av Mr AD brallorna totalt! I andlig mening.

Hur skulle vi nu åstadkomma detta? Som av en händelse var C en hälsokost freak, han hade besökt alla butiker inom en 10 mils radie, testat av hela sortimentet från undergörande salvor till lugnande örtteer. C led av en magåkomma allmänt kallad förstoppning, vilket innebar att han provat ut de optimala medlen för att bota detta. Under sin undersökning hade han snubblat över ett optimalt laxermedel, vars enda bieffekt var att man fick okontrollerade gaser av mycket ljudlig karraktär.

Vad kunde vara bättre än att få den fisförnäme Mr AD att släppa brakare i tid och otid? En hämnd helt i min smak, speciellt som Byråns internationella ledningsgrupp skulle ha sitt kvartalsmöte under Mr ADs ledning. Detta verkar bli en helt underbar dag!

C hade inte glömt sin del, utan kom tidigt med de små ljusblå pillren i tryggt förvar. Ett snabbt besök i pentryt, där pillren löstes upp i Mr ADs privata örtte. Och sedan var det bara att vänta. Något som inte direkt är min starkaste gren, men i detta fall satte jag personligt rekord. Inte en endaste gång tog jag en lov förbi ADs kontor för att tjuvlyssna. Jag höll mig helt och hållet efter instruktionerna, ivrigt väntandes på Cs rapport. Vår plan var helt fulländad i och med att C skulle hålla en kort dragning på ledningsgruppsmötet. Jag skulle bli belönad med förstahandsinformation! Herre min je vad livet kan vara underbart ibland!

2005-07-06T19:28:00.000+02:00

Kapitel 3:

Gårdagskvällen blev av förklarliga skäl inte speciellt sen, så jag var i ottan på jobbet. Utvilad och förhållandevis balanserad skred jag in på den stora Byrån. Som frilansare är man på ett sätt en persona nongrata, samtidigt som man är oehört eftertraktad. En sån där "bra att ha person" som gärna får utföra skitjobbet, helst vara duktig men absolut inte ta någon credit för det. En del upplever mig som ett hot, och andra ser mig som en resurs. Då är det bra att vara hårdhudad som en gammal liktå, en egenskap jag definitivt besitter.

Om man exkluderar den trendiga, en lite lätt överåriga receptionisten så var dagens första encounter med ADn. Inte vilken simpel AD som helst utan ADn med miljoners triljoners guldägg bakom sig. Skall man tro på ryktet så var det inte tack vare hans insatser utan snarare trots hans medverkan, som dessa Guldägg hade regnat ned över Byrån. Får vara hur det villl med den saken, men en sak var i alla fall säker - det var ingen ödmjuk person!

Där kommer jag gåendes i korridoren, lite lagom stylad för att passa in i den trendiga black&white världen. Ser honom i ögonen, sträcker fram handen och säger glatt "Hej, det är jag som är Sillbritt. Jag är med i Tokholms kampanjen". ADn synar mig från huvudsvålen ned till tårna, med lätt ironisk blick. Avslutar med en föraktfull blick på min framsträckta hand och säger "jaha och?" och vandrar vidare i korridoren. Ridå! Där står jag och pendlar mellan total förnedring och ett ilsket kokande raseri. Inser dock att som inhyrt hjon gör man sig inte osams med Mr Power, för den fighten lär jag loosa hur bra jag än fightas.

Jag är inte i världens mest harmoniska form när jag kliver in i arbetsgruppens konferensrum för dagens briefing. Som plåster på såren är bordet fyllt av ljuvligt doftande cafe lattes och stora, kaloririka brownies. Det förtog inte helt den nesa jag blivit utsatt för, men räckte en bra bit på vägen. Dagen fortsatte sedan i ett gynnsamt tecken, och avslutades med en gemensam öl på Tures. Ett måste för alla trendiga, svart/vita byråmänniskor. Och det var ju den sfären jag skulle leva i de närmsta veckorna.

I stöket på Tures kom jag i samspråk med en kanon trevlig copy. Ibland kan dessa vara lite introverta och svåra att få kontakt med, men inte denna kille inte. Han var totalt utsläppt, och hur rolig som helst. Han fällde någon kommentar om att jag sett lite stukad ut när jag kom in på morgonen, och under ölens inflytande blev jag lite glappkäftad varpå hela storyn slapp ur mig. Inte så smart kanske, men det var i alla fall till rätt person. Copyn vek sig dubbel av garv, och frustade glatt "då slapp Du ändå lindrigt undan". Sedan följde en intensiv diskussion om hur vi skulle kunna ge igen. Vilda teorier som innehäll allt från arsenik till yxmord genomarbetades, men inget kändes riktigt rätt.

Helt plötsligt knäpper copyn med fingrarna och vrålar "Heureka" i 100 decibel. "Nu vet jag vad vi gör!". Och det var en hämnd som hette duga. Helt i min smak, och den kommer genast att sättas i verket.

2005-07-05T21:58:00.000+02:00

Kapitel 2:
Jag förstår varför Bethoween lämnade sitt verk ofullbordat! En del saker ska helt enkelt inte fullföljas. Dejten var inte bara en katastrof, den var en total disaster. En fullständigt onödig händelse i mitt annars så lyckliga liv. En liten jäkla parantes som snabbt ska förpassas till glömskans mörker.

Ni nöjer väl er inte med detta, utan ska helst ha detaljer också? Riktigt grotta i mitt totala fiasko som Mrs Robinsson. Det som ser bra ut på film fungerar inte alltid i verkligheten. Inget fel på åldersskillnad mellan parterna i ett förhållande, men det är inte min tekopp.

Hur var det då? Egentligen borde jag fattat misstankar när vi skulle mötas upp vid Den Gröne Jägaren, de är inte direkt i samma stil som mina vanliga vattenhål kring Stureplan. Här är det mer fokus på alkoholhalten per krona och inte miljö direkt.

Glad som en lärka trippade jag dit i mina nyinköpta cowbojsare och lagom riggad för förförelse. Pirret i magtrakten lyckades överrösta mina skeptiska tankar om mötesplatsen, så jag anlände med ett lite lätt förälskat leende på läpparna. Och vad möter jag? Inte fasiken var det Mr Pitt look a like i alla fall. Pojken som i fjällvärlden varit klädd i jeans och t-shirt, lätt skäggstubbad med en avspänd frisyr stod framför mig som värsta nörden. Iklädd en lila, jag upprepar L I L A kostym och gul skjorta såg han mer ut som The Mask look a like. Det naturliga håret var friserat till oigenkännlighet och utan skäggstubb framgick hans unga år än tydligare.

Nu ska man inte ha fördomar om folks klädstil, så jag bet ihop och gav mig fasiken på att ha en trevlig kväll. Lyckades jag? Döm själva av följande dialog:

- Hej goding, redo för lite närkamp eller vill Du krubba först?
- Que? Närkamp? Tänkte nog lite mat, kommer direkt från jobbet.
- Okej med en vurre då, för stålarna är slut. Studiebidraget har inte kommit.
- Äh... tänkte nog kanske något annat, är sugen på pasta.
- Helt okej om Du pröjsar. Lovar att gottgöra Dig i bingen.

Resten har jag gjort mitt bästa för att förtränga. Min kvinnliga ego fick sig en seriös törn, så nu ska jag hem och läka såren. Fokusera stenhårt på jobbet, ringa upp några säkra kort och ha lite oseriös flirt. Rapport följer när jag återigen kan hålla fanan högt,

2005-07-05T11:11:00.000+02:00

Kapitel 1:
Herrejävlar vad tidigt! Vaknar av telefonen och hjärtat går igång som en pistong, dundrar i 180 och paniken kryper på. Jag hatar mornar, för mig får dagen gärna börja vid lunch och sluta efter midnatt. Jag är i mitt esse kring midnatt, ståendes i en bar full med publik för vilka jag kan leva ut mina exehibitionistiska drag.

Telefonen ja, just det. Inte att förglömma. I andra ändan var en whisky hes röst som kraxade fram ett "ciao friend, hur är läget?". Och hur läget var har vi redan gått in på. Hur som, resultatet av samtalet blev ett jobb. Skönt för pengarnas skull, men ack så trist för friheten. Idag hade jag tänkt mig en solopicnic i Tanto, åtföljd av en glassarlunch kring Stureplan. Men det gick åt pipsvängen! Jobbet kallade så jobb fick det bli. Idag var det ganska okej jobb, ett vik på en reklambyrå i 2 veckor. Fullt med hispiga kreatörer visserligen, men bra betalt. Klockan 9 spik skulle jag infinna mig på Byrån med stort B och träffa den store gurun, för vidare instruktioner. M a o gällde full speed för att hinna dit i tid.

Raggardusch och nonchigt uppsatt hår, snabbmake à la grunge och så iväg. Turen var med mig och bussen kom som den skulle, det fanns t o m sittplats! Undrens tid är inte förbi. Satte på mig "power facet" och klev in med 3 minuter tillgodo. Damen i receptionen anmälde min ankomst och jag klev in i det heligaste, Byråns konferensrum. Gurun himself introducerade mig för arbetsgruppen, som skulle bli mina arbetskamrater i 2 veckor framöver. Kanske mer, om jag hade tur och projektet drog ut på tiden.

Första dagen avlöpte utan några anmärkningsvärda händelser, gruppen verkade hyffsat samstämmig och trivselfaktorn helt OK. Veckan skulle nog gå som smort, om man kan döma av starten. Optimist i alla lägen som jag är, avlägsnade jag mig från Byrån en halvtimma efter arbetsdagens slut. Som frilans är det bra att anstränga sig lite extra, i alla fall första dagen.

Tog en prommis hem, och tömde hjärnan på all information den sugit in under dagen. Råkade av en "händelse" passera NK och gick in. Bara för att titta lovade jag mig själv dyrt och heligt. Visserligen var ekonomin i bra skick, men jag behövde garanterat inte fylla på garderoben vare sig med kläder, skor eller handväskor. Av någon outgrundlig anledning är alltid löften till sig själv lättast att bryta så det slutade med en hyffsad välfylld kasse i alla fall.

Lite extra nöjd med fynden, och i förväntan inför kvällen klev jag in. Idag var det dagen D, D som i dejt. Och daten var med den ofullbordade flirten från Åre. Lite bakgrund är på sin plats; jag har nyligen separerat efter ett 10 år långt förhållande. En dag stod vi vid vägskälet, sväng till höger för separation eller vänster för giftemål. Och det blev en högersväng. Inget lätt val, men ändå det enda möjliga.

Efter en så lång tid i monogaismens tecken var jag paniskt rädd för att binda mig igen. Ville verkligen leva själv, bestämma semester, vardagsrumssoffa och middagsmaten helt allena. Flirt i all ära, men inget mer än så. Visst, den biologiska klockan tickade, men det lär den göra med eller utan partner och så länge större delen av kvinnligheten reproducerade sig behövde jag inte känna mig manad. Det fick bli som det blev.

Hur som, flirten från Åre var det som gällde nu. Strax efter brytningen var jag på ett jobb i Åre, tidiga mornar och sena kvällar totalt i nykterhetens tecken är inte direkt det bästa utgångsläget att vara i en pulserande skidort. Men dett var faktiskt helt OK. Sista kvällen tog jag mig t o m ut på krogen och hamnade på Bygget. Stod mest och iaktog, helt nöjd med att vara en åskådare och inte deltagare. I baren fanns människor av alla de sorter, bland annat ett gäng högskolekillar. Söta men ack så unga! Kul att iakta deras självsäkra och flirtiga stil, de gick klart hem hos tjejerna. Plötsligt finner jag mig själv indragen i en diskussion med just nämnda grabbar. De var trevliga över förväntan, och en av dem var ett riktigt charmtroll. Inte riktigt i Mr Pitts klass, men inte långt ifrån.

För att göra en lång historia kort - Mr Pitt look a like och jag inledde en stillsam flirt, som avslutades med styrdans och puss på kinden, samt det obligatoriska utbytet av telefonnummer. Jag åkte nöjd hem, hade klarat jobbet kanon och mitt kvinnliga ego hade fått sig lite näring. Förväntade mig inget mer, för telefonnummer har en tendens att snabbt förglömmas. Så när samtalet från Åre flirten kom blev jag paff. Och glad. Blev även lite lätt pirrig i magen, och ikväll var det dags - den ofullbordade flirten skulle fullbordas!