Kapitel 29

Det blev en låååång helg, med massor av tankar och funderingar. Och längtan! Vaknade mitt i natten av att jag grät. Kom inte ihåg vad jag drömde om, mer än att jag kände mig ensam och övergiven. Var totalt förvirrad när jag inte kände igen mig, och hade några halsbrytande ångestsekunder innan hjärnan satte igång.

Tidigt på söndagsmorgonen började min självpåtagna isolering ta på krafterna, och jag kände att fick jag inte tala med någon skulle jag gå totalt bananas. Ringde Maggie, men hon var barnvakt. Hon hade skickat iväg dottern över helgen och ägnade sig 100% åt mormorsrollen. Hur gärna hon än ville var det stört omöjligt.

Och sedan var listan på potentiella stödkuratorer i London slut. Ett telefonnummer till med London som prefix fanns, men det var totalt förbjudet! Möjligen att det kunde nyttjas under alkoholens påverkan, men inte spik nykter en söndag. Det var totalt no no.

För att inte börja klättra på väggarna eller tömma minibaren makade jag mig upp ur sängen och tog en promenad. Parken vid hotellet var precis lagom stor, och i mitt undermedvetna hade jag en viss förhoppning om att det ingick i Skåningens sedvanliga promenadsstråk.

Jag tror jag gick i parkhelvetet i 4 timmar, fram och tillbaka, men inte en glimt av någon Skånsk herre inte. Däremot ett helt gäng pansjos som såg lite lätt nervösa ut när jag knatade förbi dem sjuttioelfte gången. Hade de varit utrustade med mobiler hade de nog ringt polisen på stört. Insåg hur patetisk jag var och avvek från parken.

En tur till närmsta butik för att tröstshoppa lite. Lite onyttigt snacks, Seven Up i mängder och alla inredningstidningar butiken kunde uppbringa skulle väl hjälpa mig fram till måndag morgon. Hotellrummet som tidigare erbjudit en fristad och möjlighet till kontemplation kändes nu som en cell, där jag blev själsligen och kroppsligen inlåst med mig själv och mina tankar.

För att ytterligare fördriva tiden funderade jag på att åka hela Londons t-bane nät, men insäg att det verkade lite väl maniskt. Bet ihop och klev tillbaka till hotellet. Djupandades hela vägen upp i hissen, för att bevara lugnet.

Som ett mantra mumlade jag tyst för mig själv "jag kan, jag vill, jag kan, jag vill". Exakt vad jag kunde och ville kom jag aldrig till, men det hjälpte iaf att hålla ångesten borta. Kliver in på rummet och inser hur fånig jag är. Ett hotellrum är ett hotellrum, varken mer eller mindre.

In i duschen och sedan myspyjamas på, grisskär i modell större men hur skön som helst. Fullbordar min outfit med tjocka raggisar och bandara runt huvudet. Unnar mig en GT och kryper ihop i soffan, omgiven av snacks och tidningar i en salig röra.

Telefonen ringer och jag ler lite för mig själv. Stackars Maggie har fått dåligt samvete och nu kommer inbjudan till söndagsmiddag med mormor och barnbarnen. Men icke då! Det var receptionen.

"Madame, there is a gentleman waiting for you down in the reception. Shall I send him up?"